Det är svårt att börja på ett inlägg när man vill berätta allt och inget. Det var längesedan jag skrev här. Nu för tiden går jag aldrig in på bloggen. Får ångest bara jag ser headern laddas upp framför mig och klarar inte av att läsa kommentarer samt de texter jag tidigare skrivit.

Tidigare har jag följt en rad bloggar som på något sätt handlar om cancersjuka människors liv. Det gör jag inte längre. Jag flyr allt vad cancer heter. Allt som på något sätt påminner mig om tiden för två år sedan, gör jag allt för att undvika. Jag vill leva ett friskt liv. Jag vill leva ett liv utan panikångest och fysisk smärta.
Jag vill leva ett liv utan cancern.

Det kommer jag aldrig mer att få göra, det är jag väl medveten om. Däremot kämpar jag idag för att få distans och skapa ett "bra" förhållande till vad jag och min familj har gått igenom. Det är svårt, minst sagt. Kuratorn varannan vecka hjälper, samtidigt som mina problem blir mer ännu mer konkreta av att nämnas högt.

Jag går mitt sista år på gymnasiet nu. Mitt fjärde år. Det är fördjävligt, rent ut sagt. Jag har absolut ingen som helst motivation kvar till att leva ett liv som styrs till så hög grad av cancern. Allt jag gör idag, gör jag på grund av att jag har varit sjuk. Det är frustrerande. Och tröttsamt.

Det kryper i kroppen samtidigt som infektion på infektion tar på krafterna. Immunförsvaret är nedkört i botten och det är något som jag tycker är mycket frustrerande. Jag tror inte längre, jag vet, att mycket av denna frustration bottnar i en stor sorg. Jag kan idag ärligt säga att jag för två år sedan hade trott att jag skulle ha kommit så mycket längre idag, än jag faktiskt gjort. Jag trodde inte att jag fortfarande skulle ägna så mycket tankearbete och sorg åt att älta något jag inte kan rå för. Jag trodde jag skulle känna mig väldigt mycket friskare, än jag gör.

Det är okej. Jag har kommit en bra bit på vägen mot att acceptera den situation jag befinner mig i. Det är svårt och tungt och en ständig uppförbacke. Men den senaste tiden har det faktiskt gått lättare. Kanske beror det på den första vårsolen, mormors pigghet eller det faktum att skolan faktiskt snart är över - på riktigt.

Jag har lärt mig mycket om hur jag bäst dämpar den ständiga stressen och de skyhöga kraven jag väljer att utsätta mig själv för. Kuratorn jag pratar med är bestämd och duktig. Säger både vad jag vill, och inte vill, höra. Hon har hjälpt mig att inse vissa saker som jag kanske redan insett, men som jag vägrat lyssna till och acceptera.

Jag bor hemma nu igen. Kontraktet på lägenheten gick ut två dagar innan jag fick jobb, vilket var ganska irriterande. Nu jobbar jag ungefär en till två dagar i veckan. Går i skolan de andra dagarna. Är hos Mats i Halmstad på helgerna. Umgås med mina vänner och dansar allt som oftast tills lördagsnatten blivit söndagsmorgon och fötterna värker.

Jag mår bra av att få göra saker som andra människor göra. Vanliga människor. Människor utan cancer. I skolan är jag så förbannat ensam utan min klass och utan några självklara vänner att fördriva rasterna med. Jag kämpar på bäst jag kan och gör allt för att trivas med mig själv och med min livssituation. Något som visat sig vara betydligt svårare än jag tidigare trott.

Hur som helst. Jag mår efter omständigheterna bra. Jag är tacksam att jag lever, trots att vissa saker hade kunna vara betydligt mycket bättre än de idag är. Jag har lärt mig mycket av att vara allvarligt sjuk. Bland annat att livet aldrig mer kommer vara desamma som det var innan.

Trots allt gjorde jag det. Vi gjorde det. Vi är faktiskt lite bäst i världen!

Jag hoppas att alla ni som fortfarande kikar in här då och då mår bra. Jag hoppas vårsolen även värmer era kinder!
Kram
Johanna