Kan det inte börja snöa snart?

Världen är bra vacker ändå =)
Och förresten, har du inget bättre för dig tycker jag du ska gå o se Djävulen bär prada, det gjorde jag idag, den var bra, sen drack jag te och pratade med tre underbara människor, jag tycker så mycket om er, ni gör livet lättare att leva.
Idag har varit en bra dag, vi fick tag i ett skit fräckt tyg som jag ska ha på fredagens party, och sen installerade pappa en grej så att man kan höja och sänka övre delen av sängen. Perfekt, jag har inte kunnat ligga ner senaste, det går inte att andas. skit ont. panik. Nu är det i alla fall lite lättare, slipper man ha åtta kuddar. Det är ju bra.
Idag spelade gais mot aik, resultatet, antar jag att man far vara nöjd över. Men bäst var på tåget mot stan, jag satt brevid tre aikare som nog börjat sin förfest på tåget redan i stockholm. Jag pausade helt enkelt mp3, haha det brukar jag faktiskt göra, pinsamt jag vet. Men det är jättekul och tjuvlyssna på andra, oerhört intressant faktiskt, ett tips. I vilket fall som helst var dessa aikare hur sköna som helslt, verkliga rå-moderater, hur fördomsfulla som helst och aldrig har jag hört så mycket om göteborgare på så kort tid. Det var riktigt kul.
Nu ska jag sova! Ha en fortsatt bra kväll kära medmänniskor

Underbara söndag

Ja det var längesen en söndag kändes såhär bra. Det är helt fantastiskt vad uppåt jag känner mig idag, vackert väder har det varit. Två nya fina mössor har jag införskaffat. En god lunch har jag ätit. Och jag har bestämt utstyrsel för fredagens halloweenfest. Jag menar, vad mer fattas? (Jo, ett helt naturkunskapsarbete och två veckors matematikuppgifter).

 

Åkte in en sväng till stan, satt vid kungsportshästen och väntade på Eva, studerade folk och kisade mot solen. För det var inte bara solen som värmde idag, det var hela stan. Alla såg så lyckliga ut. Vissa hade till och med på sig solglasögon, så soligt var det. Men alla spatserade runt där så fridfullt, i handen höll de en annan hand, en kasse, ett koppel eller en kopp kaffe. I sitt egna tempo gick de där, inte alls stressade och inte var de var de för många heller, alla kunde gå sin planerade väg, ingen behövde vika undan, rusa efter någon eller irriterat vifta med handen åt någon som inte gjorde som de själva ville. Söndag, vilken underbar söndag.

Ringde mormor i morse med, men hon väntar, lilla hunden var bättre idag, han hade till och med ätit sin gröt på morgonen och vart ute och sprungit på gräsmattan, vilken lättnad, för trots att det bara handlar om några få dagar till är det lilla bättre än inget.

 

Nej nu ska jag lyssna på kent och mysa lite =) Imon skall jag och mammsen och fia åka och köpa en päls, haha jag kommer bli så fantastikst snygg på fredag, vänta bara!

Puss o Kram kära värld


kravlande

Lördag kväll och här sitter jag. Deprimerande.
Äsh, jag får väl skylla på att jag börjat ladda inför nästa fredag. Eller nått i den stilen.

När man inte har något annat att fylla tomrummen med, när tårarna är slut och munnen vägrar forma ord, när drömmarna inte längre är värda att drömma..
Kan det inte bara bli vår


Ush och fy

Ush o fy för det mesta just nu. Ush för att det verkligen regnar hur mycket som helst, ush för att jag inte kan borsta håret längre och fy fan för att mormor måste avliva Mille. Den hunden kom till oss från ett så hemskt hem, mormor blev hans räddadre i nöden och jag har lekt med honom hela min uppväxt. Det är förjävligt, varför just nu, varför just nu av alla dagar, månader, år, varför just nu? Antar att jag aldrig kommer få svar, bara att hoppas på att det finns en meningen med allt som sker, trots att det är svårt att finna den nu. Det kommer bli så ensamt, det fattar väl jag med, men Otto får flytta helt enkelt. Hon behöver honom bättre än jag, och han är bra på att sprida glädje det lilla odjuret! Om han bara visste, om han bara visste att det är hans sista natt, hans sista gröt-frukost och hans sista steg över sin gräsmatta.. Jag vill inte tänka mer, stänga av hjärnan.

Det går inte.

Hemma!

Home sweet home. Äntligen hemma igen, de är väldans snälla på avdelningen men nog är det skönare att vara hemma, i alla fall så länge man mår bra.

Det var en lång dag igår, började med att en jätteläskig människa skulle ta blodproverna på mig, haha jag vågade knappt låta henne sticka mig, de är så skumma på labbet där.

 

Denna gång skulle det inte bli som förra, de lovade göra allt för att det skulle bli lättare. Så dropp några timmar innan, och sen cytostatika.. Det gick faktiskt bra, jag åt till och med under cellbehandlingen, lysande. Att Sofia var med gjorde det mycket lättare, det hade vart en ofantligt mycket längre dag utan hennes sällskap och jag tänker ta med mig någon nästa gång också, ush, en hel dag där är för mycket annars. Sova över ville de ändå att jag skulle göra, började må illa på kvällen men efter lite jag-vet-inte-vad-spruta så försvann även illamåendet och jag kunde sova några timmar. Så nu är jag hemma igen, helt slut men glad. Lättad. Tankarna har gått tillbaka så många gånger till hur det var förra gången, och hur mycket jag inte ville att det skulle bli så denna gång, underbart att det gick så bra!

Så nu är det uppehåll, Block 1 är avslutat och nästa block sätter igång 9 november, två veckor av lite vila, det blir bra det. Färre tabletter blir det också, och färre hårstrån, de bara rasar.

 

Nu skall jag vila en stund men först bara måste jag få njuta av min första ostmacka på alldeles för länge! Där har vi ett plus, jag får börja äta ost och banan igen, sedärja, där blev min dag genast ljusare!


Onsdagskväll

Ja, då sitter jag här igen, onsdag och en timma kvar tills torsdag. Känns rätt bra faktiskt, Sofia skall med till sjukhuset imon, för att bara finnas där, de andra ska iväg på möten o grejer, så det blir får bli så. Men det kommer att bli bra, det vet jag, antagligen kommer det till och med bli bättre. Bara jag slipper illamåendet.
Just nu hoppar jag runt på kryckor, eller, inte just nu, men då jag inte sitter ner! Mina fotleder har svikit mig, de protesterar ganska ordentligt för tillfället och just idag är jag inte riktigt på det där envisa humöret som krävs för att jag trots smärtan skall orka gå på dom. Så ner i källaren och fram med kryckorna, det är ju liksom en enkel lösning på ett relativt enkelt problem.
Idag var jag hos frisören, klippte till det där håret, det var jobbigt, ush, tungt. Det är många saker man aldrig trodde man skulle få uppleva, men det som inte dödar stärker. Jag tror i och för sig inte på det där ordspråket, men ändå. Jaja, skit samma nått måste jag ju ha på huvudet och det blev efter ett tag faktiskt riktigt bra, eller helt okej i alla fall.
Nu skall jag sova, äntligen fått klart mitt samhällskunskaps arbete så nu är det upp till TråkErik om han orkar läsa det eller inte.
Hoppet är det sista som lämnar människan, glöm inte det och sov så gott =)
Tjipphaj!


Mina pärlor

Jag kände bara för att skriva om hur underbart det är med människor som tar så lätt på saker som är så tunga. Och nej det är inte arrogant, nonchalant eller respektlöst, så länge man sköter det snyggt. Vissa kan det, andra inte. Många av mina vänner kan det, för trots att man hela tiden sjunker längre och längre ner i mörkret måste man ibland få sticka upp huvudet över kanten och skratta. Måste få låtsas att allt är precis som vanligt, för någonstans, mest överallt, är det just det - likadant, vanligt. När jag sitter på bussen på väg till skolan och studerar alla fundersamma och trötta ansikten slår det mig att alla människor någon gång i livet nog får en motgång, en riktig motgång som de tacklas med hela livet. "Storleken" kan variera, det beror på vem man mäter sig med, allt är relativt. Allt hade kunnat vara så fruktansvärt mycket värre än det är idag, det gäller att komma ihåg det var det någon som sa. Men allt blir så oerhört mycket lättare om man har det som jag har det. För visst är jag på väg ner för en brant nedförsbacke, en backe som sluttar otäckt mycket, så mycket att man inte riktigt kan se vad som döljer sig där nere vid vägkrönet. Man kan bara föreställa sig och hoppas på att det är ett ljus, ett ljus som leder in i en uppförsbacke som leder till den topp jag en dag skall nå. Men som sagt, har man vänner och nära som jag har, blir allt så oerhört mycket lättare och jag blir rädd då tanken på att jag nog aldrig kommer kunna gottföra alla någon gång slår mig. För det vill jag verkligen. Visst att det låter som en klyscha men ord kan inte alltid tala, ibland går det inte att få fram det där tacket tillräckligt mycket, men värt ett försök är det. Jag vill att ni skall förstå hur mycket ni stärker mig och hur mycket svårare allt varit utan er.

Tröttheten är som ett tjockt täcke, trycker ner ögonloken och lägger sig som en dimma över alla tankar. Underbart, idag skall jag nog i alla fall kunna somna. Sov så gott!!

Och vi vet alla vet allt tar slut

Tungt, tungt på varenda jävla punkt. I alla fall idag. Sova går inte, plugga går inte, prata går inte. Det går inte, jag vill faktiskt inte mer nu. Munnen snörper ihop sig och det är så mycket som egentligen borde bli sagt men som dör bort, ögonblicken passerar och tillslut får bara tårarna plats i det pressade schemat. Du har all tid i världen på dig, sa hon och log mot mig. Kanske, kanske inte, tror jag man skall passa sig för att säga sådär, att man har alla tid i världen. Det har man inte. När som helst kan det ta slut och snart är det dags för det första stoppet på ytterligare ett och ett halvt år, jag hatar stopp, det tvingar upp så många minnen till ytan, rör om och ställer till oreda, varför kan inte alla bara få finnas för att stötta, hjälpa och stärka, varför kan inte alla bara få leva? Och vi vet alla vet allt tar slut, men inte för alla, livet går vidare varken man vill eller inte.
Jag har inte all tid i världen, förhoppningsvis mycket, men inte all. Det vill jag inte ha heller, jag vill känna lite press, jag vill känna mig lite jäktad, lite pressad att trots allt lyckas nå fram till de där målen jag har, för trots att det inte är några livsavgörande mål för livet, längtar jag. Jag längtar till det där små sakerna som kommer göra vardagen precis som vanligt, och lite bättre. Det är en bra bit kvar.


Ibland klarar man av det där kommentarerna, ibland inte. Ibland sitter man där och stirrar in i väggen och tänker att Vafan för två månader sen hade jag inte reagerat, han skämtar, släpp det. Ibland går det inte. Och jag vet, de menar inget illa, det är inte lätt att veta när man trampat fel.


Höst

Höst, idag är en riktig höstdag, en riktigt vanlig sådan. Vaknade, som allt oftare nu för tiden, hungrig, surprise. Sedan frukost har jag inte haft någon aptit, inte över huvudtaget faktiskt, det konstiga är att trots att jag känner mig som en stor uppsvullen gravid mamma i typ sjunde månaden har jag inte ätit någonting, skumt. Skit samma, det finns väl värre saker att oroa sig över, såg ett reportage om att det i genomsnitt kostar 6 kronor att vaccinera ett barn från ett afrikanskt land, 6 kronor och jag kan rädda ett liv. Det är ju sjukt vad bortskämd man känner sig. Jag har faktiskt pluggat idag, och det gick till och med riktigt bra, kändes skönt att lätta samvetet lite. Sen gick jag en långpromenad, det var ännu bättre, trots att jag inte orkar gå fort överhuvudtaget så går det i alla fall framåt, sakta med säkert, man får ju se de positivt.
Igår var jättekul, eva, fia och emma var här, käkade taco, massa taco, och det var så gott, tror det godaste jag ätit på länge. Och Anders, hm, jag vet inte men den där tacotävlingen, 8 stycken sa du, höhö, du behöver nog tyvärr inte känna dig hotad, om jag inte svälter mig själv i tre dygn innan vill säga.
Sen kollade vi på Idol och nöjda var vi allihop efter utröstningen, well done. Det bästa igår var att skratta, jag skrattade, vi skrattade, och det var underbart, jag har så kul med er och hela tiden gick jag runt och tänkte på hur skönt det är att vara glad, och hur skönt det är när man går och lägger sig och kan skratta för sig själv för man han världens knäppaste, och bästa, kompisar. Tror det kallas lycka.
Och nu är det lördagskväll, kul. Nej, jag ska inte klaga, det är faktiskt ganska skönt att vara hemma och vila ibland. Och jag är bjuden på Halloween fest, det blir grejer det, det är nog faktiskt dagens, det är så bra att ha saker att se fram emot, små som stora, bara de glädjer! Nu gäller det bara att klura ut vad jag ska ha på mig. Om en vecka har jag höstlov, undra om det kommer att kännas som någon större skillnad, visst jag har en del att göra, men jag är ju inte direkt utbränd.
Hoppas ni haft en bra lördagskväll, gör inget jag inte gjort!


Fredag

Fredag, göttans, det gillar vi. Godmorgon föresten, nu har jag återuppstått från min skönsömn. Typ.
Känner mig faktiskt riktigt pigg, glad att det regnar, nu ska jag använda mitt nya paraply jag fått ;-)
Skall till skolan sen, kändes bara inte som någon större idé att gå dit på morgonen, håltimme och tyska, nja det är inte nödvändigt. Men på eftermiddagen har vi engelska och gympa, plus möte med kurator och syo, bäst att åka dit en stund ändå.
Gårdagen gick bra. Det var bara lite blodprover och en spruta, sen kunde jag åka hem igen, skönt. De är verkligen jättesnälla där, på den där avdelningen, men jag trivs ändå bättre utanför. Utanför sjukhuset alltså. Sen åkte jag o mammsen och köpte stövlar, gött med ett mindre höstproblem att ta tag i, jag hatar allt vad höst/vinter-skor heter.
Just det, jag körde hem från Mölndal sen! Hah, jag är riktigt stolt, har ju kommit lite på efterkälke vad gäller det där med att lära sig köra bil, men det går framåt och igår gick det riktigt bra, hela vägen till och med.
Idag skall fia och emma komma hit, äta taco o kika film! Det skall bli så mys, underbart att få något annat att tänka på en stund!
Nu ska jag duscha. Ha en underbar fredag


Han heter Otto

OttoPotto
          Otto

Visst e han skön?! Han sover sådär, på komando, jag säger bara "pang pang" sen är kvällen räddad =)

Dumma kakor

Dumma kakor, eller dumma ugn, eller kanske bara dumma mig själv. Ush jag hade verkligen planerat min kväll väl igår; 19.30 Baka asgoda havreflarn. 20.00 kolla på Bonde söker fru, världens mest pinsamma program (och jag älskar det), äta alldeles för många kakor och sen 21.00 kolla på Lost. Dumma kakorna blev för mörka, "Jag fattar inte hur du alltid lyckas bränna allt du bakar" sa mamma när hon kom hem idag. Äsh, man får ju se det positivt, jag käkade lite melon istället, det är ju i alla fall nyttigare. Alltid nått.
Idag är det torsdag, min nya älsklingsdag eller min nya hatdag? Har inte riktigt bestämt mig än. Älsklingdag: För att det är behandling, för att saker går framåt, för att någonting konkret händer, för att jag kan dra ännu ett streck över ännu en dag i det långa schemat jag fått. Hatdag: Jadu.. därför att jag helt enkelt är nervös. Jag vet att jag inte har något att vara nervös för. Jag vet! Men det spelar liksom ingen roll, vet inte, kanske är det bara tanken på de där förfärligt vita och tomma väggarna som får mig att vilja vända innan jag ens hunnit sätta mig i bilen. Det löser sig, det gör det alltid.

Lostdagen

Lostdagen, äntligen, det låter ju jättekonstigt men jag längtar hela veckan till onsdag klockan 21.00, det finns så många och så mycket annat man kan längta till, som jag egentligen kanske borde längta till, men allt annat jag känns så fantastiskt långt borta. Det gäller att hitta de små sakerna som förgyller en dag!
Idag är det alltså onsdag, mitt i veckan, som vilken dag som helst egentligen, gick på första lektionen idag, sen orkade jag faktiskt inte mer, åkte hem, läste lite i min underbara bok, sen käkade jag lite potatis, har under senare tiden verkligen fått upp ögonen för potatis, det är det enda jag är sugen på! Fråga mig inte varför. Sen sov jag, hade planerat att vakna vid tvåtiden, plugga en ordentlig stund för att lätta lite på samvetet, men saker och ting blir sällan som man tänkt sig, så nått plugg blev det med andra ord inte. Istället vaknade jag halv fem, drack sex glas vatten (inte konstigt att jag är kissnödig heela tiden :P ) gick sen en sväng med Otto, och nu sitter jag här, ensam i mörkret. Och det är så skönt. Jag älskar när det är tyst hemma, när ingen annan är hemma, man kan tänka så mycket klarare då.
Tankarna är inte de ljusaste, i alla fall inte idag, dom var det igår, igår var en riktigt bra dag, men idag är allt snarare tvärtom. Jag orkar inte koncentrera mig någon längre stund på någonting. Tankarna går till det där som känns borde vara så långt borta, men som just nu bara kryper närmare och närmare, sjunker längre och längre in och börjar ta den plats den uppenbarligen förtjänar och kräver. Det jag förut var så säker på aldrig skulle hända, det jag förut var så säker på jag aldrig skulle behöva få uppleva, det är här nu. Är det inte konstigt med allt som egentligen kan hända en, du kan dö av att gå över vägen, du kan få en hjärtattack i princip när som helst, och du kan få cancer när du är 17 bast. Pang bom, bara sådär, bara att acceptera, bara att ta emot, bara att gå igenom.
Det finns inga alternativ, eller jo, det kanske det visst gör, men jag har gjort mitt val, jag skall överleva. Det valet innebär mycket, vissa saker måste göras men förhoppningsvis kommer jag i slutändan bara kunna säga att jag blivit starkare av det.

Jag tror det gäller att se på saker från den positiva sidan, visst, klart det är så, men orkar man det hela tiden? Uppenbarligen inte jag i alla fall.



Älgbajs

117821-12  

Älgbajs, herre, det såg verkligen ut som älgbajs, jag är helt fascinerad, det var verkligen sjukt likt. När jag vaknade upp efter eftermiddagsluren idag tog jag mig en sväng till kylskåpet för att fylla på vattenglaset. Så bara låg dom där, dessa underbarat välformade klickar, haha min lellebror hade bakat! Visst Pysen är respekt, men tur att jag inte äter sånt där!
Var tvungen att visa dem, i fall ni blev sugna tänkte jag, inspirerande, inte sant?


Idag har annars vart en ganska bra dag, ställde klockan en kvart tidigare än vanligt, men det hjälpte givetvis inte. Var tvungen att dricka fyra glas vatten och sitta stilla vid matbordet i tjugo minuter innan jag ens kunde ställa mig på benen, helt utslagen, sjuk frustrerande. Det hela slutade självklart med att sista 30 minuterna gick åt till att "hinna med så mycket som möjligt på alldeles för kort tid". Stress. Jag hatar stress, men räddare i nöden som hon är, en ängel på jorden, skjutsade mamma mig till bussen, det hjälpte, jag hann.
Jag ville verkligen vara pigg, jag ville verkligen asgarva, springa runt och spruta av den vanliga energin, men det gick helt enkelt inte. Sjukt trött av att bara gå upp för trappan till historielektionen, och om än tröttare när jag gick ner efter lektionen. Men, hålltimmor gör livet roligare och dagens sådan passade mig som handen i handsken, precis vad jag behövde. Alltså bara en lektion kvar vilket jag efter några minuter med slutna ögon klarade mig riktigt fint igenom. Vaknade någon timma senare med ett ryck precis lagom till att hinna ut från tåget innan dörrarna stängdes, puh, fan orka vakna i Bollebygd liksom.
Sen åt jag, sov, gick en promenad, sov lite till, käkade mormors nybakta bullar, kollade tv och nu sitter jag här, gud det låter som världens tråkigaste dag, men den var så vanlig, underbar helt enkelt.
Nu är det i alla fall dags för ytterligare några Panodil, har så förbannat ont i käkarna! Sen ska jag sova, och jag hoppas verkligen inte att jag återigen vaknar 03.30 av att jag är hungrig, jävla cortison i såfall. Just det, Matilda tack för lånet av boken, jag är fast! =)
Sov gott


Söndag kväll

Söndag kväll, igen! För en vecka sen längtade jag, gud vad jag längtade, gud vad jag längtade tills det skulle bli måndag, jag skulle få veta allt. Jag skulle få veta att det inte var någon fara, att allt var ett stort misstag och att bara jag tog några tabletter om dagen skulle allt snart vara över, typ. Inget att oroa sig över, jag skulle vara tvungen att ringa runt till alla för att säga att jag inte alls har cancer, att det bara var ett stort misstag som lätt skulle redas ut, alla tårar skulle torkas bort och snart skulle den underbara vardagen vara tillbaka igen.
Det blev inte riktigt så.

Det är söndag kväll men just nu längtar jag inte överhuvudtaget till morgondagen, för morgondagen är så ovis, man vet ju egentligen absolut ingenting. Jag vet inte vad ska folk säga, orkar jag med allt? Inte vet jag, det lär väl visa sig, förr eller senare. Men en sak är säker, det var inget misstag, det var sant, det är sant, jag har cancer. Fan vad det svider att säga och skriva, fan vad det svider att säga de förbannade bokstäverna tillsammans, för ingen kan säga att det är ett vackert ord, ingen kan säga att det är något vackert över det ordet, ingen som gått igenom det själv.
Jag vet inte, kanske jag klagar för mycket, känns som om hela denna blogg gått åt till att skriva om hur fantastiskt hemskt jag har det. Så är det inte. Visst det var på väg hem från sjukhuset tisdagen den tredje oktober jag bestämde mig för att skaffa en blogg. Och inte gjorde jag det för att skriva om hur fantastiskt lyckligt mitt liv är. För det är det inte. Men jag vill och skall, alltid, komma ihåg vilka människor det är som ställt, och ställer upp för mig. Ni vet inte vad ni betyder för det går faktiskt inte att beskriva i ord, jag vet det låter chick, fjortisaktigt och som en klyscha, men sant är det. Jag vill inte ens ge mig på ett försök till det. Det ända jag egentligen kan säga är Tack, inte för att det räcker, inte på långa vägar, men jag vill verkligen att du skall ta åt dig, för utan dig hade allt gått lite sämre, lite trögare och allt hade varit lite, eller mycket, jobbigare att ta sig igenom.
Dag för dag. Jag kommer klara det, förr eller senare kommer jag kunna skriva ett enda ord på en hel dag i denna bloggen, det ordet skall uttrycka all lycka jag någonsin känt, all lättnad värd att uppleva och all glädje jag någonsin tror är möjlig att uppnå. Jag vet inte vilket ord det blir, kanske bara besegrad. För jag har en av de tuffaste fienderna mot mig, men tro mig, han kommer få ett helvete om han skall besegra mig. Tro mig, han har inte en chans. Varför? Därför att jag inte är ensam, det är han. Den jäveln har bitit sig fast i mig, i min kropp, men fan heller att han tillhör mig. Nej. Han är ensam, det är inte jag, och det blir jag påmind om varje dag, oftast flera gånger i timman, eller i alla fall flera gånger om dagen, att jag inte är ensam. Så just därför, var stark, det är det enda som kommer fungera.
Hoppetossa!Hoppas ni får en fin vecka, måste bara lägga in en bild på min hoppetossa, världens underbaraste hoppetossa, bara jag ser henne ler jag, Tack Boberg, guld värda!
Sov gott, det skall jag göra!



Kväll

Kväll, äntligen kväll och jag vet inte, men känns inte allt pyttelite lättare? Nej, kanske inte. 16 tabletter om dagen, det är det som gäller, fan jag kanske inte ska klaga, det är faktiskt inte det värsta.
Det värsta, vad är egentligen det värsta? Jag tror det är att jag kommer tappa håret, jag vill, men jag kan inte släppa det. Provat peruker, vem fan vill ha peruk, jag orkar inte, jag kan inte släppa det, det spelar absolut ingen roll att det kommer växa ut igen, det har jag väl med fattat, det har väl till och med min 7-årige lillebror fattat, men det skiter jag fullständigt i, jag vill helt enkelt inte, snälla låt mig få välja bort en enda sak!
Jag tror det värsta är att se alla andra. Att se mina närmaste, och alla andra, som egenltigen inte är mina närmaste må piss.
I tisdags, eller onsdags, eller var det kanske torsdags? Spelar ingen roll. Sa en sjuksköterska till mig, "Det är lättare att gå igenom det här än att stå brevid". Jag har funderat en hel del på de orden, inte var de många ord, men fan vad de stämmer. I alla fall ur mitt perspekitv. Jag vill inte ha cancer, jag vill inte vara sjuk. Men jag skulle aldrig, aldrig, aldirg vilja lägga den sjukdomen jag bär på på någon annan. Och tro mig, jag har funderat länge. Inte på någon annan, inte på någon annan i min närhet eller på någon annan god människa. Jag skäms till och med för att säga att jag hellre lagt det på Saddam Hussein.
Men man får väl vad man förtjänar, sa jag vid middagsbordet idag. Men nej, kanske det inte är så. Kanske man inte alltid får vad man förtjänar. För isåfall har jag gjort gud redigt förbannad.

Det luktar bränt, måste vara pappa som försökt sig på att poppa popcorn igen, det brukar lukta så då. Aja, jag får väl gå ut och hjälpa honom, har hört att jag är en hejjare på det där!

Illamående

Illamående, finns det något värre? Ja, klart det gör men just nu mår jag så jävla illa att jag inte kan tänka på nått annat, så därför skriver jag av mig lite här, det skildrar tankarna =).
Jag skrev visst att vi skulle höras i torsdags, det blev inte riktigt så. Vi tar det från början, även om det kommer ta ett tag att skriva..
Onsdag, dagen började med ett ultraljud på hjärtat, inga problem, inga förändringar, jag kunde vara lugn. Lite lättnad.
Sen skulle jag opereras, in skulle den där portakarten. För er som är lika tröga som jag själv är det en kapsel som jag skall få mina mediciner igenom, den sitter precis under huden, på höger sida av bröstkorgen.
I vilket fall, jag var nervös, inte lika nervös som i torsdags men det gjorde ju inte saken bättre att min operationstid blev framflyttad två timmar, kul, verkligen jätteroligt, jag hade ätit en halv skål fil klockan kvart i sju på morgonen, med andra ord noll i bodsocker ( Man fick inte äta mer). Vaknade ett antal timmar senare, mådde inte bra. Inte över huvudtaget, hulkningarna ville inte ge sig på ett bra tag men till slut fick jag i alla fall komma till ett eget rum, lite morfin och sen sov jag så gott så!
Allt är en salig röra men jag fick i alla fall stanna över natten till torsdag.
Torsdag, dags för den första behandlingen. Jag kan verkligen inte komma ihåg vad allt jag fått och får heter, men det var i alla fall en rödfärgad vätska som tog fyra timmar och få i mig. Det var segt, det var tråkigt och det var hemlängtan i tankarna, ett dygn räcker liksom.
Klockan halv fem bar det av hemåt, gött tänkte jag, ända tills jag satt mig i bilen. Jag klarade mig till apoteket, 500 meter från sjukhuset, sen somnade jag. Vaknade igen av att bilmotorn stängdes av och att pappa sa "Johanna vi är hemma nu". Gick direkt upp och lade mig i sängen, mamma försökte med en knäckemacka, pappa med potatis. Gick det? Nej, det gjorde de fan inte, magen värkte av hunger men det gick helt enkelt inte att svälja.
Tjugo minuter och två illamående-tabletter senare kom det för första gången, rakt ner i spannen, jag kan inte förstå hur det kan vara så gott att stoppa i sig något, som sedan smakar så förjävligt att få upp igen.
Somnade åter igen för att bara en halvtimma senare vakna. Spydde igen, kramperna kom och gick och tillslut stod jag helt enkelt inte ut längre. Mamma ringde sjukhuset, pappa backade upp bilen till dörren, mormor kom och håll mig för pannan och sen var vi på väg igen.
Aldrig förr har en bilresa varit så lång. Och aldrig förr har gallan smakat så illa. De kom och mötte mig, två av världens snällaste sjuksköterskor, vid dörren, men en säng och en filt. Inte för att det hjälpte, men det är ju tanken som räknas!
Sen skall jag säga er att jag inte kommer ihåg så mycket mer. Det var mycket människor runt sängen, det var mycket sprutor hit och dit och det var värst vad mina armar skakade. Morfin igen, somnade åter igen som en stock för att sedan vakna upp, jag vet inte när, mitt i natten kanske, eller var det på morgonen? Jag är ledsen, kan inte säga när, inte för att det spelar någon som helst roll, men i alla fall.
Sen ringde Eva, min eva, världens underbaraste Eva! Räddaren i nöden och säger att dom kommer om en timma, hon, Matilda o Anna. Underbart! Blev genast piggare, och plötsligt sugen på potatischips :S i och för sig det första jag vart sugen på sen i tisdags men det kändes ju inte fullt normalt. Det var i vilket fall som helst underbart att dom kom, fick världens sötaste nalle, och ett skit fräckt paraply (Jag skall verkligen kämpa för att inte tappa bort det, jag lovar!! :| ) Men bäst var att de bara kom, mådde dåligt först, men efter lite medicin blev jag nästan som en vanlig människa igen! De gick vid sju tiden, jag somnade om igen, vaknade lagom till Idol, och somnade lika lagom igen efter Hey Baberiba! Idag mådde jag mycket bättre och det kändes så underbart när jag de tog bort nålen och sa att jag kunde åka hem nu. Så nu är jag hemma, jag älskar att vara hemma.


Ush nu har jag verkligen skrivit alldeles för långt, stackars er, men det kändes skönt, det kändes som om jag verkligen behövde skriva av mig, Få det lämnat bakom mig så att säga. Nu skall jag ta en promenad med Otto, det börjar mörkna ute, just därför, man tänker så mycket bättre då, när det är mörkt. Hörs sen.


Nallen
Nallen jag fick!! -v-

anna, min anna

Det är det enda vi ska!

Blunda och tänk.
Vi går på en stig nu.
Ett långt led av människor.
I mitten går Johanna.
Alla händer knyts samman.
Det är dimman, men det lättar.
Steg för steg så går de allihopa.
Det är en konst att gå sådär.
Speciellt i dimma, men visst fan klarar de av det.
Det är rått och kallt omkring dem,
men igen viker en tumm på vägen.
För någonstans i dimman syns ljuset.
och tillsammans klara de allt.

Av Anna.
Anna du är underbar


min mormor!!

117821-3  Jag fick så fina rosor av mormor! =)

Hodgkins lymfom

Hodgkins lymfom, det är så det heter. Det är så sjukdomen jag har heter, det är så den jävla tumören heter.
Det är nu det börjar sjunka in, sakta sakta börjar man ta in all den information man fått den senaste veckan. För det är exakt en vecka sen nu, exakt en vecka sen jag fick reda på att jag har cancer. Hodgkins lymfom var alltså namnet, inte för att det säger er någonting, det gjorde det inte mig heller. Men hodgkinsk lymfom är en elakartad tumör som bildas i lymfkörtlarna, den tumör jag har sitter på vänster sida av halsen, precis ovanför nyckelbenet. Det var igår vi fick besked om att det var just denna sjukdomen jag har, vilket som sagt var var positivt eftersom det är mycket goda chanser att klara sig, över 90 procent av de som får sjukdomen blir botade. Däremot finns de en annan slags cancersjukdom som heter non-hodgkinsk lymfom som det är betydligt svårare att behandla, eller att överleva. Så tur i oturen.

Idag har jag tillbringat i stort sett hela dagen på sjukhuset, jag var där klockan halv tio och hemma igen tio i sex. Det var tungt. Jobbigt som fan. Det är som sagt nu det börjar sjunka in, när man inser att det där tanten i den vita rocken mitt emot mig snackar om skall jag gå igenom, allt det skall jag få uppleva, allt det där skall göra mig frisk igen, vad det än innebär, allt från blodprover och operationer till att tappa hår. Allt, allt och allt ska jag göra, allt för att bli frisk. Det började med blodprover, två gånger om, sen bar det av till röntgen, någon slags speciell röntgen (som jag inte kommer ihåg vad den heter) som kunde se om tumören finns någon annan stans i kroppen, vilket jag verkligen inte hoppas att den gör. Svaren får vi imorgon, skall nämligen dit igen då. Imorgon är det ultraljud på hjärta, hals och bröstkorg som gäller. Hjärtat ingår tydligen i denna behandligen, något man lixom måste göra. Halsen och bröstkorgen är för att se så att det inte finns någon mer tumör i det området. Sen skall jag opereras, in med en liten kapsel (som jag också glömt vad den heter) som jag i alla fall skall få medicin genom under behandlingen. Först och främst kommer jag få cellgift, eller cellmedicin som de säger nu för tiden, och beroende på hur tumören reagerar på det så kanske jag också kommer få strålning. Jag kommer i alla fall få ligga över på sjukhuset imorgon, hoppas verkligen att det räcker med en natt, men det trodde sjuksköterskorna att det skulle göra.

Just nu så känns allt väldigt tomt. Eller nej, tomt kanske de inte känns, rättare sagt snurrar alla tankar riktigt ordentligt i huvudet, men det känns tomt i själen. Jag orkar helt enkelt inte förstå, inte riktigt än. Måste få vänta lite, måste få ta in allt i min egna takt.
Men nu vet ni, nu vet ni varför jag skaffade denna bloggen, nu vet ni varför allt var precis som igår fast ändå helt annorlunda för en vecka sen. Jag kommer ägna större delen av den här bloggen åt att skriva om det som händer runt omkring mig, på sjukhuset, i skolan och hemma, överallt helt enkelt, för cancern kommer följa med mig överallt, varken jag vill eller inte.
Vi hörs på torsdag, ta hand om er, och kom ihåg, som Anna säger, en kram gör skillnad =)

Dimman har lättat

Dimman har lättat, som Anna skrev, förlåt, jag snodde det,  men jag tyckte det var så fantastiskt passande. För det är just, precis, exakt vad den har gjort. För trots att allt inte är helt klart än, trots att dimman dröjer sig kvar en stund till så  känns det mycket bättre. Jag hörde direkt på mammas röst idag att allt inte var precis som i morse, bara genom att hon svarde på mitt "hallå" när jag kom hem från skolan gjorde mig något lättad, för att allt var inte precis som imorse. Allt hade ändrats lite, inte lika mycket för mig som för henne, men allt är relativt och alla ser olika på saker och ting. Men om de nu inte lättade mig så fantastiskt mycket så lättade det dem i min omgivning, och om inte det är en vinst vet jag inte vad det är.

Skolan var tuff idag, ännu en person att berätta för, ännu en engelska lektion utan att man förstår nått, ännu en dag fylld av motgångar, men som alltid, klarar man det och någonstans tror jag man måste försöka vara stolt över att man klarat ännu en dag.
Imorgon är det buffertdag, hoppas verkligen att min grupp får klart vårt arbete, är ledsen att jag inte kan vara med, dåligt samvete som bara den, men vissa saker går före andra och imorgon är en mycket viktig dag. Det skall bli underbart att kunna ställa alla frågor till en person som förhoppningsvis kan svara på dom, för har man gått och grubblat i en knapp vecka har man samlat på sig en hel del frågor.
Till sist, jag skulle faktiskt bara vilja säga Tack! Tack till alla er som stöttar mig, det känns verkligen, det känns verkligen att utan er hade detta nog inte gått, i alla fall inte på långa vägar så bra som det går nu. Sov gott

Söndag kväll

Söndag kväll, underbart! Det är inte ofta man längtar till måndag, kan faktiskt inte komma ihåg en enda gång jag längtat till måndag.. Men någon gång skall ju vara den första! Så. Nu längtar jag i alla fall till måndag, bäst att motivera kanske. Jo, det skall bli skönt att veta vad som kommer att hända, skönt att bara kunna gå efter ett schema, skönt att någon annan planerat min dag. På så sätt är jag övertygad om att dagen kommer gå såå mycket fortare, och sånt gillar vi! Känns som om min vardag går åt till att fördriva tiden, ”kan det inte bara bli nästa vecka” ;  ”snälla gör så att det bli måndag, eller tisdag, eller onsdag, eller vilken dag som helst, låt mig få veta!” Ungefär i den stilen går mina tankar. Det skall bli så ofattbart skönt att få något konkret gjort, jag vill inget hellre än att de skall ringa och tala om för mig exakt vad som kommer att hända, jag vill veta!! (Har hört att det kallas frustration).
117821-2
Idag har annars varit en ganska bra dag, var iväg med Emma och Sofia o kikade lite innebandy. Tittade på vårt gamla lag, Hindås IBK, det var väl ingen fröjd att se kanske, men jag tror inte spelarna var nöjda med spelet heller. Det är sådana matcher man inser vilket bra beslut man tog då man bestämde sig för att inte fortsätta spela denna säsong.
Just de, för alla er om aldrig ser mig på msn längre, höhö, jag har för tillfället bara 15 kontakter, (reespekt) mitt msn har helt enkelt slutat fungera, visst det kan ibland vara skönt att slippa prata med alla man inte vill prata med, så för er som har mig på listan, Känn Er Utvalda! ;)
Nu har jag snackat ett tag med Fanny i telefon, det kändes jättebra det var allt för längesen vi sågs,och jag vet, det var bara två veckor sen. Men utan vissa människor känns tiden längre än med andra, ganska logiskt kom jag på. Jaja, nu är klockan snart läggdags, yippey, snart måndag! Måndagar skall nog bli min nya älsklingsdag!
Och föresten, Nisse jag måste få receptet på kyckling-grejjen vi fick i lördags, mums ;)
Tjipphaj!


Godmorgon

Godmorgon, hoppas ni sovit gott, för de har inte jag! Jag var visserligen helt slut igår kväll, efter fikande på stan, vilket var riktigt trevligt, det blir jämt så himla mycket skratt när man träffar Natalie, precis vad jag behöver =). Sen åkte vi och firade min kusin, 16 år fyllde han, inte dåligt! Jag kollade på fotbollen, jävlar, det var riktigt kul att se Sverige, för en gångs skull måste jag säga.. Men trots att tröttheten hotade med att fullkomligen trycka ner ögonlocken på mig kunde jag inte somna, jag låg där och tänkte på allt som kommer hända, men framförallt på allt som inte kommer hända, gud hur mycket är det egentligen jag kommer tvingas väljas bort, vad kommer jag aldrig få chansen till igen?! Trots att jag bara orkar leva en dag i taget gör jag inget annat än att tänka på framtiden.. Framtiden känns så ovis, det är inte mycket jag förstår och idag vill jag bara att allt skall vara precis som vanligt, att det skall vara en såndär helt vanlig söndag, en söndag som oftast består av ångest, trötthet och plugg. Låter skit tråkigt, jag vet! Men tro mig, allt är bättre än en ovanlig söndag, en sådan som idag..

Jag skall i alla fall iväg och kolla på Innebandy, de ska bli riktigt kul, jag saknar bandyn, till och med riktigt ordentligt, men men vad skall jag göra åt saken? Jag längtar efter att få spela, men jag längtar verkligen inte efter mitt gamla lag.. Och föresten kommer det nog inte gå o spela innebandy på ett tag, rent fysiskt alltså. Hoppas ni får en fin söndag, hörs ikväll

I väntans tider

I väntans tider, ja det är verkligen en lång väntan. Hela livet känns just nu som ett enda stort frågetecken. Alla ställer så många frågor som jag själv undrar, och som jag absolut inte kan svara på. Nu är det äntligen mörkt ute och inte långt kvar till morgondagen, tiden går så sakta, det är helt fantastiskt hur lång en enda minut kan vara.

Väggarna kryper allt närmare och tillslut fick jag helt enkelt inte plats i mitt rum. Jag flydde en sväng till Sandra, ibland saknar man människor så att det gör ont i en och ännu ondare gör det att se de man bryr sig mest om, ledsen och bekymrade. Då och då känner jag mig skyldig. Trots att jag vet att det inte är mitt fel så kan man ibland inte hindra tankarna från att smita iväg åt felaktiga riktningar.

Imorgon skall jag till stan och fika med Natalie, Eva och Matilda det skall bli mysigt, känns jättebra att få något annat att göra och tänka på! Jag längtar.


Nu är det Idol och de känns riktigt skönt att få lite hjälp på traven med att fördriva ytterligare en och en halv timma. Hoppas verkligen att ni får en bra helg, särskilt Anders, det är ju trots allt din första helg som 17 åring! =D. Ha de underbart



Barnsäng

Barnsängen, haha varför fick jag en barnsäng lixom? Har faktiskt ingen aning, kommer nog aldrig få reda på det heller. Men men jag fick ju i alla fall plats i den och det var väl de som var huvudsaken. Jag är sjukt trött, efter jag vet inte hur många tabletter känns de lite suddigt i kanterna, eller som när jag druckit några cider, som pappa uttryckte de. Satt där i baksätet på den gamla bilen och såg allt susa förbi utanför rutan, fan vad vacker världen är endå, bilfärden gick alldeles för fort och snart skulle man möta alla vänliga ansikten som försiktigt ler emot en medan man färdas genom långa, ljusa korridorer. Om jag inte fått ha mamma med mig hade jag aldrig hittat där inne. Sterilt var ordet, fy fan vad rent allt och alla skall vara innan någonting får ske, förstår inte hur många ton rengöringsmedel av olika slag dessa sjukhus gör åt med på bara en dag.

Alla är så hjälpsamma och förstående och jag vet inte hur jag skall kunna visa samma sak tillbaka, ibland räcker man inte till och ibland vill man bara säga till hela världens människor att man älskar dom. För någonstans långt inne gör man nog trots allt det. Det blir ingen skolan imorgon, känner redan nu att det är för mycket begärt både fysiskt och psykiskt. Nu skall jag försöka pallra mig ut i köket för en kvällsmacka och sen bär det av mot sängen. Jag hoppas verkligen att natten bli lite kortare idag, de förgående har vart så förfärligt varma och långa. Hoppas ni mår bra! =)


Kanelbulledagen

Kanelbulledagen, de skall ju firas! Åtta små nybakta bullar har jag fått i mig hittills idag, firas var ordet. Gick till skolan idag, kändes faktiskt helt okej, riktigt roligt emellanåt, de brukar bli så när man är med Anna, sjukt kul är hon, själv säger hon att hon inte kan förstå att jag tycker hon är rolig. Men det är nog just därför jag tycker hon är så rolig, för att hon själv inte vet om det.
KanelbullensdagDet börjar mörka utanför mitt fönster, underbart, äntligen. Skymmning betyder kväll och kväll betyder att det inte är långt kvar tills det är imorgon. Något nervös faktiskt, konstigt nog tycker jag, har gjort de så många gånger förr så varför skulle jag inte klara det denna gången? Ja, inte vet jag men det är väl helt enkelt lite för mycket att tänka på för tillfället. Gårdagens iaktagelser ledde till en del mycket intressant fakta, i alla fall enligt mig själv, mycket underligt hur människor kan reagera så fantastiskt olika på exakt samma sak.

Idag kommer LOST! För gud skull, kära vänner, missa inte detta underbara program, bättre blir det inte.
Nu skall jag fika med mormor! Tjipphaj


Tisdag 3 oktober

Tisdag 3 oktober, dagen då allt är precis som igår, fast annorlunda. I ena sekunden känns allt så fantastiskt overkligt, i nästa känns de precis som vanligt. Gråt blir till skratt och iband blir tystnaden tjock som fan. Det är dagar som denna man känner vad alla verkligen betyder för en, och hur många människor som egentligen bryr sig om en. Människor som alltid bara funnits där, som man knappt lagt märke till utan som varit som en självklarhet, fy fan, jag skall aldrig mer ta något eller någon som en självklarhet. Just nu känns de tomt, ibland blir man tom, inte ofta, men ibland, när man gråtit ut allt som finns att gråta ut, då blir man tom.  Bäst att sova lite, ska i alla fall gå till skolan imon, redan nu har jag bestämt mig för att dit skall jag, vad som en händer, till skolan ska jag. Idag var jag ensam hemma i 45 minuter, de 45 minuterna fördrev jag genom att gå fram och tillbaka mellan vardagsrummet och hallen, in i mitt rum, ut i köket, kollade in skafferiet, mådde illa när jag såg allt, ut i vardagsrummet igen och så började allt om från början, nä du, i skolan får man i alla fall annat att tänka på.
Nä, det här skall jag klara av, har andra klarat de, skall jag också göra de! Sov gott