Fråga Anders o Måns!!

Anders o Måns!
En liten hyllning till ett av världens skönaste program, så fantastisk underbart låg humor man kan ha!
"Hur gör de blinda då de måste plocka upp efter sina ledarhundar?"
Haha! Anders och Måns, I love them!!

Aldrig förr

I måndags slog det mig för första gången. Och jag har fortfarande inte smält det, att jag aldrig tänkt tanken innan, det är riktigt skrämmande. Skrämmande att jag aldrig förr tänkt att det finns en risk att jag inte kommer klara det här. Det är faktiskt så att om jag inte haft en kompis som Sofia, som sa till mig att gå ner till vårdcentralen, så hade jag till slut dött av cancern. Jag hade inte tänkt att gå och kolla det. Jag var för lat, det kunde jag till och med erkänna för mig själv, onödigt tänkte jag. Trodde det var en muskelknuta, eller i värsta fall en något förstorad lymfkörtel. Men aldrig att det kunde vara en tumör. Aldrig. Jag kommer så väl ihåg en dag jag var ledig från jobbet, det var jättevarmt ute och strålande sol, bara jag och mamma hemma. Vi åt frukost på baksidan och solen värmde så där lagom som den gör på morgonen. Så sa mamma "Ne men Johanna, ska vi åka till axessakuten idag, så vi kan kolla den där knölen du har?" Jag reflekterade ingen längre stund över dessa ord, det fanns ju inte i min värld. "Nej, orka. Inte idag, det är så fint väder vi åker till havet istället, vi har ju redan bestämt det". Så gjorde vi det. Vi åkte till havet istället. Det är jag glad för. Jag är jätteglad för att jag inte valde att åka in tidigare, med facit i hand, det spelar ingen roll att det var en så alvarlig sjukdom, jag hade verkligen inte velat ha det här beskedet  tidigare. Eller senare med för den delen. Nu var egentligen perfekt, om det nu kan vara perfekt att få ett sådant besked. Antagligen inte. Men man skall ju se det från den positiva sidan och trots att jag antagligen haft sjukdomen sedan slutet på juni, eller där runt, så hade jag verkligen inte velat veta detta mitt i sommaren. Det hade ju förstört alltihop, hela semestern, hela skolstarten och hela de sista njutbara dagarna innan skolan drog igång på riktigt. Är det någon gång under året man nu promt skall ha den här sjukdomen så är det faktiskt nu. Vinterhalvår = mösshalvår =)

Men först i måndags slog det mig. Jag tror jag satt och läste eller satt framför datorn, och helt plötsligt så kommer jag på att, fan det kanske inte går. Fan det finns faktiskt en risk att jag kommer dö. Jag har inte tänkt så innan. det har inte funnits med i några tankebanor. Det jag tyckt var jobbigt, det jag tyckt var så förjävligt med beskedet att jag har cancer var det att jag skulle behöva gå igenom den fruktansvärda behandlingen. Den behandling som fullkomligen skulle förstöra min kropp, mitt självförtroende och mitt utseende. Det var så jag tänkte. Det var utifrån det jag resonerade då jag tänkte på det kommande månaderna. Men aldrig förr har jag tänkt att jag inte kommer klara det. Det har bara varit en sak som gällt, och det är den att jag till slut skall bli frisk, kosta vad det kosta vill. Sen i efterhand kände jag mig förvånad över mig själv, varför har det aldrig funnits med i mina tankar?

Idag har jag svaret på den frågan, det tog ett tag och lista ut den faktiskt, och jag vet det låter konstigt. Jag har helt enkelt inte riktigt förstått vad min sjukdom innebär, det har alltså inte riktigt sjunkt in än, den har inte riktigt tagit all plats den kräver än. Den får ta precis hur mycket plats den vill. Eller inte riktigt, visst måste jag inse att jag är sjuk, visst måste jag ta hänsyn till att jag är sjuk. Men inte alltid. Och sjukdomen får inte ta upp all plats, för det måste få finnas plats över till annat med, roligare saker, värmande saker. Jag tror jag inte tänkt på det förr för att jag hela tiden varit så mån om att fokusera på slutet av det här, hur bra allt kommer att bli då behandlingen är över och hur vältränad jag skall vara då, hur fint mitt hår kommer att bli, hur mycket jag kommer att gå ner i vikt och hur stark jag kommer att känna mig. Sådana saker har jag tänkt på. Och längtat till. Men aldrig Hoppats på att jag skall få komma dit. Jag har aldrig tvivlat. Bara längtat.

Det skall jag fortsätta med, längta. Jag har aldrig förr tänkt på att jag kan misslyckas. Och det tänker jag inte börja med heller. För om man håller hoppet uppe och man tänker positivt och inser att ingenting blir lättare för att man tycker synd om sig själv, då tror jag man klarar det. Du har alltid dig själv.

Jag lovar du betyder nånting
Du orkar ta dig igenom det här
Du räcker till, så var den du är
kent - kärleken väntar

Så mycket lättare

Det känns mycket bättre nu. Med allting, visst det är tungt men jag behöver inte ta ner alla speglar, det har löst sig ganska bra endå. Igår var vi och fixade, sen åt jag, eva och mammsen på thairetaurang, strakt men gott! Det var sådan lättnad igår, som en tung sten som plötsligt fick vingar och lämnade sin plats i min själ. Kvar blev lättnaden. Att bara kunna visa sig bland folk, att det överhuvudtaget finns. Vilken lättnad, vilken glädje. Har äntligen börjat med naturkunskapen också. Gött. Matten lägger jag på hyllan, i alla fall ett tag till.

Idag var det sjukhuset igen. Blodprover och lungröntgen. Allt gick bra, och det var riktigt skönt, jag hade inte orkar något annat, fan om det satt sig i lungorna nu tänkte jag. Men det hade det inte! Allt var fullt normalt och portakrten satt där den skulle. Blodvärdena däremot har sjunkit ganska mycket, men inte för mycket, det försäkrade hon mig snabbt om, det är fortfarande bra. Idag fick jag ockå veta för första gången att jag ska få strålning. Det är det aldrig någon som berättat för mig. Eller jag har i alla fall inte hört det. Men det ingår i behandlingen, efteråt måste jag få strålning.
Efter sjukhuset åkte jag hem och sov, hade planerat vila lite, en timma kanske. Mjodå, jag vaknade tjugo i fyra, haha det var den dagen det. Men sen åkte vi in på Frölunda, det var kul!!

det värsta

skit fan jävlar hata. gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa jävla fan i helvete.

snart säger jag ett fult ord.

 

Det var en chock. dagen hade ju vart så bra, jag var glad. jag var glad. hallå. Det var ju längesen det känts så där bra, det var ju längesen jag vart glad när jag skulle gå o lägga mig.

vad fan händer. alltihop. A L L T I H O P. ett tag bara, ett enda jävla tag och så bara… alltihop följer med. första gången. rakt ner ba pang. tro fan det har lossnat mycket innan, tro fan det känts som det bara legat där. som en äcklig, döbakt  kaka. men aldrig att det bara åkt med, alltihop.

helt kalt. helt jävla kalt. plast mot handfat. det borde klirrat, eller låtit iaf. det gjorde det inte. det låg nått i vägen. nått mjukt och fult. shit tänkte jag. shit. det växte i munnen. det svärmade över i ögonen. allt på en gång. det gick inte att hålla tillbaka. jag försökte inte ens. rakt ner i toan. slemmigt o äckligt. det hade redan brustit, och än är det inte slut. jag måste ha ett jävla saltvattens förråd i min kropp. men det bara låg där, en hel bunt, en hel hand. ett endaste jävla borsttag. ögon röda som körsbär, smak av spy. snälla ta ner alla speglar. det är värst hitills. eller var det värre att få beskedet. jag har inte bestämt mig. men det lutar åt detta hållet.

att jag har cancer det var väl kanske inte helt väntat. faktiskt inte alls om jag skall vara ärlig. men det tog ett tag att ta in det. det sjönk in o bredde ut sig allt efter som. därför var det uthärdligt. men det här...


nu e de slut. nu vet jag inte vad jag ska skriva mer. godnatt

 

 


Kan det inte börja snöa snart?

Världen är bra vacker ändå =)
Och förresten, har du inget bättre för dig tycker jag du ska gå o se Djävulen bär prada, det gjorde jag idag, den var bra, sen drack jag te och pratade med tre underbara människor, jag tycker så mycket om er, ni gör livet lättare att leva.
Idag har varit en bra dag, vi fick tag i ett skit fräckt tyg som jag ska ha på fredagens party, och sen installerade pappa en grej så att man kan höja och sänka övre delen av sängen. Perfekt, jag har inte kunnat ligga ner senaste, det går inte att andas. skit ont. panik. Nu är det i alla fall lite lättare, slipper man ha åtta kuddar. Det är ju bra.
Idag spelade gais mot aik, resultatet, antar jag att man far vara nöjd över. Men bäst var på tåget mot stan, jag satt brevid tre aikare som nog börjat sin förfest på tåget redan i stockholm. Jag pausade helt enkelt mp3, haha det brukar jag faktiskt göra, pinsamt jag vet. Men det är jättekul och tjuvlyssna på andra, oerhört intressant faktiskt, ett tips. I vilket fall som helst var dessa aikare hur sköna som helslt, verkliga rå-moderater, hur fördomsfulla som helst och aldrig har jag hört så mycket om göteborgare på så kort tid. Det var riktigt kul.
Nu ska jag sova! Ha en fortsatt bra kväll kära medmänniskor

Underbara söndag

Ja det var längesen en söndag kändes såhär bra. Det är helt fantastiskt vad uppåt jag känner mig idag, vackert väder har det varit. Två nya fina mössor har jag införskaffat. En god lunch har jag ätit. Och jag har bestämt utstyrsel för fredagens halloweenfest. Jag menar, vad mer fattas? (Jo, ett helt naturkunskapsarbete och två veckors matematikuppgifter).

 

Åkte in en sväng till stan, satt vid kungsportshästen och väntade på Eva, studerade folk och kisade mot solen. För det var inte bara solen som värmde idag, det var hela stan. Alla såg så lyckliga ut. Vissa hade till och med på sig solglasögon, så soligt var det. Men alla spatserade runt där så fridfullt, i handen höll de en annan hand, en kasse, ett koppel eller en kopp kaffe. I sitt egna tempo gick de där, inte alls stressade och inte var de var de för många heller, alla kunde gå sin planerade väg, ingen behövde vika undan, rusa efter någon eller irriterat vifta med handen åt någon som inte gjorde som de själva ville. Söndag, vilken underbar söndag.

Ringde mormor i morse med, men hon väntar, lilla hunden var bättre idag, han hade till och med ätit sin gröt på morgonen och vart ute och sprungit på gräsmattan, vilken lättnad, för trots att det bara handlar om några få dagar till är det lilla bättre än inget.

 

Nej nu ska jag lyssna på kent och mysa lite =) Imon skall jag och mammsen och fia åka och köpa en päls, haha jag kommer bli så fantastikst snygg på fredag, vänta bara!

Puss o Kram kära värld


kravlande

Lördag kväll och här sitter jag. Deprimerande.
Äsh, jag får väl skylla på att jag börjat ladda inför nästa fredag. Eller nått i den stilen.

När man inte har något annat att fylla tomrummen med, när tårarna är slut och munnen vägrar forma ord, när drömmarna inte längre är värda att drömma..
Kan det inte bara bli vår


Ush och fy

Ush o fy för det mesta just nu. Ush för att det verkligen regnar hur mycket som helst, ush för att jag inte kan borsta håret längre och fy fan för att mormor måste avliva Mille. Den hunden kom till oss från ett så hemskt hem, mormor blev hans räddadre i nöden och jag har lekt med honom hela min uppväxt. Det är förjävligt, varför just nu, varför just nu av alla dagar, månader, år, varför just nu? Antar att jag aldrig kommer få svar, bara att hoppas på att det finns en meningen med allt som sker, trots att det är svårt att finna den nu. Det kommer bli så ensamt, det fattar väl jag med, men Otto får flytta helt enkelt. Hon behöver honom bättre än jag, och han är bra på att sprida glädje det lilla odjuret! Om han bara visste, om han bara visste att det är hans sista natt, hans sista gröt-frukost och hans sista steg över sin gräsmatta.. Jag vill inte tänka mer, stänga av hjärnan.

Det går inte.

Hemma!

Home sweet home. Äntligen hemma igen, de är väldans snälla på avdelningen men nog är det skönare att vara hemma, i alla fall så länge man mår bra.

Det var en lång dag igår, började med att en jätteläskig människa skulle ta blodproverna på mig, haha jag vågade knappt låta henne sticka mig, de är så skumma på labbet där.

 

Denna gång skulle det inte bli som förra, de lovade göra allt för att det skulle bli lättare. Så dropp några timmar innan, och sen cytostatika.. Det gick faktiskt bra, jag åt till och med under cellbehandlingen, lysande. Att Sofia var med gjorde det mycket lättare, det hade vart en ofantligt mycket längre dag utan hennes sällskap och jag tänker ta med mig någon nästa gång också, ush, en hel dag där är för mycket annars. Sova över ville de ändå att jag skulle göra, började må illa på kvällen men efter lite jag-vet-inte-vad-spruta så försvann även illamåendet och jag kunde sova några timmar. Så nu är jag hemma igen, helt slut men glad. Lättad. Tankarna har gått tillbaka så många gånger till hur det var förra gången, och hur mycket jag inte ville att det skulle bli så denna gång, underbart att det gick så bra!

Så nu är det uppehåll, Block 1 är avslutat och nästa block sätter igång 9 november, två veckor av lite vila, det blir bra det. Färre tabletter blir det också, och färre hårstrån, de bara rasar.

 

Nu skall jag vila en stund men först bara måste jag få njuta av min första ostmacka på alldeles för länge! Där har vi ett plus, jag får börja äta ost och banan igen, sedärja, där blev min dag genast ljusare!


Onsdagskväll

Ja, då sitter jag här igen, onsdag och en timma kvar tills torsdag. Känns rätt bra faktiskt, Sofia skall med till sjukhuset imon, för att bara finnas där, de andra ska iväg på möten o grejer, så det blir får bli så. Men det kommer att bli bra, det vet jag, antagligen kommer det till och med bli bättre. Bara jag slipper illamåendet.
Just nu hoppar jag runt på kryckor, eller, inte just nu, men då jag inte sitter ner! Mina fotleder har svikit mig, de protesterar ganska ordentligt för tillfället och just idag är jag inte riktigt på det där envisa humöret som krävs för att jag trots smärtan skall orka gå på dom. Så ner i källaren och fram med kryckorna, det är ju liksom en enkel lösning på ett relativt enkelt problem.
Idag var jag hos frisören, klippte till det där håret, det var jobbigt, ush, tungt. Det är många saker man aldrig trodde man skulle få uppleva, men det som inte dödar stärker. Jag tror i och för sig inte på det där ordspråket, men ändå. Jaja, skit samma nått måste jag ju ha på huvudet och det blev efter ett tag faktiskt riktigt bra, eller helt okej i alla fall.
Nu skall jag sova, äntligen fått klart mitt samhällskunskaps arbete så nu är det upp till TråkErik om han orkar läsa det eller inte.
Hoppet är det sista som lämnar människan, glöm inte det och sov så gott =)
Tjipphaj!


Mina pärlor

Jag kände bara för att skriva om hur underbart det är med människor som tar så lätt på saker som är så tunga. Och nej det är inte arrogant, nonchalant eller respektlöst, så länge man sköter det snyggt. Vissa kan det, andra inte. Många av mina vänner kan det, för trots att man hela tiden sjunker längre och längre ner i mörkret måste man ibland få sticka upp huvudet över kanten och skratta. Måste få låtsas att allt är precis som vanligt, för någonstans, mest överallt, är det just det - likadant, vanligt. När jag sitter på bussen på väg till skolan och studerar alla fundersamma och trötta ansikten slår det mig att alla människor någon gång i livet nog får en motgång, en riktig motgång som de tacklas med hela livet. "Storleken" kan variera, det beror på vem man mäter sig med, allt är relativt. Allt hade kunnat vara så fruktansvärt mycket värre än det är idag, det gäller att komma ihåg det var det någon som sa. Men allt blir så oerhört mycket lättare om man har det som jag har det. För visst är jag på väg ner för en brant nedförsbacke, en backe som sluttar otäckt mycket, så mycket att man inte riktigt kan se vad som döljer sig där nere vid vägkrönet. Man kan bara föreställa sig och hoppas på att det är ett ljus, ett ljus som leder in i en uppförsbacke som leder till den topp jag en dag skall nå. Men som sagt, har man vänner och nära som jag har, blir allt så oerhört mycket lättare och jag blir rädd då tanken på att jag nog aldrig kommer kunna gottföra alla någon gång slår mig. För det vill jag verkligen. Visst att det låter som en klyscha men ord kan inte alltid tala, ibland går det inte att få fram det där tacket tillräckligt mycket, men värt ett försök är det. Jag vill att ni skall förstå hur mycket ni stärker mig och hur mycket svårare allt varit utan er.

Tröttheten är som ett tjockt täcke, trycker ner ögonloken och lägger sig som en dimma över alla tankar. Underbart, idag skall jag nog i alla fall kunna somna. Sov så gott!!

Och vi vet alla vet allt tar slut

Tungt, tungt på varenda jävla punkt. I alla fall idag. Sova går inte, plugga går inte, prata går inte. Det går inte, jag vill faktiskt inte mer nu. Munnen snörper ihop sig och det är så mycket som egentligen borde bli sagt men som dör bort, ögonblicken passerar och tillslut får bara tårarna plats i det pressade schemat. Du har all tid i världen på dig, sa hon och log mot mig. Kanske, kanske inte, tror jag man skall passa sig för att säga sådär, att man har alla tid i världen. Det har man inte. När som helst kan det ta slut och snart är det dags för det första stoppet på ytterligare ett och ett halvt år, jag hatar stopp, det tvingar upp så många minnen till ytan, rör om och ställer till oreda, varför kan inte alla bara få finnas för att stötta, hjälpa och stärka, varför kan inte alla bara få leva? Och vi vet alla vet allt tar slut, men inte för alla, livet går vidare varken man vill eller inte.
Jag har inte all tid i världen, förhoppningsvis mycket, men inte all. Det vill jag inte ha heller, jag vill känna lite press, jag vill känna mig lite jäktad, lite pressad att trots allt lyckas nå fram till de där målen jag har, för trots att det inte är några livsavgörande mål för livet, längtar jag. Jag längtar till det där små sakerna som kommer göra vardagen precis som vanligt, och lite bättre. Det är en bra bit kvar.


Ibland klarar man av det där kommentarerna, ibland inte. Ibland sitter man där och stirrar in i väggen och tänker att Vafan för två månader sen hade jag inte reagerat, han skämtar, släpp det. Ibland går det inte. Och jag vet, de menar inget illa, det är inte lätt att veta när man trampat fel.


Höst

Höst, idag är en riktig höstdag, en riktigt vanlig sådan. Vaknade, som allt oftare nu för tiden, hungrig, surprise. Sedan frukost har jag inte haft någon aptit, inte över huvudtaget faktiskt, det konstiga är att trots att jag känner mig som en stor uppsvullen gravid mamma i typ sjunde månaden har jag inte ätit någonting, skumt. Skit samma, det finns väl värre saker att oroa sig över, såg ett reportage om att det i genomsnitt kostar 6 kronor att vaccinera ett barn från ett afrikanskt land, 6 kronor och jag kan rädda ett liv. Det är ju sjukt vad bortskämd man känner sig. Jag har faktiskt pluggat idag, och det gick till och med riktigt bra, kändes skönt att lätta samvetet lite. Sen gick jag en långpromenad, det var ännu bättre, trots att jag inte orkar gå fort överhuvudtaget så går det i alla fall framåt, sakta med säkert, man får ju se de positivt.
Igår var jättekul, eva, fia och emma var här, käkade taco, massa taco, och det var så gott, tror det godaste jag ätit på länge. Och Anders, hm, jag vet inte men den där tacotävlingen, 8 stycken sa du, höhö, du behöver nog tyvärr inte känna dig hotad, om jag inte svälter mig själv i tre dygn innan vill säga.
Sen kollade vi på Idol och nöjda var vi allihop efter utröstningen, well done. Det bästa igår var att skratta, jag skrattade, vi skrattade, och det var underbart, jag har så kul med er och hela tiden gick jag runt och tänkte på hur skönt det är att vara glad, och hur skönt det är när man går och lägger sig och kan skratta för sig själv för man han världens knäppaste, och bästa, kompisar. Tror det kallas lycka.
Och nu är det lördagskväll, kul. Nej, jag ska inte klaga, det är faktiskt ganska skönt att vara hemma och vila ibland. Och jag är bjuden på Halloween fest, det blir grejer det, det är nog faktiskt dagens, det är så bra att ha saker att se fram emot, små som stora, bara de glädjer! Nu gäller det bara att klura ut vad jag ska ha på mig. Om en vecka har jag höstlov, undra om det kommer att kännas som någon större skillnad, visst jag har en del att göra, men jag är ju inte direkt utbränd.
Hoppas ni haft en bra lördagskväll, gör inget jag inte gjort!


Fredag

Fredag, göttans, det gillar vi. Godmorgon föresten, nu har jag återuppstått från min skönsömn. Typ.
Känner mig faktiskt riktigt pigg, glad att det regnar, nu ska jag använda mitt nya paraply jag fått ;-)
Skall till skolan sen, kändes bara inte som någon större idé att gå dit på morgonen, håltimme och tyska, nja det är inte nödvändigt. Men på eftermiddagen har vi engelska och gympa, plus möte med kurator och syo, bäst att åka dit en stund ändå.
Gårdagen gick bra. Det var bara lite blodprover och en spruta, sen kunde jag åka hem igen, skönt. De är verkligen jättesnälla där, på den där avdelningen, men jag trivs ändå bättre utanför. Utanför sjukhuset alltså. Sen åkte jag o mammsen och köpte stövlar, gött med ett mindre höstproblem att ta tag i, jag hatar allt vad höst/vinter-skor heter.
Just det, jag körde hem från Mölndal sen! Hah, jag är riktigt stolt, har ju kommit lite på efterkälke vad gäller det där med att lära sig köra bil, men det går framåt och igår gick det riktigt bra, hela vägen till och med.
Idag skall fia och emma komma hit, äta taco o kika film! Det skall bli så mys, underbart att få något annat att tänka på en stund!
Nu ska jag duscha. Ha en underbar fredag


Han heter Otto

OttoPotto
          Otto

Visst e han skön?! Han sover sådär, på komando, jag säger bara "pang pang" sen är kvällen räddad =)

Dumma kakor

Dumma kakor, eller dumma ugn, eller kanske bara dumma mig själv. Ush jag hade verkligen planerat min kväll väl igår; 19.30 Baka asgoda havreflarn. 20.00 kolla på Bonde söker fru, världens mest pinsamma program (och jag älskar det), äta alldeles för många kakor och sen 21.00 kolla på Lost. Dumma kakorna blev för mörka, "Jag fattar inte hur du alltid lyckas bränna allt du bakar" sa mamma när hon kom hem idag. Äsh, man får ju se det positivt, jag käkade lite melon istället, det är ju i alla fall nyttigare. Alltid nått.
Idag är det torsdag, min nya älsklingsdag eller min nya hatdag? Har inte riktigt bestämt mig än. Älsklingdag: För att det är behandling, för att saker går framåt, för att någonting konkret händer, för att jag kan dra ännu ett streck över ännu en dag i det långa schemat jag fått. Hatdag: Jadu.. därför att jag helt enkelt är nervös. Jag vet att jag inte har något att vara nervös för. Jag vet! Men det spelar liksom ingen roll, vet inte, kanske är det bara tanken på de där förfärligt vita och tomma väggarna som får mig att vilja vända innan jag ens hunnit sätta mig i bilen. Det löser sig, det gör det alltid.

Lostdagen

Lostdagen, äntligen, det låter ju jättekonstigt men jag längtar hela veckan till onsdag klockan 21.00, det finns så många och så mycket annat man kan längta till, som jag egentligen kanske borde längta till, men allt annat jag känns så fantastiskt långt borta. Det gäller att hitta de små sakerna som förgyller en dag!
Idag är det alltså onsdag, mitt i veckan, som vilken dag som helst egentligen, gick på första lektionen idag, sen orkade jag faktiskt inte mer, åkte hem, läste lite i min underbara bok, sen käkade jag lite potatis, har under senare tiden verkligen fått upp ögonen för potatis, det är det enda jag är sugen på! Fråga mig inte varför. Sen sov jag, hade planerat att vakna vid tvåtiden, plugga en ordentlig stund för att lätta lite på samvetet, men saker och ting blir sällan som man tänkt sig, så nått plugg blev det med andra ord inte. Istället vaknade jag halv fem, drack sex glas vatten (inte konstigt att jag är kissnödig heela tiden :P ) gick sen en sväng med Otto, och nu sitter jag här, ensam i mörkret. Och det är så skönt. Jag älskar när det är tyst hemma, när ingen annan är hemma, man kan tänka så mycket klarare då.
Tankarna är inte de ljusaste, i alla fall inte idag, dom var det igår, igår var en riktigt bra dag, men idag är allt snarare tvärtom. Jag orkar inte koncentrera mig någon längre stund på någonting. Tankarna går till det där som känns borde vara så långt borta, men som just nu bara kryper närmare och närmare, sjunker längre och längre in och börjar ta den plats den uppenbarligen förtjänar och kräver. Det jag förut var så säker på aldrig skulle hända, det jag förut var så säker på jag aldrig skulle behöva få uppleva, det är här nu. Är det inte konstigt med allt som egentligen kan hända en, du kan dö av att gå över vägen, du kan få en hjärtattack i princip när som helst, och du kan få cancer när du är 17 bast. Pang bom, bara sådär, bara att acceptera, bara att ta emot, bara att gå igenom.
Det finns inga alternativ, eller jo, det kanske det visst gör, men jag har gjort mitt val, jag skall överleva. Det valet innebär mycket, vissa saker måste göras men förhoppningsvis kommer jag i slutändan bara kunna säga att jag blivit starkare av det.

Jag tror det gäller att se på saker från den positiva sidan, visst, klart det är så, men orkar man det hela tiden? Uppenbarligen inte jag i alla fall.



Älgbajs

117821-12  

Älgbajs, herre, det såg verkligen ut som älgbajs, jag är helt fascinerad, det var verkligen sjukt likt. När jag vaknade upp efter eftermiddagsluren idag tog jag mig en sväng till kylskåpet för att fylla på vattenglaset. Så bara låg dom där, dessa underbarat välformade klickar, haha min lellebror hade bakat! Visst Pysen är respekt, men tur att jag inte äter sånt där!
Var tvungen att visa dem, i fall ni blev sugna tänkte jag, inspirerande, inte sant?


Idag har annars vart en ganska bra dag, ställde klockan en kvart tidigare än vanligt, men det hjälpte givetvis inte. Var tvungen att dricka fyra glas vatten och sitta stilla vid matbordet i tjugo minuter innan jag ens kunde ställa mig på benen, helt utslagen, sjuk frustrerande. Det hela slutade självklart med att sista 30 minuterna gick åt till att "hinna med så mycket som möjligt på alldeles för kort tid". Stress. Jag hatar stress, men räddare i nöden som hon är, en ängel på jorden, skjutsade mamma mig till bussen, det hjälpte, jag hann.
Jag ville verkligen vara pigg, jag ville verkligen asgarva, springa runt och spruta av den vanliga energin, men det gick helt enkelt inte. Sjukt trött av att bara gå upp för trappan till historielektionen, och om än tröttare när jag gick ner efter lektionen. Men, hålltimmor gör livet roligare och dagens sådan passade mig som handen i handsken, precis vad jag behövde. Alltså bara en lektion kvar vilket jag efter några minuter med slutna ögon klarade mig riktigt fint igenom. Vaknade någon timma senare med ett ryck precis lagom till att hinna ut från tåget innan dörrarna stängdes, puh, fan orka vakna i Bollebygd liksom.
Sen åt jag, sov, gick en promenad, sov lite till, käkade mormors nybakta bullar, kollade tv och nu sitter jag här, gud det låter som världens tråkigaste dag, men den var så vanlig, underbar helt enkelt.
Nu är det i alla fall dags för ytterligare några Panodil, har så förbannat ont i käkarna! Sen ska jag sova, och jag hoppas verkligen inte att jag återigen vaknar 03.30 av att jag är hungrig, jävla cortison i såfall. Just det, Matilda tack för lånet av boken, jag är fast! =)
Sov gott


Söndag kväll

Söndag kväll, igen! För en vecka sen längtade jag, gud vad jag längtade, gud vad jag längtade tills det skulle bli måndag, jag skulle få veta allt. Jag skulle få veta att det inte var någon fara, att allt var ett stort misstag och att bara jag tog några tabletter om dagen skulle allt snart vara över, typ. Inget att oroa sig över, jag skulle vara tvungen att ringa runt till alla för att säga att jag inte alls har cancer, att det bara var ett stort misstag som lätt skulle redas ut, alla tårar skulle torkas bort och snart skulle den underbara vardagen vara tillbaka igen.
Det blev inte riktigt så.

Det är söndag kväll men just nu längtar jag inte överhuvudtaget till morgondagen, för morgondagen är så ovis, man vet ju egentligen absolut ingenting. Jag vet inte vad ska folk säga, orkar jag med allt? Inte vet jag, det lär väl visa sig, förr eller senare. Men en sak är säker, det var inget misstag, det var sant, det är sant, jag har cancer. Fan vad det svider att säga och skriva, fan vad det svider att säga de förbannade bokstäverna tillsammans, för ingen kan säga att det är ett vackert ord, ingen kan säga att det är något vackert över det ordet, ingen som gått igenom det själv.
Jag vet inte, kanske jag klagar för mycket, känns som om hela denna blogg gått åt till att skriva om hur fantastiskt hemskt jag har det. Så är det inte. Visst det var på väg hem från sjukhuset tisdagen den tredje oktober jag bestämde mig för att skaffa en blogg. Och inte gjorde jag det för att skriva om hur fantastiskt lyckligt mitt liv är. För det är det inte. Men jag vill och skall, alltid, komma ihåg vilka människor det är som ställt, och ställer upp för mig. Ni vet inte vad ni betyder för det går faktiskt inte att beskriva i ord, jag vet det låter chick, fjortisaktigt och som en klyscha, men sant är det. Jag vill inte ens ge mig på ett försök till det. Det ända jag egentligen kan säga är Tack, inte för att det räcker, inte på långa vägar, men jag vill verkligen att du skall ta åt dig, för utan dig hade allt gått lite sämre, lite trögare och allt hade varit lite, eller mycket, jobbigare att ta sig igenom.
Dag för dag. Jag kommer klara det, förr eller senare kommer jag kunna skriva ett enda ord på en hel dag i denna bloggen, det ordet skall uttrycka all lycka jag någonsin känt, all lättnad värd att uppleva och all glädje jag någonsin tror är möjlig att uppnå. Jag vet inte vilket ord det blir, kanske bara besegrad. För jag har en av de tuffaste fienderna mot mig, men tro mig, han kommer få ett helvete om han skall besegra mig. Tro mig, han har inte en chans. Varför? Därför att jag inte är ensam, det är han. Den jäveln har bitit sig fast i mig, i min kropp, men fan heller att han tillhör mig. Nej. Han är ensam, det är inte jag, och det blir jag påmind om varje dag, oftast flera gånger i timman, eller i alla fall flera gånger om dagen, att jag inte är ensam. Så just därför, var stark, det är det enda som kommer fungera.
Hoppetossa!Hoppas ni får en fin vecka, måste bara lägga in en bild på min hoppetossa, världens underbaraste hoppetossa, bara jag ser henne ler jag, Tack Boberg, guld värda!
Sov gott, det skall jag göra!



Kväll

Kväll, äntligen kväll och jag vet inte, men känns inte allt pyttelite lättare? Nej, kanske inte. 16 tabletter om dagen, det är det som gäller, fan jag kanske inte ska klaga, det är faktiskt inte det värsta.
Det värsta, vad är egentligen det värsta? Jag tror det är att jag kommer tappa håret, jag vill, men jag kan inte släppa det. Provat peruker, vem fan vill ha peruk, jag orkar inte, jag kan inte släppa det, det spelar absolut ingen roll att det kommer växa ut igen, det har jag väl med fattat, det har väl till och med min 7-årige lillebror fattat, men det skiter jag fullständigt i, jag vill helt enkelt inte, snälla låt mig få välja bort en enda sak!
Jag tror det värsta är att se alla andra. Att se mina närmaste, och alla andra, som egenltigen inte är mina närmaste må piss.
I tisdags, eller onsdags, eller var det kanske torsdags? Spelar ingen roll. Sa en sjuksköterska till mig, "Det är lättare att gå igenom det här än att stå brevid". Jag har funderat en hel del på de orden, inte var de många ord, men fan vad de stämmer. I alla fall ur mitt perspekitv. Jag vill inte ha cancer, jag vill inte vara sjuk. Men jag skulle aldrig, aldrig, aldirg vilja lägga den sjukdomen jag bär på på någon annan. Och tro mig, jag har funderat länge. Inte på någon annan, inte på någon annan i min närhet eller på någon annan god människa. Jag skäms till och med för att säga att jag hellre lagt det på Saddam Hussein.
Men man får väl vad man förtjänar, sa jag vid middagsbordet idag. Men nej, kanske det inte är så. Kanske man inte alltid får vad man förtjänar. För isåfall har jag gjort gud redigt förbannad.

Det luktar bränt, måste vara pappa som försökt sig på att poppa popcorn igen, det brukar lukta så då. Aja, jag får väl gå ut och hjälpa honom, har hört att jag är en hejjare på det där!

Tidigare inlägg