I söndags var jag och tränade.
För första gången på gym sedan jag blev sjuk. För första gången på tio månader. Det var en härlig känsla.
Jag var helt slut efteråt, men det är ju meningen. Jag hade inte velat gå därifrån pigg, då hade något varit fel.

Egentligen var det inte förrän på bussen hem som jag blev så där riktigt glad.
Jag lyssnade på någon låt, kommer inte ihåg vilken men den gjorde mig verkligen på bra humör. Massa gamla minnen kom upp och jag satt där och log för mig själv.
Plötsligt kände jag mig så frisk.
Så förbannat frisk.
Allt var ju precis som vanligt! Jag hade varit och tränat, och nu satt jag där, trött med ett par hörlurar i öronen, åkandes på den blåa bussen.
Att se allt svepa förbi utanför bussens stora glasrutor, att mötas av den stilla sjön och den friska luften då jag gick av bussen. Det kändes bara så himla bra!

Det är så svårt att förklara. Det är så svårt att fånga och beskriva en känsla som är så personlig. Som ingen annan egentligen kan förstå sig på och inse värdet av.
Men jag tycker så mycket om den.. Den där känslan som inte går att beskriva, jag älskar den!

Det är rätt deppigt för tillfället.
Jag har ingen större lust att göra någonting överhuvudtaget.

Allt gick bra idag. Eller, det kändes åtminstone helt okej.
Jag brukar tycka det är väldigt jobbigt att åka till avdelningen nu för tiden, men alla är så gulliga så idag var det faktiskt inga större problem.
Svaren på den utvärdering vi gjorde i dag får vi förhoppningsvis på fredag, om de hunnit kolla på alla bilder tills dess, men det trodde dem att de skulle fixa!
Men ett litet hum om läget lyckades jag ändå få idag. Läkaren som skötte ultraljudet var väldigt vänlig och berättade hela tiden vad hon såg. Självklart kunde hon inte på rak arm försäkra oss om att det inte var några förstorade körtlar eller liknande, men hon såg ingenting misstänksamt vid de första bilderna idag.
Det känns skönt!
Mina värden var dessutom bra! Sänkan var visserligen hög, men det beror antagligen på den förkylning jag haft ett bra tag nu.

Angående den ständiga tröttheten beror det antagligen till största del på strålningen. Så även muntorrheten som jag aldrig blir av med. Fast den har jag nu fått tabletter emot, som skall hjälpa.
Men tröttheten beror nog även på hela situationen.
Jag har hela tiden tänkt att en dag, eller säkerligen flera dagar, så slår det tillbaka. Plötlsigt kommer allt över en och jag tänker på allt jag gått igenom.
Det är en sådan period just nu. Jag tänker helt enkelt för mycket.
Och visst kan man bli trött av att tänka!

Nej, dagen har varit helt okej. Visserligen känns det som en halv evighet tills det blir fredag men jag vet att det kommer gå fort. Då får vi veta, då får vi förhoppningsvis ett besked som tar död på all oro och nervositet.

Ett stort tack till varenda en av er som skriver kommentarer och hälsningar till mig! Det värmer så att läsa.

Mormor har bakat bullar till mig idag, så nu skall jag äta en sådan, och sedan (för ovanlighetens skull) gå och lägga mig och sova!
Kram

Idag har jag och pappa varit på sjukhuset.
Min sjukgymnast och jag pratade en del. Eftersom jag varit förkyld, hostig och allmänt hängig i ungefär en månad nu, har jag inte alls kunnat fullfölja det träningsprogram hon gett mig.
Det är rätt tråkigt. För att inte säga skittråkigt.
Jag vill verkligen börja träna igen. Åtminstone kunna göra de där rehabiliteringsövningarna vi kommit fram till. De där sakerna som skall göra att jag förhoppningsvis skall kunna bygga upp min kropp igen. Men nu går inte det, för jag blir inte av med förkylningen, så nu får vi hitta på andra saker.

Styrketräning är helt enkelt för jobbigt just nu. Så nu skall jag "utnyttja årstiden".

Att "utnyttja årstiden" innebär för min del att gå långa promenader, simma, spela golf och kasta frisbee. Cykla och leka med kusinerna ingick också i de två orden.
Så jag antar att jag får börja där, ta en sak i taget. Lyssna på min kropp, och kanske inte riktigt gå så fort fram som hjärnan vill.

Det är inte lätt då hjärnan och kroppen vill två helt olika saker. Då dessa två vägrar samarbeta, hur mycket jag än kämpar.
Hjärnan säger, gå ut och spring! Res iväg! Gör allt du längtar så efter!
Kroppen protesterar på tydligaste sätt och drar sig till sängens mjuka värld med den underbara sömnen som lockbete.
Jag sover middag nästan varje dag, trots det somnar jag som en stock halv tio varje kväll.
Det är helt otroligt vad sömn som krävs för att bara ta sig igenom en vanlig dag här hemma.
Och nej, det är egentligen inte så konstigt, med tanke på hur stor omställning som nu sker.
Från långa morfindagar som mest flöt förbi i ett grått dunkel till klara, roliga och händelserika dagar med massa energikrävande påhitt.
Nej, det är inte konstigt. Bara frustrerande.

Imorgon är det utvärdering som står på schemat. Och ja - jag är nervös.
CTröntgen, Hjärt- och Lugnröntgen samt ultraljud på buk och hals.
Bara att bita ihop. Bara att hålla alla tummar som finns.