Dagen efter behandling, jag har inget minne av att det varit sådana biverkningar innan som det visat sig bli efter denna omgång. Igår kände jag knappt av någonting men jag vaknade flera gånger inatt av att det ända jag ville var att spy. Gick upp halv tio, som vanligt då jag börjat med alla tabletter igen, jag vet inte varför men jag vaknar alltid mellan nio och halv tio under behandlingsperidoen. Jag skakade i alla fall i hela kroppen men det ända jag kunde tänka mig äta var pannkakor! Som tur var fanns det några kvar i kylen vilket gjorde min fruskost, sedan dess har jag inte haft  någon aptit överhuvudtaget men efter mycket tjat från min kära mor har jag åtminstone fått i mig två potatisar.
Räknat matte, läst bloggar och sovit är det ända jag gjort idag och det tänker jag fortsätta med, det var planerat fika med tjejerna men jag insåg redan då jag vaknade att jag tyvärr inte skulle orka det, vilket var riktigt synd, det är alltid lika kul att träffa dem! Nu hoppas jag bara på att få må lite bättre imorgon, slippa det onda i magen, illamåendet och den ständiga tröttheten som förföljt mig idag..

Jag tittar på kort. Kort från i somras, från Frankrike. Jag lipar och längtar. Jag var precis lika sjuk då, den där sista dagen i Nice i somras, jag hade cancer då med, precis lika mycket cancer som jag har nu - jag visste bara inte om det. Och tacka gudarna för det, jag är så glad för att jag fick denna sommar, att jag precis som de runt omkring mig fick vara frisk och att jag inte visste någonting om det som höll på att breda ut sig i min kropp. Den där knölen på halsen tänkte jag inte särskilt mycket på, om jag minns rätt tror jag att jag nämnde den första gången för mamma och pappa då vi var i Nice i slutet på augusti.
Det var inget speciellt, det var ju bara en liten knöl, kanske en muskelknuta eller i värsta fall en svullen lymfkörtel?
Trots alla lugnade ord och försäkringar - framför allt från min egen sida - landade ändå tankarna för en kort stund i cancerträsket - tänk om? Men de stannade ingen längre stund där, åtminstone inte hos mig själv, de svepte mer förbi som en lätt vind. En lätt vind av fruktan men som lika fort som den infann sig försvann igen - aldrig tänkte jag, inte cancer, det händer ju bara inte mig..

Att åka till Frankrike till sommaren är min älskade familjs mål. Att vi skall få en vecka tillsammans även ett tredje år i Nice då vi är lika friska allihop, en vecka att samla ihop oss på, att vila och ha kul ihop! Jag vill att vi på en lång rad med händerna knutna ska kunna springa ut i det underbart blåa vattnet och skrika att vi tillsammans vunnit över cancern. Jag vill!

Idag kom vi dyblöta in på avdelningen strax efter halv åtta, mamma körde lite fel väg och det verkligen ösregnade konstant, men det gjorde ingenting, jag tror knappat de märker då vi är lite sena! Mina värden var faktiskt riktigt bra om man jämför med tidigare tillfällen, vilket egentligen inte förvånade mig eftersom jag mått så bra den senaste veckan - känt mig pigg och orkat göra alla roliga saker jag velat göra! Behandling blev det alltså och jag har känt mig helt okej under hela dagen, lite lätt illamående och väldigt trött men det är inte värre än vanligt!

Jag träffade en dietist idag. En väldigt bestämd kvinna med stora uppspärrade ögon som visste vad hon ville. Men hon var trevlig och jag fick lite tips på hur jag ska lägga upp min kost, snabba blodsockerförhöjare och bra basmat, nu skall jag börja planera min mat lite mer, särskilt då skolan drar igång igen.
Eva och Anna kom och hälsade på idag med, vi käkade popcorn och pratade, det var mysigt men framför allt väldigt skönt att någon kom och hälsade på!

Nu är jag dundertrött och ganska stressad över att jag måste dricka så mycket vatten, jag får ju välja mellan att antingen ha extra dropp i fyra timmar eller åka hem och dricka en viss mängd i timman, idag åkte vi hem! Snart dags för tabletterna igen, sen ska jag sova.

Telefonen ringde nyss och som vanligt svarade inte jag - det har jag slutat med sedan jag blev sjuk - om jag nu inte måste svara så undviker jag helst det, jag vill bara prata med de som vill prata med mig. I vilket fall som helst så ropade lillebror att det var från Barncancerföreningen och jag blev ganska förvånad då kvinnan i andra änden sa att vår familj fått stugan vi ansökt om vecka 13! Jag är superglad! Just nu kommer jag inte ihåg var den låg, jag glömmer det mesta nu för tiden, men jag vet att jag verkligen ville att vi skulle få åka dit när jag och mamma pratade om det.
Barncancerföreningen har några mindre stugor de lånar ut till sjuka barn och deras familjer varje år, man kan ansöka om att få låna en sådan och man har lite tur kan man få den. Jag tror i och för sig inte att jag kommer kunna åka så mycket skidor, kanske inga överhuvudtaget eftersom jag varken har ork, muskler eller koordination över till det, men kanske att jag skulle orka åtminstone ett åk! Och om jag inte skulle orka behöver det inte göra så mycket, bara att få vara i fjällmiljö med sol och snö, komma bort en sväng från Hindås och få vila lite mitt i vårterminen skulle vara perfekt!

Idag har jag varit hos optikern, fick med mig tre glasögon hem men jag vet inte vilka jag vill ha, kommer aldrig att kunna bestämma mig. Optikern sa att min hjärna nästan helt kopplat bort vänstra ögat, att jag inte använder det ögat överhuvudtaget. Hon sa också att det kan ha ökat sen jag blev sjuk, för det är sedan dess jag verkligen börjat lägga märke till att jag ser dåligt. Huvudvärken på högersidan av huvudet fick i alla fall sin förklaring idag.

Idag är det sista dagen på uppehållet. Imorgon börjar behandling nummer sex, halv åtta på morgonen. Nu har nästan exakt halva tiden av den planerade behandlingen gått, prognosen är fortfarande god och jag hoppas för allt i världen att det här skall gå vägen och att behandlingen inte blir allt för utdragen eller framskjuten.
Tiden har ändå gått ganska fort, varje dag har varit ett mer eller mindre projekt att ta sig igenom och dagarna på sjukhuset är rejält sega precis som vissa dagar här hemma, men trots det känns det inte som om det var särskilt längesen jag, mamma och pappa gick in i det där gulmålade rummet 3 oktober.
Just nu känns det som en halv evighet tills de resterande 6 behandlingarna är avklarade men nu har åtminstone nedräkningen börjat! Så har det inte varit innan, eller det har egentligen alltid varit en nedräkning, från första dagen på behandlingen, men nu - när hälften har gått - känns det som om vi åtminstone börjar närma oss slutet..
Jag vet inte riktigt hur jag ska klara av den sista tiden, våren kommer kännas jobbig, våren är den tid på året de flesta människor - och även jag - börjar känna sig glada och hoppfulla igen, efter den oftast så långa mörka höst och vintern. Så kommer det inte att bli för mig i år, men kanske jag kan känna mig lite mer hoppfull, kanske ljuset och de ökande plusgraderna kan få även mig lite piggare.
Samtidigt som jag är glad över att det förhoppningsvis bara är hälften kvar blir jag näst intill rädd då jag tänker på de kommande månaderna. Det är mycket som står på spel, allt eller inget, för att sammanfatta.
Då och då slår det mig att det kanske inte kommer gå, i nuläget talar det mesta för att jag har fel, men det är trots det omöjligt att fly från dessa tankar. Framtiden är alltid ovis men jag vill verkligen att allt som jag drömt om till våren och sommaren skall få en chans att slå in.

Skolan kommer även den bli ett problem, denna termin kommer med mycket stor sannolikhet bli den tuffaste hittills men jag vill ändå inte lägga ner den totalt. Flera ämnen är redan borttagna och jag vet att det finns möjlighet att ta bort fler men min spontana tanke då är  "helst inte". Jag tänker mycket på framtiden och självklart vill jag ha så lite som möjligt att ta igen kommande år. Skolan får bli mer som en social grej, en ursäkt för att få komma bort från hemmet och träffa andra människor en stund, de människor jag tycker om så mycket om. Det är trots allt inte ofta jag går fler än tre dagar i veckan.
Jag hoppas jag kommer att orka, jag hoppas jatt ag har turen på min sida.

Vi börjar med imorgon, dropp och cellgift i åtta timmar, sjukgymnast och dietist inplanerat, plus att jag hoppas på något trevligt besök. Förhoppningsvis får vi åka hem efteråt, beroende på hur jag mår men jag har kännt mig pigg hela dagen så jag tror nog att det skall gå. Till sist vill jag bara tacka för alla kommentarer, både från kända och okända, de värmer verkligen!

Jag funderar mycket på mycket. Jag funderar ofta över hur allt kommer att bli efteråt, då allt är över, då jag blivit frisk. Kommer allt bara att återgå till det normala då? Kommer jag bara att kunna släppa och gå vidare? Knappast. För det första tror jag aldrig min vardag kommer att bli sig lik igen, det kommer aldrig mer vara "som vanligt" för jag tror inte att den som levt med cancer nära inpå sig kan få en vardag som innan det där beskedet. Efter beskedet om att jag har cancer har jag börjat lägga märke till andra saker, börjat läsa andra saker, börjat ta åt mig av andra saker och kommentarer, börjat inse vad livet egentligen handlar om - åtminstone för mig. Dessa "andra saker" kommer jag antagligen alltid reagera på, även om reaktionerna säkert kommer minska med tiden. Men även om ingenting någonsin kommer bli sig likt igen så tror jag ändå att det kan komma att bli bra, som det var innan jag tog det där sista steget fram till stolen mitt emot den snälla läkaren som gned sina egna knogar vita, innan de där första sekunderna efter det att den snälla läkaren försiktigt berättat att de hade "starka anledningar till att misstänka att jag har en cellförändring i lymfsystemet". Mycket kommer att förändras men mycket kommer också att bli bra.

Jag funderar ofta över hur mina kompisar orkar. Jag är inte säker på att jag hade gjort det. Åtminstone inte lika bra som de gör, som ni gör. Många känner av så bra när det är tid för att prata sjukdom, men framför allt när det inte är det. Vi kan skratta och prata om vår och sommar, prata tiden efter det här, allt vi ska göra, allt vi ska ta igen. Det spelar egentligen ingen roll hur många vänner man har, det viktiga är faktiskt att man har riktigt vänner, vänner som alltid ställer upp och som alltid finns där - sen är det självklart ett stort plus om man som i mitt fall har många riktiga vänner - det är en av alla de saker jag insett sen jag blev sjuk. Jag vet att det hade gått utan er, för i slutändan handlar det bara om min egna vilja, ork och envishet. Men med vänner och människor runt omkring sig som bryr sig blir allt tusen gånger lättare. Om man har människor som bryr sig runt omkring en, som jag har, då behöver man inte dra hela lasset själv, man behöver inte gråta ensam, man behöver inte sitta ensam med droppmaskinen, ens hand behöver inte ligga ensam på britsen då nålen skall in i porta-carten - den kan kramas av en annan hand. Men framför allt behöver man inte bära alla de tunga och främst de glada stunderna ensam, de kan man dela med alla runt omkring sig. Det är en obeskrivlig trygghet.

Jag funderar ofta över hur mycket det är som har förändrats och hur jag egentligen lever idag. För när någon ställer frågan "Hur är det egentligen att leva med cancer?" Kan jag fortfarande bli förvånad över att det är jag som förväntas kunna svara på den frågan men kanske främst att jag faktiskt kan svara på frågan - att jag faktiskt bär på svaret. Idag inser jag tyngden av att man måste ta en dag i taget, ingen dag är den andra lik, ibland har man turen att vakna utan smärta, oftast inte. Ibland kan en hel dag gå utan att jag kan komma ihåg att jag tänkt en enda positiv tanke, ibland - som igår, kan en hel dag gå utan att jag ägnat en tanke på att jag är sjuk.
Idag har jag en otäckt hög puls efter det att jag bara satt mig upp i sängen, för tre månader sedan hade jag aldrig någonsin förut lagt märke till att min puls knappt ökat efter det att jag gått upp för trappan eller gått en rask promenad med hunden. Idag syns det knappt någon skillnad då jag spänner min arm, idag kommer jag inte i flera av mina jeans, idag vill jag inte visa mig utan mössa, idag vill jag helst inte titta ner på min kropp eller möta min blick i spegeln. Kortisonet gör mig vrålhungrig, onkovinet gör mina leder till värkande strängar, medicinerna bryter ner mina muskler, hindrar mig från att äta vad jag vill, tar bort de flesta hårsäckars funktion - och ändå äter jag dem. Jag har skrivit de innan, men det är trots allt den tanke som slår mig tre gånger om dagen - de tre gångerna det är dags för medicin - att det är dessa mediciner som bidrar till att jag inte vill se mig i spegeln och alla de andra biverkningarna, men det är också dessa mediciner som skall göra mig frisk, och för att bli frisk från cancern måste en hel del annat offras. Idag lever jag på envishet, en stark vilja men kanske främst på hopp. Hopp om att bli frisk, hopp om att jag en dag skall kunna tänka den underbara tanke att allt det jag gått igenom haft ett värde, att det varit värt det. Att allt som offrats och allt som förstörts bidragit till att få bort cancern ur min kropp och som har gjort mig frisk.

Jag har haft samma nyårslöfte i tre år - sluta knäcka fingerlederna. Lika många år har jag misslyckats.
I år bytte jag nyårslöfte, det kändes plötsligt inte lika aktuellt att fokusera på att sluta knaka, jag ska lägga min energi på något annat, något viktigare. Men kanske kan jag lyckas med båda, i detta fallet handlar det ju bara om vilja.
Det gör det tyvärr inte i det andra fallet, men jag sa ändå till mig själv när raketerna smällde som värst och då champagnen smakade som bäst i flest munnar, att jag ska besegra cancern och bli frisk. Det spelar i och för sig ingen roll hur mycket jag vill bli frisk, jag måste ha lite tur också. Men jag tror ändå på att med en rejäl dos vilja och en lika stor dos hopp kan det åtminstone gå lättare att ta hem segern.

Och vilken jävla långa dag det har varit, och med tanke på att jag inte gick upp förrän halv tre så kan jag inte ha fått gjort mycket. Huvudvärk och smärtan i både vader och fötter har gjort sitt och lett till att större delen av dagen spenderats nerbäddad i sängen med en bok och värktablett var fjärde timma. För övrigt är tabletterna i stort sett det ända jag fått i mig, en macka till frukost, lite sallad till middag, en aptit på noll med andra ord.
Låter kanske som en vanlig baksmälla, men icke. Alkohol och min medicin går inte ihop - spyeffekt. Nej, jag tog nog bara slut på alla reserver jag någonsin haft i kroppen och självklart är jag egentligen inte i form för att dansa en hel kväll. Men vad gör det när jag för en gång skull har haft jättekul, gapskrattat och tänkt på allt annat än att jag är sjuk.
Det spelar ingen roll hur jag mått idag, för det är värt varenda minut, mitt nyår var jättelyckad!

Idag är det sista dagen på detta år. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det är med väldigt blandade känslor jag tittar tillbaka på året som gått. Så mycket kul som hänt, sommaren som var så underbar rakt igenom, första året på gymnasiet som var så kul. Men det jag självklart kommer minnas starkast från 2006 är cancern. Året då jag fick mitt tyngsta besked hittills. Antagligen den jobbigaste peridoen för mig hittills.
Nästa år då, 2007, det första jag tänker på när folk börjar prata om det, säger Gott nytt år till mig eller börjar diskuter nyårslöften är att jag vill att 2007 skall bli det år jag blev frisk. Jag vill kunna minnas 2007 som det bästa året någonsin, för det var de året jag vann över cancern och det var det året jag tog igen allt jag missat då jag varit sjuk, allt kul! Jag hoppas det blir så, det skall bli så, 2007 ska bli det år då jag vann över cancern.

Gott nytt år allihopa!!

Dessa förbannade nätter tar aldrig slut. De är som evigheten själv, minut för minut tickar de sig fram och kan driva den lugnaste fisken till vansinne.
Inatt var en sådan natt, jag glömde ta sömntablett, eller rättare sagt så blev klockan för mycket innan jag kom i säng. Tolv är absolut i senaste laget för en tablett, annars blir hjärnan dagen därpå till en svindlande och trögtänkt klump. Jag gick i alla fall och lade mig, trött men glad för att jag mått så bra hela dagen men den glädjen var snart som bortblåst och istället steg både irritationen och frustrationen minut för minut, över att jag inte kunde somna. Halv fyra gick jag upp och drack två glas vatten, besökte toaletten och försökte sedan återigen somna. Denna gång gick det bättre, jag somnade, drömde återigen att man skulle utrota alla barn med cancer på jorden, och att då jag och min familj var ute på havet kom några hemska män på en flotte och skulle hämta mig, för jag var inte var värd att leva, alla med cancer skulle dö. Vaknade en timme senare, rädd för att somna om igen, men gjorde det ändå, drömde mardröm som jag inte kommer ihåg. Vaknade halv sex igen, funderade på att ge upp och gå upp och äta frukost men då jag satte mig upp dunkade hela huvudet och jag kunde utan att se mig själv i spegeln känna hur stora påsarna under mina ögon var. Jag försökte somna om, lyckades men vaknade några minuter senare, somnade om igen och vaknade halv åtta. -Nu tänker jag inte ligga här en sekund till tänkte jag och gick upp, men hela huset var nedsläckt, ute regnade det och golvet var svinkallt mot mina lika kalla fötter. Det ända jag kände för var att dra täcket över huvudet och sova djupt i tio timmar. Dum som jag är tyckte jag det var värt ett försök så jag gick och lade mig igen. Somnade om efter några långa minuters vridande och vändande och vaknade sedan halv tio. Likblek i ansiktet och med tre kilo blåa påsar under ögonen, ett huvud som värkte likt en kind efter en hård käftsmäll och med knäleder som skrek efter smärtstillande gick jag upp och åt frukost. Vilken lättnad att mörkret äntligen lättat och att natten var över!
Jag är lika trött nu. En dålig natt ger en dålig dag, idag har jag varit skit sur och supertrött, inte fått mer än några kilometers övningskörning gjort och längtar tills jag ska få ta min sömntablett och få sova riktigt djupt och drömlöst.

Idag har jag nästan känt mig helt frisk. Jag har inte ont någonstans längre och den ständiga huvudvärken är som bortblåst, fötterna är helt bortdomnade, jag känner dom inte överhuvudtaget, så nu har jag ett problem mindre eftersom jag inte känner smärtan i fotlederna, haha ⁼⁾  Det har varit en väldigt vanlig dag idag och riktigt roligt har jag haft! Var och hälsade på systrarna Kristenson vilket var supermysigt, det var så skönt att träffa dem och att jag samtidigt kunde vara pigg, det känns som om då jag träffat kompisar på sista tiden har jag alltid varit trött eller haft ont. Eller så har inte hjärnan velat arbeta tillräckligt mycket för att komma ihåg vad som sagts eller vad jag själv ska säga. Idag var det annorlunda, idag var första dagen på uppehållet som jag kände att det faktiskt var uppehåll, att jag faktiskt mår bättre under de perioder jag slipper behandlingen.

Nu hoppas jag bara att jag ska orka med nyår, åtminstone en stund. Imorgon blir det vilodag, äta ordentligt och sova mycket, ladda upp krafterna.

Idag har vi varit på kusinmiddag, det var riktigt roligt jag skrattade hur mycket som helst, det kändes konstigt och kul, skönt och roligt. Nu är jag supertrött. Det var inga större problem att vara pigg under middagen, jag tror jag skärper till mig lite när jag kommer utanför väggarna här hemma, då liksom måste jag vara pigg, och då blir jag det med! Idag har jag knappt ätit några värktabletter alls, bara några i morse, det är skönt att slippa, man tänker mycket klarare utan dem. Det onda i överkroppen har släppt lite men jag vandrar fortfarande runt med tegelstenar till fötter, det är totalstopp i hela benen!

Imorgon är det sjukhuset.  Kolla blodvärden, träffa psykolog och doktor.
Jag har aldrig träffat en psykolog i hela mitt liv. Åtminstone inte medvetet. Det kanske blir jättebra. Eller så blir det inte de. Det återstår att se men jag tycker det är värt en chans, för just nu känns det som om det skulle vara ganska skönt att prata med någon som står utanför. Någon som inte måste förstå hela jävla tiden.

Tidig uppgång imon, dags för sängen, godnatt!

Vilken pissdag, jag har mått dåligt hela dagen med ont i kroppen och huvudvärk, fördrivit dagen genom att ligga i sängen och halvsova. Ush.
Det hemska är att jag kommit på mig själv med att vara besviken - på mig själv. Jag tror att jag innerst inne, långt bakom alla andra tankar och känslor, haft en förhoppning om att jag efter julafton, eller under julen, skulle känna mig lyckligare. Nu är julafton över, och julen fortsätter väl ändå, men jag är inte ett dugg lyckligare. Det spelade ingen roll att jag fick nästan allt på önskelistan eller att julbordet var perfekt, jag känner inte att jag mår bättre inombords för det. Det låter otacksamt, det är det säkert också, men konstigt nog är det så det är. Jag är gladare nu än innan jul för att vi alla fick vara tillsammans och för att julen blev så bra som den blev, men jag mår inte bättre än innan.
Jag förstår varför jag själv hade hoppats på att må bättre, alla andra år har jag mått prima efter jul, utvilad med lov och lycklig över allt jag fått. Så är det inte år och självklart finns det en anledning, det är inte det att jag inte är glad över sakerna jag fått, för det är jag verkligen, det är bara det att saker inte alltid kan bidra till att man mår bättre psykiskt. Det låter väl ganska logiskt egentligen, bara jag som dumt nog hyste en förhoppning om något annat.
Antagligen är det väl bara att acceptera att allt inte är som vanligt och att det aldrig mer kommer bli det heller. Det spelar ingen roll vad som sker, det finns bara en sak som kan göra mig riktigt glad, eller lycklig om man nu ska använda det ordet, och det är att jag vinner över cancern. Det är en jävla bit kvar, tror att ungefär hälften av den planerade behandlingen har gått nu, men idag har jag tänkt mycket på hur förbannat glad jag kommer vara då. Hur lycklig jag kommer vara då. Då - när det nu blir.. Det finns så mycket som kan hända på vägen, allt behöver inte gå enligt planerna och jag måste försöka komma ihåg det. Ibland är det svårt att komma ihåg, då jag mår bra eller då jag skrattar, men ibland blir jag påmind om det, som idag, då jag vet att blodvärdena åkt ner i botten bara genom att möta min egen spegelbild på väggen.

Jag blir så taggad att börja om på nytt, jag vill så hemskt gärna att detta skall vara över snart, jag är mätt på skiten nu, det var en upplevelse men nu vill jag inte ha mer. Jag vill kunna gå ordentligt, jag vill kunna dra fingrarna genom mitt hår, jag vill kunna äta vad jag vill, jag vill kunna sitta upp utan att bli ansträngd och jag vill kunna lita på att hjärnan är med mig!
Hoppet är det sista som lämnar människan, snart!!

Julafton blev riktigt bra, jag fick mitt efterlängtade julbord och nästan allt jag önskat mig! Jag var ganska pigg hela dagen men hade jätteont i fot och knä-leder på kvällen, men då hade ändå dagen gått, så det spelade inte så stor roll. Idag är det värre, jag kunde inte gå i morse, fotlederna strejkar, högljutt. Det gör fortfarande ont i då något stöter emot överkroppen och det skulle inte förvåna mig om jag har feber, eller så är det bara alla värktabletter som gjort sitt med hjärnan. Gjort den till ett segt russin, för jag känner mig faktiskt så - som ett segt russin! Vi pratade i alla fall med sjukhuset och de sa att jag fick öka de smärtstillande, vi ska ändå dit på onsdag och då får jag prata med en doktor, det måste ju vara någonting..

Värktabletterna hjälper åtminstone, det är bra det! Och nu har jag sovit i tre timmar med, plus att jag snart skall få middag. Sedan kommer jag säkert känna mig som en människa igen!

Inga mediciner på hela dagen! Förutom värktabletterna då, men de räknas knappt. Jag är barnsligt glad över att slippa behöva tänka på vad klockan är hela tiden, när det är dags att ta den eller den tabletten och att slippa smaken av kortison i munnen! Det är skönt med uppehåll, nu hoppas jag bara att jag ska bli lite piggare så att jag orkar göra lite kul saker, det känns som om det var längesedan..

Julen innehåller så mycket förväntningar och alla skall må så bra, alla skall vara så glada och lyckliga. Det är det väl knappast någon som är, jag tycker de flesta stressar runt, snurrar till det, stressar lite till och sen är det julafton - inget blir som någon tänkt sig och sedan är det över.
Jag har själv aldrig känt så men i år är det annorlunda. Någonstans hela tiden ligger det där o pyr, puttrar som vattnet innan det börjar koka, och då och då kokar det över. Jag kommer på mig själv i efterhand, hur tyket det där lät, hur fel det måste ha uppfattats eller hur konstigt allt blev eftersom jag blev ledsen. Det kommer inte bli en jul som alla andra, jag kommer inte orka vara vaken hela dagen, eller stå upp lika länge, eller skratta lika högt som alla andra, men det kommer bli en bra jul ändå. Det vet jag, det blir vad man gör det till och jag skall verkligen göra det till en bra jul, hur kämpigt det än kommer bli.

Nu är i alla fall allt klart, allt julpyssel och fixande är klart och jag ser fram emot morgondagen. Det är väldigt värmande med alla julhälsningar vi får, alla hälsar och önskar lycka till och människor jag aldrig ens träffat eller knappt känner - hör av sig. De som jobbar på min morfars gamla firma och som är vänner till familjen, satte 2000 kronor på barncancerfonden istället för att köpa en blomma. Det tyckte jag var en väldigt fin gest, det tyckte jag verkligen var bra gjort.
Nu återstår det bara att hälsa alla en riktigt God Jul, det hoppas jag verkligen att ni får - för det är ni alla värda!

Smärtan i kroppen är bättre idag, eller mindre, jag har fortfarande ont längs sidorna, men det är åtminsotne uthärdligt. Idag har jag varit iväg och fixat de sista julpysslet, och snart skall jag försöka baka lite pepparkakor!
Det känns lättare nu, allting. Det känns som om det kommer bli en bra jul, trots allt. Och sen är det faktiskt som mamma sa, allting behöver inte vara precis som vanligt, för det kommer det inte kunna vara. Det är bara att inse, att acceptera, men det är svårt. Ibland blir jag så ledsen, eller arg, bara helt plötsligt och då känns det så fel, man skall ju vara glad på jul - inte ledsen.
Egentligen spelar det ingen roll att jag är ledsen, det säger ju alla, det är klart jag skall vara ledsen, det är ju helt naturligt. Visst, det är det säkert, men det känns ändå fel.

Det får bli som det blir, det är klart att det inte kan kännas som vanligt då man upplever sin första jul med cancer, självklart inte.Men jag tror jag har börjat acceptera det, det har börjat sjunka in och lägga sig, och när det väl gjort det, när man kommit över det där acceptera-och-gå-vidare-steget, då, då blir allt mycket lättare!

Det var väldigt nära att det blev sjukhuset igår. När vi satt på bion skulle jag borsta bort några smulor på magen, jag ryckte till, det gjorde skit ont! Jag började flytta lite på mig i stolen och tryckte lite försiktigt på magen och bröstet, och ja - det gjorde verkligen skit ont i hela överkroppen! Pappa råkade stöta till mig  mot min arm, verkligen inte hårt, men det kändes som om han tagit i ferland! Sidorna värkte riktigt mycket och käkarna ömmade. Det var nått som var fel, det fattade jag med, det gjorde plötsligt ont bara jag nuddade mig själv och jag kände hur huvudet började bli riktigt tungt. När vi kom hem gick jag och satte mig i soffan, tog alla värktabletter vi har hemma och försökte äta lite. Tyvärr hjälpte inte värktabletterna överhuvudtaget och det var då tankarna började snurra, mamma ville självklart ringa sjukhuset, det kunde ju vara blodförgiftning, kroppen kan tydligen infektera sig själv, eller så hade jag en infektion i kroppen som snart skulle bryta ut. Fan, fan, fan tänkte jag, jag vill verkligen inte läggas in nu, hela min jul, allas jul, kommer bli helt förstörd, de kommer bara ge mig jättemycket smärtstillande, säkert morfin så att jag somnar, och sen kommer jag vakna på söndag och så kommer allt vara över. Förstört.

Jag åkte aldrig till sjukhuset. Vi ringde och pratade med avdelningen men eftersom jag inte ville åka in på grund av att jag inte stod ut med smärtan tyckte de att jag kunde försöka hemma. Jag var ganska bestämd jag med, jag ville verkligen inte åka in, samtidigt som jag inte ville vakna upp idag med samma smärta, för då visste jag att det skulle bli sjukhuset, då visste jag att allt skulle gå åt skogen.
Men vi pratade med doktorn, han trodde att de onda antagligen kan bero på att jag ätit ost. Det får man inte göra. Jag har gjort det ändå, jag tycker om ost och jag trodde faktiskt inte det var så farligt, någon macka om dagen kan väl inte skada. Uppenbarligen kan den det, min puls har varit alldeles för hög länge nu, och egentligen har jag nog känt på mig att det varit något som inte stått riktigt rätt till. Trots det har jag valt att blunda, det låter slappt, det är det säkert också, men när man har så mycket att hela tiden ta hänsyn till, tänka och beklaga sig över, gör en sak hit eller dit ingen större skillnad. I alla fall inte då de bara handlat om hög puls, fast att det varit väldigt äkligt, men en ostmacka orkar man inte tänka på.
Det är enklast så - att blunda.

Kollar på OS-krönikan, herre vilken känsla! åå, det är så jävla kul, så spännande, jag älskar OS, jag älskar vintern! Det är ju själva fan att det inte kan bli lite sådan här, alla pratar om det, att julkänslan inte infunnit sig för att det inte är något julväder överhuvudtaget..
Idag har jag i alla fall gått alldeles för länge i fel skor, det känner jag nu, fotlederna protesterar högljutt! Men vad gör det när man skrapat ihop veckans fjärde mvg, köpt klart alla julklappar, (förhoppningsvis) klarat av ytterligare ett matteprov, fått en gladare mamma och bara har en julavslutning kvar till lov!
Oj. Det var riktigt längesedan jag fick knopat ihop sådär mycket positivt på så kort tid, det var värst vad mycket bra som hänt om jag tänker efter! Vad bra det känns! Konstigt..





Jag har en nyklippt hund här hemma med, en riktigt snygg sådan, vilken herre - nu är han redo för att träffa kvinnan i sitt liv, Mollan herself ⁼⁾

Idag hade mor varit hos kuratorn, hon pratade lite med mig om det. Kuratorn hade sagt att vi verkade så sociala, jag och mamma. Sociala? Jag tycker knappat jag orkar bry mig om någon. Eller, det är inte det att jag inte bryr mig om andra, men ibland känner jag mig så egoistisk att jag nästan vill spy på mig själv. Jag klarar helt enkelt inte klarar av för många relationer. Just nu känner jag så. Det blir helt enkelt för mycket då alla skall bry sig, men jag förstår dem, självklart, vad hade jag själv gjort i samma situation - jo exakt samma sak. Det är bara det att jag inte orkar, man märker vilka som står en nära, vilka man väljer att prata med nästan varje dag utan att det blir jobbigt eller tjatigt, vilka man inte ringer så ofta längre, trots att man känner mycket för dom, och man märker vilka som helt plötsligt börjat bry sig väldigt mycket om en. Det spelar egentligen ingen roll, för jag svarar på de jag vill svara på, men jag märker mer och mer hur jag väljer ut de personer jag vill prata med, det bara blir så, man orkar helt enkelt inte..
Nu ska jag inte deppa för det, jag är överlycklig för alla mina kompisar, idag var det skitmysigt att träffa gamla tjejgänget över en fika, det är så underbart att bara få skratta! Imorgon är det jullov och Bond, fan va skönt!