Om hur det är att ta studenten
För 
För en vecka sedan tog jag studenten och lämnade gymnasiet för gott.
När jag vaknar på morgonen vill jag inte gå upp. Jag har ont i magen och hjärtat. Helst av allt vill jag bara dra täcket över huvudet och somna om. Inte visa mig för någon. Inte klippa ett band till cancern. Till sist ger jag upp. Jag inser att det är dags nu. Det är dags att lämna skolan och cancern. Det är dags att gå vidare. Och det kommer jag aldrig att kunna göra om jag inte får springa ut idag.
Så jag går upp. Äter två knäckemackor som jag trettio minuter senare spyr upp inne på toaletten hos mormor. Nervositeten gör sitt. Jag smörjer noga in den fortfarande cellgiftstorra huden på benen. Jag sminkar mig snabbt. Tänker att idag ska fan inget smink få dölja mitt naturliga jag. Idag är det bara jag precis som jag är, som skall få synas. Idag skall jag inte vara rädd för att visa upp mig, precis som jag var rädd för det för två år sedan.
När Anders mamma Inger hämtar upp oss för att skjutsa oss till skolan är jag hispig. Jag mår illa och svettas. Tänker att jag inte kommer att klara detta. Hur i helvete skall jag klara mig? Hur i helvete skall jag klara mig utan min kurator, mina två underbart stöttande lärare, det lugn som skolans väggar alltid skänker mig? Hur i helvete skall jag klara mig på egen hand?
När vi äntligen kommer in i lokalen där studentlunchen skall hållas släppar allting. Jag skriker och klappar händerna. Jag viftar med mössan och blickar ut över ett hav med studenter. Jag känner att jag tillhör dem alla. Jag är precis som alla andra människor i det här rummet, för jag är också student. När rektorn ropar upp mitt namn i högtalarna blir det tyst i hela stora salen. Rektorn läser upp en mycket fin motivering till Majblomme Stipendiet och ger mig en kram med tårfyllda ögon. Jag ber att få tala i mikrofonen. Jag tacka Börje och Déesirée för att de är dem bästa lärarna jag någonsin mött. Jag tackar mina vänner som är med mig idag. När jag lämnar scenen känner jag mig stolt och vacker. Lycklig och förväntansfull. Alla skriker och klappar i händerna.
När vi sitter på trappan nere vid vattnet och delar på champagneflaskor och jordgubbar, känner jag att jag vill frysa tiden. Jag känner en sådan obeskrivlig kärlek till mina sex närmsta vänner. Dessa sex personer har alla en unik och speciell plats i min kropp, vilket gör att då jag äntligen lyckats samla alla dessa människor på ett och samma ställe, blir obeskrivligt glad.
När vi sedan står i korridoren och väntar på att alla andra 21 klasser ska få springa ut, så att det kan få bli vår tur, är jag helt lyrisk. Jag vill inget hellre än springa ut på den långa rampen och ut på scenen i folkhavet. Jag vet att mamma och familjen och släkten står längst fram. Till och med mormor står där och väntar. Jag vill springa ut, pussas och kramas och få skrika tills halsen går sönder. Just i detta ögonblick vill jag inget hellre än att få bli fri.
Min skola är en mycket stor sådan. Då det endast är jag tillsammans med mina sex vänner kvar i den stora byggnaden, blir det väldigt tomt. Jag är tvungen att sätta mig ner. Känner hur huvudet snurrar. Känner hur jag måste ha vatten. Känner hur allting kommer över mig på en och samma gång. Rullstol, kryckor, taxi, cellgifter, kramar, spya, smärta, sorg, kämparglöd och slutligen en vinst.
Mina vänner drar upp mig. Det är dags nu. Jag står längst fram vid de stora glasdörrarna. Stirrar ut på ett enormt folkhav och tänker att må jag inte bryta fötterna nu. Så här i efterhand tror jag inte att jag hade märkt det, men just då var jag helt säker på att jag skulle ramla av rampen.
Snart.
Snart.
Det svartnar framför ögonen. Jag böjer mig fram och placerar huvudet mellan knäna. Känner hur gråten kommer. Känner hur kroppen skakar. Då plötsligt kommer rektorn fram och tar tag i mina båda armar. "ÄR DU TAGGAD ELLER?!" Skriker han så högt att jag av ren förvåning slutar grina. Om du bara visste, tänker jag och knyter händerna.
När dörrarna öppnas vet jag inte om jag tänker någonting överhuvudtaget. Jag minns inte en enda tanke jag har under hela den perioden vi står ute på scenen och skriker. För vi skrek verkligen. Jag springer fut först. Ensam. När högtalarna dundrar "YOUR SIMPLY THE BEST" är jag helt vild. Jag springer med armarna högt över huvudet och vänder mig sedan om för att se mina älskade vänner göra samma sak. Sedan blir det till att hoppa och skrika. Jag drar upp lillebror på scenen och sedan blir det kramkalas. Vi vill inte gå ner. Jag har ingen aning om vad folk runt omkring mig gör. Jag vet inte vad folkhavet av människor tänker då de ser sju extremt färgglada personer skrika högre än deras egna barn någonsin gjort. Jag vet ingenting mer än att jag vid detta tillfälle känner mig totalt lycklig. Hela kroppen rakt igenom - jag är lycklig i detta ögonblick.
En person sa "Herregud, alla andra var så lugna där ute på scenen, men ni! Ni var ju helt galna".
När jag hoppar ner på marken inser jag snart att det är väldigt många som vill gratta mig. Jag inser också att väldigt många av dessa människor gråter. Pappa är fullkomligen rödsvullen. Några vänder bort huvudet för att torka tårarna. En vän brister ut i jättegråt. Rektorn kommer framspringande med gåshud och tårar i ögnen. Men jag bara skrattar. För jag vet att dem gråter av glädje och av stolthet. Jag vet att dem gråter för min skull. Jag, som annars har lätt att gråta då jag är mycket glad och lycklig, skrattar bara. Jag skrattar så att jag får kramp i magen. Jag slänger mig om mormors hals och jag dricker ljummen champagne för att fukta munnen. Så står vi där. Tar kort, skriker, skrattar, kramas, pussas och skriker lite till. Jag är i upplösningstillstånd.
På kvällen kommer familjens vänner. Vi äter och dricker. Solen tittar fram och jag är nöjd. För på min student var det sol! Senare fylls huset av saknade och älskade vänner. Vi dricker gott, äter gott, skrattar mycket, och dansar ännu mer. Jag dansar tills svetten rinner och sedan lite till. Jag somnar i en varm famn och vaknar med huvudvärk. Precis som det skall vara.
Har du någon gång hållit andan och tänkt att ingenting kommer någonsin bli bättre än just det här tillfället? Det har jag.
Om hur det är att vara klar med gymnasiet
Det här året har varit tufft. Jag har gått till psykologen och sett det som mitt jobb. Mitt jobb med att få ett bättre förhållande till cancern. Det jag jobbar med just nu är att se på mitt liv som ett enda. Idag tänker jag att jag först levde tills jag var 17 år och blev sjuk, sedan har jag snart levt tre till. Jag kan idag inte förstå att jag är samma person genom de tre perioderna i mitt liv - den jag var innan jag blev sjuk, den jag var under tiden jag var sjuk och nu den jag är idag. Jag har svårt att förstå och acceptera att så mycket har förändrats på så kort tid.
Då jag ser mig själv i spegeln blir jag fortfarande förvånad. Det är sant. Jag känner inte igen mig själv. Jag vet inte vem jag är eller vem jag förväntas vara. Det enda jag vet, är att jag inte har något att välja på. Jag kan endast välja att acceptera livet som det är, inse att det inte är någon idé att lägga energi på att tycka illa om sig själv. Inse att jag faktiskt har varit samma person genom hela livet, trots att mycket har förändrats.
Jag har fått precis de betyg jag ville ha. Jag har insett att jag inte är så jävla pjåkig, ändå. Jag har insett att jag skall vara stolt över mig själv som klarar av att gå till skolan, få mvg, överleva vardagen och längta efter framtiden. Jag ska vara nöjd med mig själv. Detta tjatar jag på mig själv om. Varje dag har jag en liten hemlig ceremoni i hallen. Jag ställer mig framför spegeln och så säger jag till mig själv att jag är bra. "Du är bra, du är bra, du är bra", tjatar jag och inser att det inte hjälper för stunden, men kanske i framtiden. För tjatar man tillräckligt länge så tror man till sist på sig själv.
Min plan var att skriva en bok. Den planen gick i stöpet. Det är okej. Jag är inte bitter eller ledsen för det, jag inser bara att jag inte är psykiskt redo för att skriva någon bok. Än.
Däremot blev det något av ett kompendium. Runt 60 sidor med framsida och baksida. Ett häfte som innehåller mitt allra mest privata. Jag är inte beredd att låta alla de människor som vill, läsa dessa texter. Jag är inte beredd att lämna ut mig själv och min familj helt och hållet. Däremot är jag beredd på att ge dessa texter till en person som verkligen behöver dem. Därför skall jag ta kontakt med min kontaktsköterska på avdelningen och berätta att det faktiskt finns någon som förstår och som har satt ord på känslorna. Även om dessa aldrig är desamma för en människa som för en annan. Men finns det någon ungdom eller annan person där ute som jag skulle kunna hjälpa med mina texter, så är det min skyldighet att göra det. En bok blir det kanske förr eller senare ändå, när jag är redo och skrivsugen.
Nu är jag klar med gymnasiet. Nu skall jag gå ner till min stugan och packa ner alla mina tillhörigheter som jag vill ha med mig till Haverdal i sommar. Jag ska lägga tid på att mentalt ställa in mig på att flytta hemifrån för gott. Jag ska njuta av känslan av att snart ta studenten och äntligen få vara fri. Men framför allt skall jag njuta av att jag faktiskt lever och frodas. Att jag kan gå och äta ordentligt. Att jag kan träffa vänner och skratta. Allt detta utan att det gör ont i kroppen!