Då vi åkte till sjukhuset idag var jag på relativt gott humör. Jag hade sovit ytterligare en natt utan sömntablett och jag trodde besöket på sjukhuset inte skulle behöva ta så lång tid. Dessutom kändes det inte lika jobbigt som förra gången att vara där.
Vi fick sitta och vänta ett bra tag och jag kom på andra tankar. Idag skulle en annan väldigt sorglig sak äga rum och jag blev plötsligt ganska dyster. Och otålig. Så jag tänkte gå och fråga hur länge de hade tänkt sig att jag skulle sitta där och vänta. Men jag hann aldrig fråga. För precis när jag ställt mig upp hörde jag mitt namn ropas ut.

Då jag kom in i rummet och fick syn på den enorma maskinen och britsen med vakumkudden på ville jag vända direkt. Fly. Springa för livet. Vad som helst, bara jag slapp vara instängd där.
Jag kände paniken växa. Likt en orolig vulkan, redo att i vilken minut som helst explodera, började paniken bubbla i magen. Envist försökte jag trycka tillbaka den ner i magen igen. Bet mig i läppen, försökte fokusera på vad mannen mitt emot mig sade, försökte hålla tankarna på rätt banor.
För sent.
Mannen slutade prata. Jag rörde mig inte ur fläcken. Stod som fastfrusen trots den hettande vulkanen inom mig. Han tittade lite frågande på mig, sade försiktigt att jag kunde klä av mig och lägga mig på britsen nu.
Det gjorde jag inte. Istället började jag frenetiskt att tugga på underläppen och flackade med blicken.
Vulkanen bröt ut och jag kunde inget göra åt saken. Jävla fan tänkte jag.
Så där stod jag nu, skakade och storgrät.
Nu springer jag härifrån, tänkte jag igen. Tyvärr hann mamma före med en kram och jag förstod att jag faktiskt inte hade något att välja på. Lika bra att få det överstökat med andra ord.
Tårarna rann oavbrutet längs tinningarna under de helt fantastiskt långa tjugo minuterna jag låg där, högerarmen somnade, precis som den, konstigt nog, alltid gör då jag inte andas ordentligt. Antar att den inte får något blod då jag spänner mig till tusen och samtidigt inte ger kroppen något syre. Med tanke på att mitt huvud dunkade, kändes totalt blodsprängt och ungefär tre gånger så stort, var jag tämligen förvånad över att det fick plats i formen
Men det fick plats. Synd, tänkte jag.
Lite musik kanske skulle hjälpa? Mozart kanske? Visst. Toppen. Kanon. Jag hade nog snarare behövt någon riktigt rejält jätteglad och snabb musik för att komma på andra tankar, men jag sade inget så de satte på mozart.
Efteråt värkte käkarna, som nu varit hårt sammanpressade i drygt tjugo minuter, allting snurrade i en otrolig fart framför ögonen och jag skakade fortfarande.
Jag var helt slut.

..och det är jag fortfarande. Sedan vi kom hem har jag mest legat i soffan och tagit det lugnt, men jag är fortfarande lite skakis så nu tänker jag ta en Stesolid, göra mig en kopp te och försöka bli av med alla tankar som snurrar i huvudet. Imorgon är det vila som gäller, plus utvärderingsresultat.
Strålningen startar på måndag.
Snälla låt denna helg bli den längsta någonsin.