Igår var jag hos psykologen. Egentligen hade jag inte tid förrän nästa vecka, men jag fick en tidigare.
Jag har mått väldigt psykiskt dåligt de senaste dagarna och haft en del ångestattacker. Det är så himla mycket tankar som bara snurrar och snurrar och jag vet inte hur jag skall klara av allting.
Helst vill jag bara ha sommar.
Och sommarlov.
Så jag kan andas ut. Vara hemma och vila upp mig, försöka få tillbaka lite kraft.

Det var ett bra samtal igår i alla fall. Nu känner jag mig aningen lättad och jag har fått lära mig att se på saker och ting ur ett annat perspektiv.

Jag vet inte om jag har väldigt lågt tryck, eller vad det är. Men nu har jag ramlat ihop två gånger de senaste dagarna. Bara så där helt plötsligt. Pang och så blir det alldeles svart för ögonen.
Nästa vecka skall vi till sjukhuset igen. Får kolla upp det då.

Jag vill avsluta med något roligt. Något som verkligen fick mig att må bra!
I söndags var jag och två kompisar på bio. Det kom in en tjej i biosalongen. Hon hade väldigt svullet ansikte och inget hår. Men över huvudet hade hon en sjalett och det första som slog mig var att hon hade cancer.
Någonstans högg det till.
För samtidigt som jag ibland faktiskt kan tycka det är skönt att träffa och se andra människor med cancer, gör det mig självklart väldigt ledsen.
Skönt tycker jag det är för att det bevisar att jag inte är ensam. Att det faktiskt finns andra människor som skulle förstå om jag berättade hur jag kände och vad jag gått igenom.
Ledsen blir jag för att ännu en till oskyldig människa drabbats. För att ännu en människa ska behöva gå igenom det jag gjort, eller ännu värre.
Men. Tjejen med sjaletten och utan hår gick först. Efter henne följde en rad ungdomar, som alla hade sjaletter virade runt huvudet, trots att de hade hår.
Jag blev så glad. Det värmde så i hela hjärtat.
Då hade alla hennes kompisar gjort precis som hon, virat något runt huvudet. Hon måste känt sig så tacksam. Det hade åtminstone jag gjort. Vilka kompisar!

Det är så viktigt det där. Att ha kompisar, jag är så obeskrivligt glad att jag har mina!

Det finns en sak jag aldrig skrivit om här på bloggen.
Det finns en sak jag försökt att inte tänka på och det finns något jag aldrig velat prata om.
Det har varit lättast så. Att försöka förtränga det faktum att en av mina största farhågor gått i uppfyllelse.

Det låter ytligt, det är det också.
Men ibland spelar det ingen roll, det handlar om vad jag tyckt varit som allra jobbigast.
Vad jag mått som sämst över.

Det är lättare att tala om att jag tappat mitt hår, nu. Nu, när det börjat växa igen.
Nu, när jag gått till skolan för första gången utan peruk.
I tisdags hade jag en sådan fruktansvärd ångest. Jag får sådana ångestattacker. Det känns som om jag inte kan andas. Trycket över bröstet bara ökar och ökar och ögonen blir alldeles rödsprängda. Jag ville verkligen inte att det skulle bli imorgon. Det fick inte bli onsdag.

Men det blev det. Hur lite jag än ville det så grydde även den dagen jag bestämt mig för att skippa peruken.
På riktigt. För alltid.
Anna, världens gulligaste, ställde upp och mötte mig vid taxin. Så kramade jag hennes arm hela dagen. Det kändes bättre så. Det kändes mindre ensamt.
För det är just ensam jag känt mig sedan jag tappade mitt hår. Det är faktiskt inte så lätt att som 17-åring plötsligt tappa sina blonda, axellånga lockar.
Att vakna på morgonen, slå upp ögonen och skåda en kudde full av ljusa hårstrån. Att inte kunna dra tröjan över huvudet.
Att stå framför spegeln, dra kammen genom håret och inse att man plötsligt har ett kamtag mindre med hår på huvudet..
Nej. Det är fan inte lätt.

Jag har alltid varit väldigt duktig på att dölja hur jag mår. Jag kan spela ett fantastiskt teaterspel så länge jag själv bestämt mig för att inte visa någon annan människa hur jag egentligen mår.
Men - den dagen jag såg mitt hår falla, förstod jag att detta aldrig skulle kunna gå att dölja. Åtminstone inte för alltid.
Och kanske har det varit, och är, just det som smärtar allra mest - att jag inte längre kan dölja att jag haft cancer. I samma sekund som jag klev in genom dörren till skolan gjorde jag valet att visa alla vad jag varit med om.
Om dem sedan förstod det eller ej, det kan jag inte veta.

Mitt självförtroende är nerkört i botten. Jag har aldrig mått så dåligt över mig själv som jag gör idag. Min kropp har förändrats så fruktansvärt mycket sedan jag fick cancer och det är något jag har väldigt, väldigt svårt att acceptera.
Någonstans känns det kanske som om jag borde vara stolt. Det känns som om jag, istället för att krypa ihop och gråta, kanske borde sträcka på mig och le.
Det är bara så himla svårt ibland..


Jag skriver om det idag för att jag tror att det blir bättre så. Jag vet att jag måste glömma "den gamla Johanna". Jag vet att jag måste se framåt, glömma det gamla och fokusera på att hitta tillbaka till mig själv.
Det är tyvärr lättare sagt än gjort..
Men däremot tror jag på att man måste ta tag i sina känslor och tankar, jobba med det svåra och försöka vända det till något positivt.
Jag försöker, tro mig. Så gott det går..

Så var jag hemma. Igen. Nu har jag lyckats beta av två huvudstäder på en vecka. Bra jobbat.
Jag är helt slut nu. Såhär mycket har jag nog inte gjort sedan jag blev sjuk. Sammanlagt. Typ.

Jag började bli förkyld redan i onsdags kväll och jag hoppade skolan i torsdags.
Nu hostar jag så att det känns som om lungorna ska gå i sönder. Näsan rinner också.
Konstigt det där, tycker jag. Att bli sjuk nu, jag har knappt varit sjuk en enda gång sedan jag fick cancer.
Kanske är det Bactrimet som gjort skött sitt jobb..

Det har i alla fall varit en väldigt rolig vecka! Jag, pappa och mellanlillebror var på Linkin Park igår. Det var skitkul. Först trodde jag inte att jag skulle orka stå upp hela konserten. Sedan trodde jag inte att jag skulle orka hoppa mig svettig eller sjunga tills jag tappade andan.
Men jag klarade nog av alltihop. Jag förvånar mig själv!

Nu är jag helt slut.. Så skönt att få vara ledig i två dagar nu. Jag ska verkligen vila upp mig. Försöka hämta nya krafter.
Imorgon blir det heldag hos mormor, plus bio med favorittjejerna! Det blir bra de.

Nu är vi hemma igen.
Bara synd att tiden går så fort då man har kul. Alldeles för fort.
Paris var verkligen underbart. Superkul men jättejobbigt. Helt slut i kroppen har man varit varenda kväll och just nu vill jag bara sova!
Men kul, det har det verkligen varit! Bästa semestern på länge..

Ha det så bra allihopa!
Kram

Idag packade jag min träningsväska för första gången på nästan åtta månader.
Är det något jag längtat efter under tiden jag varit sjuk så är det att träna.
Idag gjorde jag det.
För mig är det en av de största vinsterna hittills.
Jag har alltid älskat att träna och mått väldigt psykiskt dåligt av att inte kunna göra det nu då jag varit sjuk.
Brist på motivation har det aldrig handlat om. Det har bara inte gått..

Idag gick jag på ett Core pass. Det var verkligen skitkul!
Jag kände mig så himla bra.

Det blir inte så många inlägg nuförtiden.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Så då låter jag bli.

Jag har aldrig haft något behov av att skriva ner allt jag gör på dagarna. Jag tycker varken det är roligt eller givande.
Bloggen skaffade jag mig samma dag som jag fick reda på att jag hade cancer (läs; hade cancer!!) och då för att jag kände att jag behövde ett andrum.
Ett andrum där jag kunde skriva av mig. Där jag kunde skriva om precis just det som hela mitt liv plötsligt kom att handla om.
Idag behöver jag inte det andrummet på samma sätt.
Idag mår jag bättre än jag gjort på mycket länge.

I bloggen har jag mest skrivit om det jobbiga. Om de saker jag mått dåligt av och om hur vardagen förändrats.
En del av allt de positiva har jag självklart också delat med mig av, men främst har det kommit att handla om de där svåra sakerna som jag tyckt varit så skönt att få skriva av sig.

Jag försöker verkligen fokusera på det positiva i vardagen. Jag vill inte se till det som är jobbigt, jag vill försöka att se de jobbiga som en förbipasserad tid.

Självklart skulle jag kunna skriva flera inlägg om dagen. Men de skulle antagligen mest innehålla, vad jag anser vara meningslös fakta om vad jag pysslar med under dagarna.
Jag är inte säker på att jag skulle få ut så mycket av att skriva sådana inlägg.

Dessutom känns det som om bloggen kanske får vara lite av cancers plats.
Det gör mig ingenting. Det är nästan bara skönt om bloggen får fortsätta vara den plats där mitt liv med cancern får fortsätta.
För trots att jag idag är färdigbehandlad finns cancern ändå med mig.
Jag kommer aldrig komma undan det.

Jag har bara skrivit den här bloggen för min egna skull. Det har aldrig varit någon önskan om att hela världen skulle läsa den. Jag tyckte bara att det var ett väldigt bra sätt att få ner tankarna på.
Självklart är det ett jättestort plus att jag nu har fått en hel del både läsare och kommentarer. Genom bloggen har jag mött många nya fantastiska människor som jag aldrig vill glömma.

Det känns det åtminstone såhär just nu. Men vem vet, om ett tag kanske jag plötsligt känner för att skriva ner varenda liten sak jag gör. Livet förändras hela tiden och man lär sig värdesätta andra saker än man gjort tidigare. Nya saker kommer också att betyda mer, eller mindre, än de gjort innan.
Sånt är livet.
Nu skall jag fortsätta packa till Paris!

För ett tag sedan kunde jag inte röra mig utan min TNSapparat.
Idag har jag knappt något ont i lederna överhuvudtaget.
För några månader sedan gick det knappt en dag utan morfin.
Idag räcker det med att då och då ta en Panodil.
För några veckor sedan orkade jag knappt göra någonting mer krävande än att sitta upp i sängen.
Idag går jag i skolan nästan varje dag.
De senaste fyra månaderna har jag knappt orkat träffa några kompisar alls.
Idag träffar jag dem nästan lika ofta som jag gjorde innan jag blev sjuk.
För ett tag sedan var jag tvungen att sitta i rullstol på grund av mina smärtor.
Idag går jag fem kilometer utan några större problem.

För några dagar sedan gick jag under behandling för min cancer.
Idag är jag färdigbehandlad.

För var dag som går känner jag mig starkare och starkare. Idag är jag betydligt gladare än jag varit på mycket, mycket länge..

Så blev jag för sista gången stucken i porten.
Tanken slog mig att jag kanske kommer sakna det.
Låter konstigt, och det är det säkert också. Men nu har jag ingen port. Nu har jag ingen käck liten kompis som man kan ta alla blodprover i.
Nu ska de i fortsättningen sticka i armen.
Det gillar vi inte. Onej.
Visserligen är det inte längre blodprover en gång i veckan, men ändå. Jag har sådana skräckupplevelser från vissa andra gånger jag blivit stucken i armen.
Äsh. Det är väl bara att bita ihop och titta åt andra hållet.

Operationen gick bra.
Nu är den borta. Min lilla kompis på högersidan. Nu känns inte längre slangen och kapseln. Nu är det bara ett ömmande ärr och ett blodigt plåster kvar.
Jag gillar inte att bli sövd. Man har inte längre någon kontroll. Man har inte längre någon chans att säga till eller reagera om något går fel.
Jag överlämnar mig i en människa jag aldrig träffats händer och till viss del skrämmer det mig.
Jag sa till pappa att om brandlarmet går eller om sjukhuset bli bombhotat under tiden jag sover, måste han se till att de inte glömmer mig.
Nu gick det inget brandlarm och de blev inget bombhot, så det var ju bra, men jag tror nog pappa fixat det i vilket fall, han är ju trots allt brandman. Haha.

Jag mådde jätteilla som vanligt när jag vaknade. Kvällningar och försök till att spy fungerade inte. Jag hade inte ätit på 12 timmar så magen var i stort sett tom.
Vi åkte tillbaka till avdelningen och jag sov lite till. Sedan åt jag en halv banan och pratade med min doktor.
Och sen, innan vi skulle åka hem, fick jag en nalle utav en av skötersorna!
En brun, ganska stor och mjuk nalle.
Det tyckte jag var gulligt gjort.
Så många fina nallar jag har fått sedan jag blev sjuk, sex stycken tror jag de hunnit bli!
Alla är så rara och omtänksamma.

Jag är dundertrött och lite lätt illamående, det gör lite ont där porten satt innan men annars mår jag bra! Det går nog snart över.
Trevlig helg allihopa! Kram

Idag har jag cyklat. I två uppförsbackar till och med!
Jag kunde knappt andas när jag kom hem igen, det var skitjobbigt att cykla. Haha.
Men kul! Jag längtar efter att kunna träna.

Imorgon står det operation på schemat. Första patient så det blir till att gå upp vid sextiden.
Fasta måste jag också göra. Det är jobbigt att fasta på morgonen.
Särskilt nu, då jag måste äta det första jag gör efter det att jag vaknat.
Jag hinner max med ett toalettbesök, sedan känns det som om jag ska svimma om jag inte får något i magen.
Men det löser sig!

Det blir bra att ta ut porten. Då klipps ännu ett band till cancern känns det som.
Men den har verkligen varit bra. Bara att emla på morgonen och sedan perfekt att få cellgift i.
Om det nu någonsin kan vara perfekt att få cellgift..

Idag är det 9 maj och en av mina allra bästa vänner fyller år.
Vi har känt varandra sedan vaggan, som man så fint säger. Men det har vi faktiskt, vi har bott grannar i 18 år, vi har lekt i 18 år, vi har helt enkelt känt varandra i 18 år.
Det låter så himla mycket. 18 år. Som en halv evighet.
Fast egentligen, det är ju ingenting..

Sofia och jag har grälat en gång tror jag. Vi var runt sex-sju år och jag vägrade leka att jag var hennes gula kanin Pip. Då blev hon sur och sa att min hjärna var en stupränna.

Men sådär elak är hon inte alltid! Haha. Jag tror hon är den mest omtänksamma och snälla person jag känner.
Sådär genomsnäll ni vet. Sådär snäll så att man nästan (men bara nästan) kan bli irriterad då hon vägrar döda den äckliga insekten som precis slagit sig ner på min arm. Nej, istället för att greppa närmsta tidning och slå till den, skall hon så försiktigt hon bara förmår ta den på ett pappersark och släppa ut den i naturen igen. "Där den hör hemma".
Så snäll är hon, min Sofia.


Sofia läser nu omvårdnadsprogrammet och jag har alltid varit lite avundsjuk på allt hon kunnat. Jag trodde alltid på vad hon sa och hennes åsikt har alltid vägt tyngst då jag varit tveksam till någonting.
En kväll, i slutet av september var vi ute och gick.
- Just de ja, sa jag och visade henne den knöl som satt på min hals. 
- Har du sett den här? Känn - den är jättestor!
Sofia kände.
- Ojdå, sa hon. -Det är säkert en svullen lymfkörtel, eller har du kollat den?
Det hade jag inte gjort. Den hade snällt fått sitta där sedan i slutet av juni.
Den där knölen som jag alltid glömde av.
Den där knölen jag aldrig ägnade en tanke åt.
- Bäst att gå och kolla den, sa Sofia. - Det är säkert ingenting, det är vanligt med svullna lymfkörtlar, men gå och kolla den.
Så jag gjorde det, jag "kollade den".

Idag kan jag bara tacka Sofia för att hon fick mig att gå till vårdcentralen.
Jag skickade ett sms till henne samma dag som jag fått veta att jag hade cancer. Jag skrev något i stil med "ring mig så fort du kommer hem".
Jag tror hon började misstänka, jag tror hon förstod att någonting var inte som det skulle vara.
Något var fel.
Jävligt fel.

Idag fyller Sofia 18 år och hon är i Turkiet.
Vi har pyntat hela hennes hus. Hängt upp ballonger och serpentiner, huggit ner björkar och ställt in tre blombuketter. Jag har slagit in alla hennes paket och lagt dem på hennes säng.
När hon kommer hem i natt hoppas jag hon blir glad.
Jag hoppas hon förstår hur tacksam jag är för att hon finns och för att hon sett till att jag fortfarande lever.

Så många tankar. Så mycket känslor.
Jag är glad och något lättad. Det känns bra att slippa behöva åka till sjukhuset varenda dag denna vecka.
Det känns verkligen bra.
Men, lite halvt road ställer jag mig frågan, Vad ska jag göra nu då?
I åtta månader har jag, mer eller mindre, hängt upp min vardag på sjukhusbesök, medicintider och behandlingar. Jag har varit väldigt dålig och knappt orkar med någonting, men nu.. Vad händer nu?
För nu är det visserligen inte slut på sjukhusbesök, men på behandlingar och mediciner är det verkligen slut!
På riktigt. 
Inget uppehåll, ingen framskjuten behandling, utan verkligen s l u t.

Jag antar att det är nu jag skall börja leva mitt "normala" liv. Det liv jag levde innan jag blev sjuk.
Det kommer inte gå. Det vet jag.
Ingenting kommer någonsin bli som "vanligt" igen. Eller, åtminstone inte som det var förut.
Men vad spelar det för roll? Att det inte blir som vanligt igen, det kommer ju att bli bra i vilket fall!
Jag hoppas verkligen det, att det kommer bli bra.

Imorgon skulle jag egentligen ha opererats. Portha-carten skall ut. Men idag när jag kom upp på avdelningen sa dem att de var en akutpatient som de på operation var tvungna att ta före.
Så nu blir det på fredag.
Lite synd. Jag hade bokat in både sminkkurs och träningspass, en tur på stan och kompisträff på fredag.
Det blir det inget av nu.
Men äsh, vad har jag att klaga på? Akutpatienten mår antagligen betydligt sämre än jag.
Jag kan vänta. Det är inga problem med min port. Jag känner bara att jag vill ha ut den innan sommarn. Helst så snart som möjligt.
Ännu ett band som klipps till cancern.

Samtalet med psykologen kändes väldigt bra idag. Jag behövde verkligen prata av mig. För just nu är det väldigt många tankar och känslor att hålla koll på. Att sortera in i olika fack. Rätt fack.
Det är lättare sagt än gjort det där.

Nu skall jag försöka sova, vilket har varit mycket svårt de senaste dagarna. Jag vänder och vrider mig, får aldrig ro och vaknar hela tiden.
Det går över, det gör det alltid. Jag klarar mig ju utan sömntablett nu!
Kram till er och Godnatt

Jag vill passa på att framföra en miljon kramar och tack ifrån hela min familj till alla er som läst min blogg, skrivit, stöttat och tänkt på mig under denna tid.

Söv mig.
Jag är så trött att jag knappt hänger ihop längre. Ögonlocken dras neråt och kroppen vill bara vila.
Tråkigt,  säger hjärnan som vill ut på nya äventyr.

Frustrerande det där. Då kroppen och hjärnan inte vill desamma. Jag vill inte bara vara hemma och vila, jag vill göra roliga saker!
Har bara inte riktigt kommit underfull med vart ifrån jag ska hämta den kraft som krävs..

Idag var näst sista strålbehandlingen!!  Jag var på gott humör och det kändes faktiskt rätt bra att vara där.
Tills den där kärringen kom.
Ursäkta språket, men en av sköterskorna på mitt behandlingsrum förtjänar faktiskt en fet smäll.
Det var inte långt ifrån att hon fick det idag heller. Det är bara det att när jag blir sådär skitförbannad som jag blir ibland, kan jag inte prata utan att börja gråta. Så jag kunde inte säga nått idag heller. Jag knep ihop munnen och blängde argt på henne.
Känslokall surkärring är vad hon är.

Nu lämnar vi det, hon är säkert jättetrevlig mot alla utom mig.
Idag har mormor fyllt år! Så jag har varit borta hos henne flera gånger, hon fick en liten tavla som jag målat, en bild på henne och mig. Jag tror hon blev glad.
Jag har målat en hel del.. Innan jag blev sjuk blev det en hel del teckningar och tavlor, jag tyckte verkligen det var kul. Men nu.. Nej, jag vet inte, inspirationen är borta och jag blir aldrig nöjd.
Det blir nog bättre snart! Solen skiner och jag somnar nästan varenda dag i solen, det är så skönt, jag är så trött..

Idag har jag varit en hel dag i skolan.
Det var längesen.
Visserligen innehöll den bara två lektioner, men det räckte gott.
Jag är helt slut.
Inte bara på grund av idag, jag känner mig allmänt slutkörd. Jag vet inte riktigt vad det är, kanske blev det för mycket i helgen, med fyra kvällar på raken. Men det var ju så kul! Och jag vill inte missa något nu, när jag är så mycket piggare.

Men något är det. Jag är ganska ledsen. Det känns ofta som om jag ska jag ska börja gråta, egentligen helt utan anledning. Det är bara två dagar kvar på behandlingen och egentligen borde jag väl vara själaglad.
Det är jag också.
Det skall verkligen bli såå skönt att slippa åka till sjukhuset varje dag.
Men jag oroar mig. Det är jobbigt att veta att det snart är "slut". För nu har jag under knappt åtta månaders tid hängt upp min vardag på sjukhusbesök.
Varje dag har handlat om cancern, nästan varje konversation har innehållit något om min cancer och i princip allting har påverkats av att jag är sjuk.
Varje dag har blivit till en kamp att överleva.
Men hur blir det nu?
Vad kommer jag nu att göra på dagarna, vad kommer jag nu att fundera på?
Och framförallt - vem har koll på cancern? Vem har koll på att tumörerna inte börjar växa igen?

Hittills har jag kunnat förlita mig på doktorer och maskiner, mediciner och blodprover, jag har liksom alltid vetat att någon eller något hållit cancern under kontroll.
Och det har varit en otrolig trygghet.
Nu rycks den tryggheten bort. Nu kommer jag inte längre kunna lita på något annat än min egna instinkt.

Det är ungefär tre månader kvar tills den första utvärderingen görs.
Tre månader.
Det är en väldigt lång tid tycker jag. En lång tid som kommer innehålla mycket tankar, och en hel del rädsla.
Rädsla för att allting inte gått som det ska.

Idag är det första maj och bara tre dagar kvar av min behandling!!
Wiiiihooo!