Imorgon
Det var 28 grader på vår altan, solen sken och jag hade somnat så fantastiskt skönt.
Mamma väckte mig genom att försiktigt klappa mig på armen - Du kommer inte bli glad på mig nu Johanna, sa hon och rynkade ihop ögonbrynen.
Fan, tänkte jag och slöt ögonen igen.
Jag har för låga blodvärden och måste få blod. Annars kommer jag inte att ta till godo mig strålningen och då är det ingen idé att fortsätta.
Jag har haft en särskild skräck sedan jag fick cancer. Och den är att få blod.
Det är någonting med att jag skall ha en annan människas blod i mig som får mig att må illa.
Och säg inte att det är jätterenat och ingen som helst fara, för det vet jag redan.
Det handlar inte om rädslan för att bli sjuk. Jag tycker bara det är obehagligt och jag kan inte motivera det med något annat än att jag inte gillar att det kommer från en annan människa som jag inte har en aning om vem det är.
Egentligen kände jag det på mig. Att mina värden var låga, menar jag. Trött har jag varit hela dagen, blåsor och sår explodera i munnen och äta går inte. Åtminstone inte utan bedövningssalva. Det är bara det att den salvan smakar skit och lägger sig som en hinna över tungan och gör att jag inte känner vad maten smakar. Vilket också leder till att jag inte vill äta. Äter jag inte blir jag ännu tröttare, det hela blir till en ond cirkel och jag vet inte riktigt hur jag ska bryta den.
Jag är tröttare än på länge idag. Det skall bli skönt att sova nu, jag har ju klarat mig nästan en hel vecka utan sömntablett!
Det är bara det att jag inte vill gå och lägga mig. Det betyder nämligen att när jag väl lyckats somna, går tiden väldigt fort och snart vaknar jag upp för att tvingas möta morgondagen.
Och det vill jag helst inte.
Men jag har inget att välja på och jag vet att jag kommer klara detta också. Det handlar bara om vilja och att stå ut.
Det har jag gjort ett bra tag nu och det kommer jag att göra imorgon också.
Imorgon innebär en dag mindre med cancer.
Nu blir du inte glad,hanna! Jag har satt upp ett kryss schema i köket, för nedräkning av dessa dagar tills strålningen är slut. Ett
definitivt slut på allt detta jobbiga kommer att dröja, utan det är ett nytt sätt att leva med alla undersökningar, bedömninga mm efter all behandling. Men detta fixar vi Johanna! En stor Kram till alla er goa människor som läser och/eller skriver till Johanna! TACK!!!
Hejhej! Har inte skrivit på ett tag nu. Förstår att du känner så om att få blod, jag känner likadant. När läkarna sa till mej att det är möjligt att jag nångång under behandling skulle behöva få blod tyckte ja det var jätteäckligt. Som tur var behövde ja inte det. Menmen... Hoppas att det kommer gå bra under strålningen och att du inte ska må lika illa som under cellgifterna. Snart kommmer allting att vara över och du kommer känna att du blir piggare och att allt sakta men säkert återgår till vad det var tidigare. Och nu, bara fem veckor efter min sista cellgiftsbehandling så har jag massa energi att bli av med för allt jag missade under behandlingen, är jättepigg. Snart kommer du känna det också!!!!!! När du börjar känna det och sommarn närmar sej så ska ja åka och bjuda dej på den där supen ja har lovat dej när vi båda är friska ;) Mats kan ju också hänga på(eller vad säger du Mats?) Han verkar ju, iaf enligt sin blogg, vara en ganska festglad kille...haha.. Jaja, nu ska ja inte babbla mer.. Ta hand om dej och ha det så underbart du bara kan ha!!!!! Många pussar och kramar! /Jonas
Hej Johanna! Jag har läst här ett tag, men inte skrivit något ännu. Tycker du är en tuff och inspirerande tjej - och jag, som är 26 år, kan inte för mitt liv förstå hur du blivit så språkligt begåvad när man själv som tonåring var ett enda hjärnmos.
Skriver nu för att tipsa dig om att gå in och läsa på http://geblod.nu under "Blodhantering". Där finns utförliga beskrivningar och bilder på allt som blodet går igenom efter att det lämnats av givaren (mig t.ex. - jag är blodgivare sedan flera år, dels för att jag är sjuksköterska men mest för att en vän till mig fick leukemi faktiskt). Jag garanterar att det kommer att kännas mer som att det du får är mer en "kemisk" produkt än någonting levande.
Fortsätt kämpa, fortsätt skriv. Jag fortsätter läsa :)
Kram!
Johanna! Så mycket som du ska gå igenom innan allt är okay.Jag har själv fått blod vid operation men aldrig tyckt att det var jobbigt. Men det ÄR ju så mycket som du MÅSTE klara av. Du har ju inget val kanske är det en bidragande orsak till att det känns så jobbigt med en annan människas blod i dina ådror.Kanske så är det så att nu känns det som om allt bara är FÖR mycket med strålningen och allt annat. Att orka KÄMPA så mycket hela tiden är givetvis sååååå arbetsamt. Men du fixar detta Johanna!!!! Bamsekramar i mängd och mycket positiv energi skickar jag till dig//Tania
Hej Johanna. Jag tittar in här var och varannan dag men orkar oftast inte skriva; det är många tankar nu sen Alfons dog den 2 mars. Jag tycker att du är fantastiskt stark. Och sen vet jag ju att man inte alltid är det. Det är skönt att läsa hur du beskriver det att ha cancer. Det där med att få blod, det gillade inte Alfons heller. Då brukade vi säga att det var Dittes (min lillasyster som är blodgivare) och det ville han ju ha. Det är ju det som gör det lite svårare för dig. DU VET! Kram till dig, jag finns alltid lite i bakgrunden. Lägg dig på altanen så fort du bara kan igen, bara för att lapa sol. Du ska njuta! Kram Catarina
Du beskriver så bra hur du känner och jag kan tänka mig att det är obehagligt att få en annan människas blod i sig.
Jag tänker på dig och skickar lite styrkekramar genom cyberrymden....
mm..jag kan förstå det otäcka i att få blod. jag har alltid haft samma skräck för aatt få blod och för att bli opererad. fråga mig inte varför.
hursomhelst, vissa saker måste man bara ta sig igenom, för dig tycks livet innehålla att ta emot blod. var stark, du grejar det säkert.
jag känner ju dig inte, och tänker inte låtsas att jag gör det heller. men jag håller på dig.
kram
Länge sen jag skrev något här nu ! Men jag läser fortfarande varje dag och hoppas fortfranade lika mycket att du snart ska vara ute ur cancerträsket! Hoppas verkligen att du är pigg och glad till sommaren och kan gör allt du vill !
Säger som alla andra, förstår att det är känsligt att få någon annans blod i sig, men i bland är det den enda vägen att klara sig.. då är det svårt att välja bort. Försök se bort från allt det där, det är bara en del av behandling.
Kram på dig !
Tur att det finns blod att få så att du snart får upp dina värden. Bry dej inte om att tänk på från vem utan tänk på att den som lämnat blod gör det för att göra en god gärning. Ha det gott i solen och njuuut. Kram/Elisabet
you go johanna ! Snart snart snart ! Jag beundrar verkligen dig, och det e jag knappast ensam om !
Jag tycker också det låter lite läbbigt med att få blod. Svårt att motivia precis som du säger, men det är något visst med det.
Jag vet dock att jag skulle varit oerhört tacksam om jag var i behov av blod och fick det. Som Elisabet Roslund säger: "...tänk på att den som lämnat blod gör det för att göra en god gärning." Det är så rätt.
Varma sommarkramar från Mig och mitt Halmstad/ Mats
Jag antar att din rädsla för att få blod kan jämföras med den rädsla som en ätstörd känner varje gång den behöver tvångsmatas. Känslan av att någonting främmande kommer flyta i ens vener är inte särskilt lockande. Den är till och med avskräckande. Den är fruktansvärd. Man tror att man kommer känna så mycket obehag att man klöser sönder väggarna.
Men, Johanna, en ätstörd genomgår sin tvångsmatning ändå. Utan min tvångsmatning skulle jag dött. Utan det där blodet, kommer tumörerna vinna över dig - och det är inte så det ska sluta.
Du ska inte unna tumörerna att ens få möjlighet att växa en millimeter till. De ska bort nu. Din lymfom ska bort. Vägen dit får innebära hur mycket snuskigt blod som helst. Du får klösa sönder hur många väggar du vill. Du ska i mål. Så är det.
Du har kommit så långt!
Jonas, jag blir glad av att höra ifrån dig, och att du verkar må så bra! Jag hoppas det blir som du säger, att jag med blir så pigg snart =)
Jennie, tack för dina fina ord och tack för tipset! Jag skall verkligen kika på den sidan!
Åsa, Elisabet och Malin, största kramen till er!
@ Jonas från Jönköping
Räkna med mig. Jag laddar redan. Tack för inbjudan =D