Idag känns inte som någon bra dag. Jag är deppig.
Det var ett tag sedan nu. Som jag var deppig, menar jag. Det känns i alla fall så, de senaste dagarna har varit så himla bra. Men det är faktiskt inte alltid man orkar hålla glädjen uppe, hoppet finns alltid där, det är de som får mig att orka, hoppet och alla de människor som på något sätt stöttar mig.
Men som sagt, jag antar att det är fullt naturligt att inte alltid orka tänka de positiva tankarna.
Det är dagar som denna jag börjar undra varför vissa människor får cancer och andra inte. Jag funderar över vad meningen med cancer egentligen är. För de som klarar det, för de som faktiskt vinner kampen om livet, är svaret kanske ganska självklart. För jag tror det stärker en människa något enormt att övervinna en sjukdom som cancer, precis som det stärker dennes anhöriga, genom att bevisa att det faktiskt går att vinna.
Men för de som inte klarar det, för de människor som förlorar kampen, tycker jag svaret är betydligt svårare att finna. Jag tänker så på de barn som inte klarar det, på de föräldrar som tvingas behöva vakna upp och möta den dag då deras barn skall begravas och på de syskon som aldrig mer skall få prata eller leka med sin bror eller syster.

Jag är en sådandär människa som påverkas väldigt mycket av hur andra människor mår. Inte bara av mina vänner och min familj utan också av de jag inte känner och av sådant jag bara hör. För om jag till exempel ser ett nyhetsinslag på tv som handlar om något hemskt eller sorgligt tar jag väldigt illa vid mig och kan gå och tänka på dessa människor och deras anhöriga i flera dagar efteråt. Och nästan varje gång jag kommer till avdelningen är det flera små barn där. Många av dem förstår jag inte har långt kvar, jag förstår att snart räcker inte viljan och hoppet längre, snart är det över. Jag får sådan ångest, jag tänker att jag faktiskt inte har någon som helst rätt i världen att klaga, för dessa oskyldiga små barn har det så mycket värre.