Vitsippor
Jag känner mig helt kraftlös. Handlingsförlamad, deppig och trött.
Idag har jag inte gjort många knop. Det känns som om motivationen till att göra något annat än sova inte längre existerar.
Detta har lett till att jag helt enkelt sovit bort större delen av dagen.
Men framåt eftermiddagen tänkte jag att det nog var dags att rycka upp sig. Så jag gick ut på promenad.
Det var ganska längesen jag ramlade nu. Det känns som om åtminstone några benmuskler börjat växa till sig igen, tillräckligt för att jag inte plötsligt ska falla ihop.
Men idag vek sig benen. Så där obehagligt plötsligt. Helt utan förvarning.
Bara synd att jag idag prickade en sten.
Rakt på svanskotan och jag trodde jag skulle spy av smärta.
Men det gjorde jag inte. Jag svalde tålmodigt, svor en lång och mycket kreativ ramsa, reste mig upp och stapplade vidare.
Sedan plockade jag vitsippor åt mormor. Då blev jag lite gladare.
Nytt slutdatum 3 maj..
Det är alltså bättre att stråla, trots att jag kommer vara mer infektionskänslig och trots att de andra organen kan komma att skadas.
Det är ett jävla velande fram och tillbaka och jag är faktiskt jättearg.
De sa mamma till doktorn, att jag är helt knäckt och att jag verkligen sett fram emot att snart vara färdigbehandlad.
Självklart förstod han det, men jag fattar inte riktigt hur de tänker..
För från början sa dem att jag skulle stråla mjälten.
Sedan ändrade de sig. (På inmätningen: "Nää.. det har vi inte fått några uppgifter om..")
Och nu har de ändrat sig igen!
"Jo, men vi har diskuterat det här fram och tillbaka.. Och vi har valt att inte berätta det för er, vi tyckte inte att ni skulle belastas med ytterligare saker".
De kunde inte tänka sig att diskutera det här lite tidigare kanske? Kanske rent av från början?
Läkaren sa också att de gått igenom ett flertal protokoll och kommit fram till att de patienter som haft samma diagnos som mig, även strålat mjälten för att det gett bäst resultat. Han sade också att om inte strålar mot den, är risken för återfall betydligt större.
Jag fattar ingenting. Visste de inte det från början då eller? Jag tycker det är rent av respektlöst att ena dagen komma med glädjande besked om att det blir en dag mindre med behandling, för att nästa dag säga att det istället blir elva dagar till.
Men det är som mamma sa - vi har inget att välja på, vi kan inte säga "Nej tack, vi avstår nog från det här!".
Bara att bita ihop med andra ord.
Just nu
Aldrig har jag velat leva så mycket som nu
Dom säger att alla förstår
Aldrig har jag så starkt känt
att ingen någonsin kommer förstå
Dom säger att det snart är över
Aldrig har något känts så långt borta
Förlängd behandling
Bara tre dagar kvar att kryssa för på den rosa, fina lappen mamma satt upp på kylskåpet!
Tre dagar! Det här måste vara för bra för att vara sant, tänkte jag.
Det var det också.
Tyvärr.
Jag hörde samtalet trots att jag stod i duschen. "Jaha.. ja.. jag får ju prata med Johanna om det här.. men vi har väl inget att välja på.."
Jag kände klumpen i magen växa. Stod kvar i duschen så länge jag kunde, hittade på nya saker att sysselsätta mig med. Men då jag tillsist gått igenom hela badrummets sortiment av tvålar och krämer insåg jag att jag faktiskt måste gå ut någon gång.
Varför inte bara få det överstökat?
Men mamma hade gäster och jag visste att hon inte skulle säga något innan de gått, så jag gick in på mitt rum och klädde på mig istället.
Klumpen växte ännu mer. Det brände i ögonen och jag sa till min bror "Jag tror det har hänt nått med mig..".
Mamma sa hejdå och kom upp för trappan. Jag stod i köket och skar vattenmelon.
"De ringde från sjukhuset Johanna och tyvärr är det så att du måste stråla mjälten också".
Hon hasplade ur sig det så fort att jag knappt hann höra.
Men visst hörde jag.
Jaha, tänkte jag.
Hallå?
Det är nu du ska säga att du skämtar.
Men det gjorde hon inte. Hon stod bara tyst och tittade på mig.
JÄVLA FAN skrek jag, kastade vattenmelonen i diskhon, slet ner lappen från kylskåpet, rev den i små bitar och kastade den i soppåsen.
De måste tydligen stråla mjälten också. Jag vet inte så mycket mer. Tusen frågor snurrar runt i huvudet och jag vet inte ens om jag orkar bli arg. Men kunde de inte tänkt på det lite tidigare? Jag påpekade faktiskt minst två gånger att vi alltid trott att även mjälten skulle strålas. Men de var så säkra på att cellgifterna dödat alla tumörer där, det var ingen fara, jag skulle vara så glad över att slippa stråla mjälten! Detta hörde jag senast igår.
Vi ska ringa dem imorgon igen, få reda på mer fakta.
Behandlingen blir förlängd. Jag gråter mest. Det känns som om jag skall sprängas.
Det skulle ju bara vara en vecka kvar nu!!! Det skulle ju snart vara över, de hade ju lovat!!
Nu rök istället hela april.
"Jag är inte så säker på att jag orkar mer" viskade jag mot mammas axel.
Jag sprängs, jag måste ut.
Nytt datum för sista strålning: 12 April!
Slutdosen är ändrad, vilket betyder att jag inte behöver den sista behandlingen!
Tänk vad glad man kan bli över de där små sakerna i livet.
En gång mindre.
Och genast blev hela min dag mycket ljusare!
Ett enda tillfälle.
Ja, det är verkligen fantastiskt att lära sig uppskatta det lilla.
Jag vill
Rädd för "slutet". Rädd för folks positiva tankar, kommentarer och uppmaningar.
Rädd för folks förhoppningar.
För det kommer inte att säga pang.
Jag kommer inte att bli frisk på en dag. Den tolfte april får jag min sista strålbehandling. Den 13 april kommer jag antagligen känna mig mer mörbultad än på länge.
Jag kommer förhoppningsvis känna mig ren. Ren och friad från tumörer. Men långt ifrån frisk.
Jag vill att det ska säga pang.
Jag vill att allt skall bli bra på en dag. Jag vill göra allt vi pratat om, allt jag hoppats kunna göra så snart.
Men jag tvingas inse att det inte kommer att gå. Jag inser att jag haft för stora förhoppningar, jag trodde återhämtningen skulle gå så mycket snabbare än den gör.
Alla säger olika. Den ena läkaren säger på ett vis, den andra på ett annat. Kompisar, släkt och andra människor säger olika och jag förstår att det antagligen aldrig kommer bli på något av dessa sätt.
Det har det ju inte blivit hittills, alla har pratat, tyckt och kommenterat men min kropp har ändå lyckats reagera på ett onämnt sätt.
Alla vill bara väl. Alla vill bara pigga upp och sprida positiva tankar, det vet jag och det är absolut inte så att jag inte uppskattar det, för utan dessa peppande samtal hade allt varit mycket svårare.
Jag vill så gärna orka göra alla de där sakerna vi pratar och drömmer om. Jag är bara rädd att det kommer ta betydligt längre tid än alla andra, och även jag själv, hoppas och tror det kommer att göra.
En slump?
Jag tänker väldigt mycket på att detta snart är över.
Men så kommer jag på att Nej, detta är inte alls över bara för att jag blir färdigbehandlad. Det kommer att fortsätta ändå, oavsett om jag får cellgifter eller ej.
Fast på ett annat vis.
För jag kommer visserligen inte längre att leva med elakartade och växande tumörer i kroppen. Jag kan visserligen säga "jag har haft cancer" istället för "jag har cancer".
Det känns skönt. Självklart gör det de. Men ibland får jag känslan av att det egentligen inte spelar så stor roll. Förutom att det självklart skall bli fantastiskt skönt att slippa alla behandlingar och mediciner. Men för en tid framöver kommer jag ändå att behöva leva med allt det som cancern skapat och förstört.
Jag kommer fortfarande att ha för lite hår, jag kommer fortfarande inte att orka göra allt det jag vill göra och jag kommer fortfarande att bära med mig alla de tankar och funderingar cancern har skapat.
Jag är säker på att cancern stärkt mig som person något otroligt. Jag har nämligen lärt mig leva med en sjukdom som inneburit några av mina största farhågor, som har fått mig att må obeskrivligt dåligt och som faktiskt kunnat ta mitt liv ifrån mig.
Trots det känner jag mig inte starkare nu än innan jag blev sjuk. Jag känner mig snarare som en väldigt liten person som aldrig varit svagare och mer sårbar.
Som en väldigt liten person som allt oftare är rädd, som allt oftare känner sig osäker på sig själv och som allt oftare inte vill leva i den kropp hon bor i.
Det är mycket nya tankar att handskas med. Nya situationer att lära sig acceptera. Jag klarar det, precis som jag alltid gjort, det är bara det att ibland känns det som om det får vara nog.
Ibland känns livet väldigt, väldigt orättvist och jag kan faktiskt inte låta bli att fundera över vad jag och alla andra som drabbas av cancer gjort för hemskheter för att förtjäna detta.
Jag vill inte ha cancer
I samma minut som mina klasskamrater går in genom dörren till mattelektionen kommer en sköterska ut i väntrummet och ropar upp mitt namn.
Det här måste vara fel, tänker jag då en hårlös kvinna storögt följer mig med blicken då jag börjar gå mot behandlingsrum fem.
Snälla säg att detta är fel.
För jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att det känns just fel. Jag vill inte ligga på den där kalla britsen, ensam, utlämnad till en grotesk maskin vars enda uppgift är att döda.
Jag vet att den dödar det onda. Jag vet att utan den kommer mina tumörer aldrig att försvinna.
Jag vet att utan den där groteska maskinen skulle jag dö.
Det spelar ingen roll. Då jag ligger ensam i det där stora rummet och då den där fruktansvärda signalen tjuter, vill jag inte vara där längre.
Då vill jag också vara på mattelektion.
Signalen som lyder under tiden maskinen kastar illaluktande strålar över mig låter som om den vill säga något i stil med "akta dig, här är livsfarligt att vara, spring för ditt liv". Jag blir rädd.
Jag vill inte vara rädd.
Jag vill vara arg på de dumma mattetalen som inte går att lösa. Jag vill skratta åt mina knäppa klasskamrater som pratar bort större delen av lektionen.
Jag vill inte ha cancer.
Jag vill vara frisk.
Framsteg
Det var det väldigt längesedan jag kunnat göra.. Musklerna och motoriken i händer och fingrar är som bortblåsta och jag har inte kunnat få upp mjölkpaket, bära tallrikar, knäppa knappar eller skära mat på mycket, mycket länge..
Men idag kunde jag alltså själv fixa mig ett glas juice! Jag blev så glad att jag satt och log hela frukosten, trots att jag var ensam hemma och mådde jätteilla.
Det går mot ljusare tider och nu har jag bestämt mig för att försöka cykla lite! Det blir spännande att se om jag återvänder levande. Fast det är ju i och för sig en träningscykel. Som sitter fast. Så jag lär inte komma så långt.
Men det skall bli kul!
Blod och strålning
Jag var så trött att jag knappt kunde stå upp i morse. Jag mådde illa och fick knappt i mig någon frukost.
Antar att jag kanske var lite nervös för vad dagen skulle innebära, men vi åkte i alla fall in och tog nya prover.
Jag blev ännu tröttare på labbet och orkade inte längre stå upp.
Då vi kom upp på rummet igen somnade jag ganska direkt, för att senare bli väckt av att de skulle koppla in blodet.
Blod.
Mörkt otäckt blod i två stora påsar.
Sakta, sakta droppade det ner i slangen för att sedan pumpas in i mig.
Det var faktiskt inte riktigt så läskigt som jag trodde det skulle vara. Eller så var jag bara för trött för att orka hetsa upp mig, jag somnade nämligen om efter att de satt nålen.
Jag petade i mig lite potatismos, skönt att slippa tugga, och sedan bar det av mot Sahlgrenska och strålningskliniken.
Väl där blev det försenat och vi fick sitta och vänta.. Jag ville helst bara hem till vår soliga altan och fick ångest då en mycket svårt sjuk man åkte förbi väntrummet i en säng.
Gud, stackars människa, tänkte jag och ville springa fram för att försiktigt krama hans magra hand som såg så kall ut där den slappt vilade mot sängens madrass.
Strålningen gick bra. Jag vet inte om det åter igen berodde på att jag var för trött för att orka reagera, men jag bröt åtminstone inte ihop så som jag gjort vid de tidigare tillfällena.
Denna gång fick mamma välja musik, en ABBA cd och "Dancing Queen" spelades nu högt i rummet - betydligt bättre än Mozart!
Vi åkte hem och jag har sedan dess vilat och gått promenad. Äta går fortfarande inte riktigt, jag mår hela tiden lite illa och blåsorna och såren i munnen vill inte ge sig. Dessutom får jag fantastiskt ont i käkarna av att ligga i den där formen, vilket gör att jag inte kan tugga.
Huuh, tur att detta snart är över! Nu måste jag få sova, godnatt!
Imorgon
Det var 28 grader på vår altan, solen sken och jag hade somnat så fantastiskt skönt.
Mamma väckte mig genom att försiktigt klappa mig på armen - Du kommer inte bli glad på mig nu Johanna, sa hon och rynkade ihop ögonbrynen.
Fan, tänkte jag och slöt ögonen igen.
Jag har för låga blodvärden och måste få blod. Annars kommer jag inte att ta till godo mig strålningen och då är det ingen idé att fortsätta.
Jag har haft en särskild skräck sedan jag fick cancer. Och den är att få blod.
Det är någonting med att jag skall ha en annan människas blod i mig som får mig att må illa.
Och säg inte att det är jätterenat och ingen som helst fara, för det vet jag redan.
Det handlar inte om rädslan för att bli sjuk. Jag tycker bara det är obehagligt och jag kan inte motivera det med något annat än att jag inte gillar att det kommer från en annan människa som jag inte har en aning om vem det är.
Egentligen kände jag det på mig. Att mina värden var låga, menar jag. Trött har jag varit hela dagen, blåsor och sår explodera i munnen och äta går inte. Åtminstone inte utan bedövningssalva. Det är bara det att den salvan smakar skit och lägger sig som en hinna över tungan och gör att jag inte känner vad maten smakar. Vilket också leder till att jag inte vill äta. Äter jag inte blir jag ännu tröttare, det hela blir till en ond cirkel och jag vet inte riktigt hur jag ska bryta den.
Jag är tröttare än på länge idag. Det skall bli skönt att sova nu, jag har ju klarat mig nästan en hel vecka utan sömntablett!
Det är bara det att jag inte vill gå och lägga mig. Det betyder nämligen att när jag väl lyckats somna, går tiden väldigt fort och snart vaknar jag upp för att tvingas möta morgondagen.
Och det vill jag helst inte.
Men jag har inget att välja på och jag vet att jag kommer klara detta också. Det handlar bara om vilja och att stå ut.
Det har jag gjort ett bra tag nu och det kommer jag att göra imorgon också.
Imorgon innebär en dag mindre med cancer.
Första strålningen
Jag trodde inte att det skulle bli alls lika jobbigt idag som det blev förra gången. Jag var väldigt trött men ändå på hyfsat humör när vi kom dit. Solen sken och jag ville egentligen bara få det överstökat så vi kunde åka hem och sola.
Först fick vi gå med en sköterska in i ett litet mörkt rum. Rummet hade gula väggar och två röda stolar stod på var sin sida om ett bord med en julduk på. Färgerna skar sig.
Sköterskan var jättegullig och pratade på som aldrig förr. Papper fylldes i och hon började prata biverkningar.
Efter ett tag kom jag på mig själv med att inte lyssna. Blicken fastnade någonstans ute i luften, mellan mig och hennes namnbricka, och tankarna flöt iväg till den gång jag skulle berätta för mina två bästa kompisar att jag hade cancer.
Jag satt där och funderade.
Funderade på hur det känts då. Hur lite jag egentligen visste. Hur glatt omedvetande jag var om hur pissigt jag senare skulle komma att må. Jag kommer ihåg att jag berättade att det i första hand var strålning jag skulle få, och sedan antagligen cellgifter.
Jag var mest rädd för cellgifterna. Strålningen trodde jag skulle bli en relativt lätt match.
Fel.
Som vanligt.
Det bar av mot "mitt rum", rum fem.
"Mitt rum".
Det låter fruktansvärt. Jag vill inte ha något jävla eget rum, jag vill åka hem.
Men det fick jag inte.
Som vanligt.
En kort korridor och jag var inne i "mitt rum". Så fort jag fick syn på den svarta britsen, alla vakumkuddar och den enorma strålningsmaskinen började ångesten krypa inom mig. Som en stark hand tog den tag om hjärtat och kramade om. Hårt.
Jag grävde med naglarna i handflatorna, försökte andas lugnt och inte börja gråta.
Försent.
Som vanligt.
Efter ett tag lugnade jag mig åtminstone såpass att jag kunde lägga mig i formen. Allting tog en väldig tid, det var massa bilder som skulle tas och dioder som skulle kopplas till min kropp.
Sköterskan berättade glatt att det fanns kameror i hela rummet så nu "skulle jag vara på tv!! hahaa", det var väl lite kul? Och det var också fantastiskt bra för då kunde jag bara vinka om jag fick panik, så skulle de komma direkt.
Ja, gud vilken fantastisk idé, tänkte jag. Det första man vill är ju att vara med "på tv" då man ligger halvnaken, stel som en pinne i en obekväm form och storgråter. Tro mig, det var verkligen vad jag hoppats på då jag kom in i rummet!
Hon försökte bara lätta upp stämningen, jag vet. Det var gulligt tänkt, bara synd att det fick motsatt effekt och jag inte kunde sluta tänka på att jag "var med på tv".
En lång signal tjöt varje gång innan strålningen sattes igång och jag vet inte om jag bara inbillade mig men jag tyckte det blev lite varmare, kanske lite, lite vibrerande då jag fick strålningen.
Idag fick jag reda på ännu fler biverkningar och detta känns inte längre kul överhuvudtaget. Och jag som tyckte jag hade mycket ritningar på mig innan. Vad visste jag då. Nu liknar jag nog en skoltavla som någon mycket dum mattelärare klottrar en hejjans massa skeva uträkningar, pyramider, prickar, ringar, fyrkanter och sträck på.
Det finns så mycket mer att skriva men jag är för trött just nu, jag måste vila och samla tankarna först.
Solsken
Det låter helt ointressant. Det är det också.
Men inte för mig.
För mig betydde det jättemycket att åka buss. Älskade blåa buss, tänkte jag, vad jag har saknat dig.
Det trodde jag aldrig att jag skulle göra. Sakna bussen alltså. Jag har alltid ogillat att åka buss men nu var det så längesedan att det igår istället blev riktigt roligt att åka buss.
Att strosa runt på stan och se så många människor var också längesedan. Längesedan jag visade mig bland folk. Det känns som om jag mest legat i sängen och mått dåligt de senaste veckorna.
Jag träffade kompisar och åt lunch, skrattade och njöt.
Allting kändes så fantastiskt "som vanligt".
Idag har jag varit ute på morgonpromenad. Riktigt lång blev den. Och jobbig. Jag flåsade som ett djur och törstade som en..hm, jag hittar ingen bra liknelse, skit samma, ni fattar. Men det är så det skall vara, jag njuter av det. Äntligen börjar jag komma igång!
Nu skall jag sätta mig ute i solen och njuta lite till, denna gång av det underbara vårvädret.
Just det ja!
På lunchen skålade vi för att detta snart är över, för att jag snart är frisk.
Det tycker jag var bra gjort.
Positivt resultat!
De tumörer jag haft i mjälten (jag förstod först idag att jag haft flera stycken där) är helt borta!
Så nu behöver jag inte strålas över mjälten. GÖTT
Läkaren sade att alla tumörer har minskat precis så som man kunnat förvänta sig och nu skall strålningen ta bort de sista av dem. Jag kommer dock alltid att ha kvar ärr efter dem, och varje gång jag blir förkyld kommer mina lymfkörtlar att svullna, vilket är fullt naturligt, men det kommer också påverka framtida utvärderingar. För om jag till exempel är förkyld vid en utvärdering kommer detta synas på röntgenbilderna eftersom körtlarna kommer vara förstorade, men då kommer man diskutera och titta extra noga så att det verkligen bara är naturligt svullna och att tumörerna inte börjat växa igen.
Mina värden är ganska låga, vilket jag förstått eftersom jag blöder och har flera blåsor och sår i munnen, men om jag går under 100 i HB måste jag få blod och ligga inne. Går neutrofila under 0,5 måste jag också ligga inne, idag ligger jag på gränsen i båda fallen. För strålningen får inte stoppas, den kommer jag få oavsett hur jag mår.
Nu känner jag mig i alla fall mer uppåt än tidigare idag. Jag var ganska nere så jag gick ut på promenad, det brukar göra mig på bättre humör, och så även idag. Dessutom gick jag 2,5 KM!! HELA ELLJUSSPÅRET!
Framsteg säger jag bara! Jag är jätteglad. Och lite småstolt. Jag kände mig rätt frisk där jag spatserade fram med en puls på 120 och lårmuskler som värkte av (både förvåning) och ansträngning. Det var superskönt.
Nu skall jag käka middag med familjen och sedan träffa en kompis! Det blir inte så ofta nu. Som jag träffar kompisar menar jag, men både idag och imorgon skall jag göra det, åh så roligt!
Trevlig helg och stor kram!
Lite nere
Det var ett tag sedan nu. Som jag var deppig, menar jag. Det känns i alla fall så, de senaste dagarna har varit så himla bra. Men det är faktiskt inte alltid man orkar hålla glädjen uppe, hoppet finns alltid där, det är de som får mig att orka, hoppet och alla de människor som på något sätt stöttar mig.
Men som sagt, jag antar att det är fullt naturligt att inte alltid orka tänka de positiva tankarna.
Det är dagar som denna jag börjar undra varför vissa människor får cancer och andra inte. Jag funderar över vad meningen med cancer egentligen är. För de som klarar det, för de som faktiskt vinner kampen om livet, är svaret kanske ganska självklart. För jag tror det stärker en människa något enormt att övervinna en sjukdom som cancer, precis som det stärker dennes anhöriga, genom att bevisa att det faktiskt går att vinna.
Men för de som inte klarar det, för de människor som förlorar kampen, tycker jag svaret är betydligt svårare att finna. Jag tänker så på de barn som inte klarar det, på de föräldrar som tvingas behöva vakna upp och möta den dag då deras barn skall begravas och på de syskon som aldrig mer skall få prata eller leka med sin bror eller syster.
Jag är en sådandär människa som påverkas väldigt mycket av hur andra människor mår. Inte bara av mina vänner och min familj utan också av de jag inte känner och av sådant jag bara hör. För om jag till exempel ser ett nyhetsinslag på tv som handlar om något hemskt eller sorgligt tar jag väldigt illa vid mig och kan gå och tänka på dessa människor och deras anhöriga i flera dagar efteråt. Och nästan varje gång jag kommer till avdelningen är det flera små barn där. Många av dem förstår jag inte har långt kvar, jag förstår att snart räcker inte viljan och hoppet längre, snart är det över. Jag får sådan ångest, jag tänker att jag faktiskt inte har någon som helst rätt i världen att klaga, för dessa oskyldiga små barn har det så mycket värre.
En jobbig dag
Vi fick sitta och vänta ett bra tag och jag kom på andra tankar. Idag skulle en annan väldigt sorglig sak äga rum och jag blev plötsligt ganska dyster. Och otålig. Så jag tänkte gå och fråga hur länge de hade tänkt sig att jag skulle sitta där och vänta. Men jag hann aldrig fråga. För precis när jag ställt mig upp hörde jag mitt namn ropas ut.
Då jag kom in i rummet och fick syn på den enorma maskinen och britsen med vakumkudden på ville jag vända direkt. Fly. Springa för livet. Vad som helst, bara jag slapp vara instängd där.
Jag kände paniken växa. Likt en orolig vulkan, redo att i vilken minut som helst explodera, började paniken bubbla i magen. Envist försökte jag trycka tillbaka den ner i magen igen. Bet mig i läppen, försökte fokusera på vad mannen mitt emot mig sade, försökte hålla tankarna på rätt banor.
För sent.
Mannen slutade prata. Jag rörde mig inte ur fläcken. Stod som fastfrusen trots den hettande vulkanen inom mig. Han tittade lite frågande på mig, sade försiktigt att jag kunde klä av mig och lägga mig på britsen nu.
Det gjorde jag inte. Istället började jag frenetiskt att tugga på underläppen och flackade med blicken.
Vulkanen bröt ut och jag kunde inget göra åt saken. Jävla fan tänkte jag.
Så där stod jag nu, skakade och storgrät.
Nu springer jag härifrån, tänkte jag igen. Tyvärr hann mamma före med en kram och jag förstod att jag faktiskt inte hade något att välja på. Lika bra att få det överstökat med andra ord.
Tårarna rann oavbrutet längs tinningarna under de helt fantastiskt långa tjugo minuterna jag låg där, högerarmen somnade, precis som den, konstigt nog, alltid gör då jag inte andas ordentligt. Antar att den inte får något blod då jag spänner mig till tusen och samtidigt inte ger kroppen något syre. Med tanke på att mitt huvud dunkade, kändes totalt blodsprängt och ungefär tre gånger så stort, var jag tämligen förvånad över att det fick plats i formen
Men det fick plats. Synd, tänkte jag.
Lite musik kanske skulle hjälpa? Mozart kanske? Visst. Toppen. Kanon. Jag hade nog snarare behövt någon riktigt rejält jätteglad och snabb musik för att komma på andra tankar, men jag sade inget så de satte på mozart.
Efteråt värkte käkarna, som nu varit hårt sammanpressade i drygt tjugo minuter, allting snurrade i en otrolig fart framför ögonen och jag skakade fortfarande.
Jag var helt slut.
..och det är jag fortfarande. Sedan vi kom hem har jag mest legat i soffan och tagit det lugnt, men jag är fortfarande lite skakis så nu tänker jag ta en Stesolid, göra mig en kopp te och försöka bli av med alla tankar som snurrar i huvudet. Imorgon är det vila som gäller, plus utvärderingsresultat.
Strålningen startar på måndag.
Snälla låt denna helg bli den längsta någonsin.
En massa babbel
Jag har till exempel gått två promenader och hållit mig vaken hela dagen. Det är inte dåligt de!
Imorgon är det sjukhuset igen. Jag har faktiskt inte riktigt koll på vad jag ska göra men de skall i alla fall mäta hur mycket strålning jag skall få och var.
Fast målat har de redan gjort. Jag är full av stora plustecken och sträck. För de som inte vet varför jag har dem kan nog de svarta sträcken på halsen se ganska konstigt ut. Skit samma, jag hoppas få tvätta bort dem efter imorgon.
Igår gjorde vi utvärdering igen. Röntgen gick bättre än den brukar göra. Jag tog tablett mot illamåendet och de bytte ut kontrastmedlet så jag mådde knappt illa alls. Ultraljudet tog väldigt lång tid och jag tycker det är ganska jobbigt, de trycker så förbannat hårt med den där "titta-in-i-kroppen-saken", men allt som allt gick det bra. Vi fick inga svar igår men läkaren vid ultraljudet sa att han nästan helt säkert kunde säga att tumörerna krympt. Definitivt svar får vi förhoppningsvis på fredag.
Jag tänker sova utan sömntablett idag med. Jag har bestämt mig för att försöka sluta med dem helt.
Till sist skulle jag vilja tacka alla er som skriver till mig. För jag blir så glad och det värmer så mycket!
Kram och godnatt
Vilken härlig dag
Klockan är tio. Jag somnade på mindre än en timma, och vaknade inte förrän sju timmar senare. Utvilad, utan sömntablett!! Jag åt en väldigt god frukost och gick sedan ut på promenad.
På promenad!!
Det var ingen kort en heller.
Okej, den var inte jättelång men helt klart den längsta jag gått på flera månader!
Nu sitter jag här och riktigt njuter av att jag mår så bra.
Jag ska göra mig en kopp te, sno en filt runt axlarna och sätta mig på altanen.
Solen lyser. Den värmer så alldeles underbart idag.
Jag sov utan sömntablett
Kvart över två tände jag lampan. Gick på toa och läste sedan några sidor.
Tjugo i tre somnade jag!
Halv sex vaknade jag. Låg vaken drygt en halvtimma. Somnade om.
Runt sju vaknade jag igen. Somnade om.
Kvart i åtta vaknade jag av att någon smällde igen dörren. Då gick jag upp.
Jag är en baddare på att komma ihåg klockslag! Okej, de är inte exakta, men ungefär.
Natten blev inte så illa ändå. Det tog ett förbannat bra tag innan jag lyckades somna och jag har varit ganska trött hela dagen, men det hade kunnat vara värre.
Nu skall jag nog försöka vänja mig av vid de där tabletterna. Man får ju ge det lite tid.
Det kändes så konstigt att ligga där och fundera. Då jag kryper ner under täcket måste jag skynda mig att tänka på det jag vill tänka på. Jag måste välja ut det viktigaste. För det går fort! Två minuter och sedan sover jag. Nu hade jag istället två timmar på mig att fundera.
Tro mig, jag hann fundera på en hel del.
Men sedan kom jag på att jag kunde ju lyssna på den där cd:n. Mentaltränings-cd:n. Fast jag blir så rastlös av den där gubbens röst, jag ville ju tänka på roliga saker. Inte på något avslappnande friskrum. Eller vad han nu kallar det. Så jag låg där och funderade på hur underbart det kommer bli sedan.
Då jag är frisk.
Jag har verkligen mycket jag ska göra då jag blivit frisk.
Jag längtar som aldrig förr.
6 saker om mig själv
Jag blev visst "utmanad". Så nu får jag klura ihop sex stycken saker om mig själv..
- Jag har fotfobi. Skitäkligt är vad det är. Särskilt andras fötter, fast jag gillar inte direkt mina egna heller.
- Innan jag dör vill jag åka på flera äventyrsresor. Jag gillar sånt, oplanerat och vackert skall de vara.
- Min mormor är en av mina bästa vänner. Jag pratar med henne varje dag, hon är riktigt underbar.
- Jag älskar potatis. I nästan alla dess former, bäst är mormors.
- Sedan jag var sex år har jag haft barnreumatism.
- Något av det bästa som finns tycker jag är konserter. Den känslan.. är obeskrivlig.