Tystnad är oftast ganska skönt. Det är inte ofta det är tyst här hemma och när det väl blir det känns det som om någon väldigt obekant är här och hälsar på.

Idag blir jag rädd för tystanden. För när det blir sådär tyst att det nästan börjar susa i öronen, då vill jag inte att det skall vara tyst längre.

Idag är tystnaden är något som skrämmer mig. Jag har alltid tyckt det varit så skönt att få vara ensam hemma eller att få gå på promenader ensam, för att det inte sker så ofta och för att det på så sätt blir till något alldeles extra då det väl inträffar.

Det tycker jag inte längre.

Jag ligger där i sängen och försöker njuta av tystnaden. Det går inte. Istället är det första som poppar upp i huvudet är det såhär tyst det är under marken, när man är begravd?. Det är inte medvetet jag tänker så, det är inte så att jag vill tänka så. Det bara händer.

Först när jag hämtat mig en kopp te, vridit på radion och sedan återigen sjunker ner under täcket slår det mig. Sådär kan man ju inte tänka, vad sysslar jag med egentligen?

Men det är oundvikligt. Det går inte alltid att leda tankarna in på positiva banor. Oftast lyckas jag, för det mesta faktiskt. Men inte alltid, inte när det känns som om tystnadens närvaro skall spränga sönder hela huset.

Huvudvärk som gör att det svartnar för ögonen då man ställer sig upp på morgonen - Nej, ingen skola idag. Jag ligger kvar i sängen och försöker njuta av morgonens lugn, få ordning på tankarna och vänta ut illamåendet som satt sig som en stor klump halsen.

Det tar tid. Och att somna om är inte att tänka på. Jag vaknar alltid runt femsnåret, går på toa dricker några glas vatten, och försöker somna om. Det går nästan aldrig. Jag brukar ge upp vid sjutiden. Då har jag oftast tröttnat. Rastlösheten kryper i blodet och ögonen längtar efter att få svalkas utav kallt vatten.

Jag kan känna hur värdena rasar. Blåsorna exploderar i hela munnen, att borsta tänderna blir till ett härligt blodbad och ögonen svullnar igen på kvällarna. Allt är med andra ord i sin vanliga ordning. Som det brukar vara i slutet av ett uppehåll.

På torsdag drar sista behandlingen igång. Jag tror jag längtar. Det känns så just nu i alla fall.

Igår var jag i skolan för första gången på två veckor. Det var väldigt skönt att få komma hemifrån och att få träffa kompisarna igen, man blir lätt rastlös av att vara hemma så länge. Åtminstone jag som är helt ovan vid att spendera så mycket tid hemma. Fast jag har ju vant mig, åtminstone lite. Det är stor skillnad på nu och innan jag blev sjuk. Men det gör inte så mycket, snart är detta över och då skall jag ut på nya äventyr igen!

Det är inte långt kvar nu. Jävla kämpaglöd!!

På min begravning vill jag att Ted Gärdestads Sol, vind och vatten skall spelas. Jag tycker så mycket om den låten. Jag vill ha massvis med blommor. Mest röda och vita. För jag tycker de färgerna är så fina ihop.
Jag vet att det är hemskt att tänka på sin begravning. Jag vet att jag kanske inte borde göra det.
Men det är inte alltid så lätt att undvika.
Livet kommer ikapp en och plötsligt blir vardagen till en kamp om livet. Då är det inte alltid så lätt att tränga bort de där tankarna på döden. För den kommer så nära. 
Den kommer som ett stort svart monster i varenda dröm. Då händer det nästan att man vänjer sig vid dess närvaro.
Nästan.
Jag vaknar fortfarande ofta kallsvettig och livrädd. Inte lika ofta som för några månader sedan, men ibland. Jag vet varför det inte är lika ofta längre. Att jag har cancer har sjunkit in lite mer nu. I början var allt kaos. Kaos i hjärnan, kaos i hela kroppen. Det är inte riktigt så längre. Nu skulle jag snarare beskriva det som en stillsam sorg. Den finns där hela tiden men det är inget jag hetsar upp mig över, inte som jag gjorde i början.
Jag tror man kan lära sig leva med det mesta. Det handlar inte om att acceptera läget, det handlar bara om att lära sig leva med det.
Det är en stor skillnad.

Idag har varit en ganska bra dag. Jag har faktiskt varit ute på promenad. Inte så långt och inte så länge, men det var åtminstone en promenad. Benen vek sig två gånger. Det är rätt obehagligt faktiskt för det kommer alltid så plötsligt. Så vips så ligger man där. I snön. Och tittar. Jaha, tänkte jag idag, då vet jag hur vägen ser ut ur Ottos ögon.

Jag klarar mig utan morfin nu. Det är skönt. Idag har det räckt med några värktabletter, imorse var det främst mot huvudvärken efter nattens dåliga sömn, nu är det mest mot det onda i lederna.
Men det är inte så farligt. Jag kan inte riktigt med att klaga, för pojken som finns i mina tankar hela tiden har det så mycket värre. Det är ju faktiskt bara att ta en Panodil och sätta på TNSapparaten.

Nu ska jag hjälpa min lillebror med ett presentkort, han skall bjuda sin kompis på bio. Jag tycker så mycket om honom, trots att han pratar konstant och skriker högre än någon annan och vägrar borsta tänderna varenda kväll. Han ser aldrig hindren på vägen, han ser bara hur han skall lyckas. Och så är han så snäll nu också. Sedan jag blev sjuk gör han alltid lika glatt små tjänster åt mig, springer och hämtar saker, hjälper mig när jag inte klarar av att göra någonting. Vilken tur att jag har honom. Och resten av min familj. Och mina vänner och alla som skriver så fint till mig här på bloggen.
Vilken tur att jag har er.

Idag kände jag hunger för första gången på två veckor. Det är inte så att jag gått runt och varit mätt i fjorton dagar. Det är bara det att min aptit varit lika med noll. Jag har petat i mig lite för att jag vet hur det blir om jag inte gör det. Då blir det yrsel och svimningar. Och då är det faktiskt bättre att äta, även om det inte smakar gott och hjärnan skriker NEEJ så fort jag kommer in i köket.

Jag kan absolut bara äta det jag är sugen på just för stunden. Nuförtiden är det framförallt gröna äpplen, honungsmelon, vitkålssallad och köttfärssås.

Jag vet.

Jag är konstig.

Men det är olika varje gång. Förra gången var det knäckebröd, chips och potatisgratäng som gällde. Det blir så säger läkarna, fullt normalt.

Så lugn.
Jag är normal.

Idag var jag i alla fall hungrig. Så jag åt. Visserligen var det köttfärssås och vitkålssallad men poängen är att jag var hungrig. Det måste ju vara ett gott tecken!

Vi skulle gå ett varv runt huset. Jag och hunden. Jag skulle bara knäppa fast kopplet i halsbandet först. Det har aldrig varit något problem. Jag har aldrig ens reflekterat över att det överhuvudtaget skulle kunna vara ett problem. Men nu gick det inte.

Okej, jag har börjat vänja mig vid att det tar typ fyra minuter att få knäppt en hel kofta eller att jag inte kan öppna burkar, lådor och matpaket längre. Men att inte ens kunna knäppa fast ett hundkoppel, då börjar jag bli trött på riktigt.

Tillslut gav Otto ifrån sig något som liknade en suck och sjönk ihop på hallmattan.
– Jag ska säga dig att det är inte så jävla lätt, sa jag till honom. Han tittade på mig som om jag var dum i huvudet.

Jag skrämmer mig själv. Jag vred på plattan på spisen och sen gick jag därifrån.

Jag glömmer att jag ska ringa, jag glömmer vad jag sagt, eller blivit tillsagd. Jag glömmer vad jag tänkt skriva om och jag glömmer vad jag ska göra.

Jag glömmer faktiskt det mesta nuförtiden. Men det handlar bara om närminnet. Inget annat, absolut inget annat. Jag kan komma ihåg precis vad som har hänt sedan oktober, jag kommer ihåg vartenda block och vartenda uppehåll, inte exakt varje dag - givetvis inte - men vissa dagar kommer jag ihåg, vissa dagar kommer jag nog aldrig glömma.

Det är medicinernas fel.

Det vet jag. Jag vet också att det kommer att gå över, att minnet kommer tillbaka, det är bara lite läskigt just nu. När man inte riktigt vet vad man själv gör.

Så går man runt med den där känslan i magen. Den där känslan som säger att nått är fel, att det är något jag glömt. Går jag och funderar på vad det kan vara.. Det börjar lukta bränt. Konstigt.

Då kommer jag på det. Plattan!

Kväll. Fast mörkt som natten. Snön som virvlat runt utanför fönstret hela dagen har slagit sig till ro nu. Nu är det helt stilla, vindarna har dragit vidare och kvar blir tystnaden och lugnet. Det skrämmer mig mer än den värsta storm, det där lugnet efteråt, den där otäcka tystnaden som alltid blir kvar. Åtminstone här. Här är det bara skog och småvägar, öppna ängar och sjöar. Då blir det alltid väldigt tyst.

Ikväll är en sådan kväll som jag skulle ha vågat mig ut på en promenad ensam om jag varit frisk. Eller om jag hade kunnat gå, rättare sagt. Jag vågar aldrig gå ut själv när det är mörkt, jag är räddare för mörkret än för det mesta.

Men ikväll skulle jag nog ändå ha vågat mig ut, för snön lyser upp vägen och gör inte trädens skuggor lika mörka. Då skulle jag ha gått där och funderat, för tystanden och snön gör att jag tänker bättre. Så skulle jag säkert ha pratat lite med hunden också, bara för att jag alltid gör det, bara för att jag gillar att han inte svarar.

Nu blir det inte så, nu blir det ingen promenad. Det gör inget, jag tar igen det en annan gång. För snart skall jag gå så många promenader att jag tröttnar på det.

Om man nu kan göra det.

Det tror jag inte.

Jag sitter på den lilla bryggan. Det är vindstilla och min blommiga klänning räcker gott och väl för att hålla värmen uppe.

Det är min favoritklänning. Den är ljusblå med beiga blommor på.

Otto hoppar upp på bryggan. Han har hittat en pinne. Svansen står rakt upp och han bär huvudet högt. Han är stolt. För han har hittat en pinne.

Det blir blöta tassavtryck på bryggan och han ställer sig bredvid mig. Så släpper han pinnen.

Hans ögon blänker, svansen viftar. Jag tar pinnen och slänger ut den i det blå. Det blir ringar på vattnet. Otto kastar sig efter. Rakt ut från bryggkanten utan minsta tvekan. Han ser inga hinder, han ser bara pinnen. Hans pinne.

Jag tittar ut över vattnet. Solen håller på att gå ner på andra sidan sjön. Innan de sista strålarna leker över vattnets yta och skapar det där nästan bländande glittriga ljuset, tänker jag att jag är då lyckligt lottad.

Jag var inte ett dugg nervös innan, det kändes ganska bra att vi skulle få träffa herr Stråldoktor för att kunna ställa alla frågor och få alla svar vi behövde. Men då de första dörrarna öppnades var det som om en iskall våg av ångest tog tag i min kropp och skakade om den. Det första som slog mig var att sist jag var här var också sista gången jag träffade min farmor. Plötsligt kändes det precis som om det var igår då jag och pappa tillsammans gått upp för trapporna för att hälsa på farmor, lilla älskade farmor. Jag fick dåligt samvete, det sved i hela själen, varför skulle jag få överleva och inte farmor, varför kunde vi inte ha vunnit kampen om livet båda två?
Jag kände mig plötsligt väldigt ensam.

Skyltar, automatiska dörrar, illaluktande hissar och förvirrade ansiktsuttryck vart än jag vände blicken. Fram och tillbaka, upp och ner, och tillslut in ett stort väntrum som hela tiden byttes på folk. Det blev bara jobbigare och jobbigare, tårarna brände som det hetaste strykjärn mot en handflata, illamåendet övergick till en fruktansvärd huvudvärk och tungan satt snart som fasthäftad i gommen. In kom den ena snaggade kvinna efter den andra, hårlösa män och förvirrade tanter som utan sina rullatorer aldrig hade kunnat ta ett steg på egna ben. Deras blickar mötte min, oförstående, förvånade - se så ung, i rullstol, vad gör hon här? Deras små försök till leende kändes mer som ett hån, jag passade inte in, jag ville verkligen bara därifrån.

Allt drog ut på tiden och då de evighetslånga tjugo minuterna i väntrummet äntligen var över blev nästa chock istället själva mötet med läkaren. Det blev inte riktigt som väntat. Han var en mycket snäll man som var mycket rak på sak. Jag förstod ganska snart att han tog mycket illa vid sig då han såg att jag satt i rullstol, han frågade vad anledning var, han frågade hur det kändes att vara tonåring och ha cancer - att vara informatör till vänner och familj, att vara den sjuke som samtidigt skall trösta alla andra. Tillsist frågade han hur det kändes att vara tonåring och drabbas av cancer - att vara i den där åldern då man som bäst är på väg att bryta sig loss från sin familj för att mer och mer klara sig själv. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, för visst är det just det som är den största skillnaden - att jag innan nästan aldrig var hemma, min almanacka var näst intill alltid full av olika aktiviteter. Men nu.. Nu klarar jag inte ens av att ta mig ut i köket själv för att göra mig en macka, nu krävs det plötsligt en massa planering, hopp och kraft varenda gång jag skall träffa någon, nu för tiden är jag alltid hemma. Men jag vet att det samtidigt bara är att acceptera, jag vet att det inte är något som kommer fortsätta efter det att jag blivit frisk, snart kommer min almanacka nog vara full igen! Det var bara det att då han ställde sina frågor och förklarade alla sina teorier och erfarenheter så blev allt plötsligt så påtagligt. Jag tog inte illa upp, jag blev nog bara väldigt förvånad, för det är aldrig tidigare någon som på ett sådant korrekt och rakt sätt kunnat förklara den situation jag befinner mig i.

Dagen blev mycket jobbigare än jag trott men nu har jag åtminstone koll på läget. Hyfsat, i alla fall.
Strålningen kommer starta måndag vecka 14. 17 dagar efter det att den planerade behandlingen är avslutad, sista droppet är ju satt till 15 mars. Jag skall strålas över halsen och övre delen av bröstkorgen, den tumör som satt i mjälten är helt borta och behöver därför inte strålas. Måndag till fredag i tre till fyra veckor kommer jag att få strålning och han sade att biverkningarna är mycket individuella men en allmän trötthet, rodnad på huden och illamående är de vanligaste. Jag som brukar må illa av minsta illa kan ta tabletter innan för att motverka detta. Allt känns faktiskt bra, minst tre veckor sade han, och det är faktiskt inte så farligt! Dessutom kommer biverkningarna vara långt ifrån så överjävliga som de varit under cellgiftsbehandlingarna.
Nej, jag ser nästan fram emot strålningen, om man nu får lov att säga så, haha! Jag känner verkligen att det är den absoluta slutspurten, att strålningen kommer som en välkomnande punkt på ett väldigt långt och jobbigt kapitel.

Ja, det är faktiskt lite lättare att andas nu.
Och då menar jag inte bara för att den fruktansvärda smärtan i magen och bröstkorgen gett med sig, utan också för att jag idag lyckats tänka fler positiva tankar än jag gjort sammanlagt den senaste veckan! Smärtan i magen bara tilltog och tilltog under kvällen igår och tillslut orkade jag inte längre. Jag har en hög smärtgrad, det är jag mycket väl medveten om, men jag är också medveten om hur tråkigt det är att ligga på sjukhus. Jag har liksom blivit ganska mätt på det. Så vi åkte aldrig in, istället fick pappa ta sig en nattur för att hämta morfintabletter. Jag har aldrig tagit sådana innan, har alltid fått morfin intravenöst men tabletterna fungerade som tur var även dem. Det onda var snart som bortblåst och jag fick en ordentlig hjälp på vägen med att åtminstone få sova några timmar i sträck! De där starka grejerna sätter sig ganska rejält i både knopp och kropp så därför har jag sovit mest hela dagen, man orkar tyvärr inte så mycket annat men så länge jag slipper smärtan får det vara värt de där långa timmarna i ett halvsovande tillstånd.

Skillnaden mellan idag och igår är däremot stor, åtminstone psykiskt, för de där hoppfulla och glada tankarna har verkligen tagit över! Jag läser era uppiggande kommentarer, lyckas pilla i mig lite frukt, blir körd en sväng i rullstolen och får andas lite frisk luft, tänker på alla som bryr sig om mig och på hur mycket jag bryr mig om dem, sedan, när jag gjort allt det där och lägger mig i sängen för att vila - då kan jag tänka så mycket mer positivt. Då sluter jag ögonen och upp poppar små träningsscheman, en springande Johanna med hår på huvudet och med ett ansikte som varken består av en extra haka eller en kritvit ansiktsfärg! Då kan jag verkligen känna att det är nära nu, att det trots allt ändå bara är några veckor kvar!

Imorgon skall vi till JK. Strålningsexperten står på schemat. Det känns bra, väldigt bra faktiskt. Jag är lite orolig över just strålningen, vet inte riktigt vad som väntar, vad det kommer att innebära. Jag hoppas få svar på allt imorgon, då kommer allt nog att bli ännu lite lättare, då kommer jag förhoppningsvis att kunna se slutet ännu tydligare!

Nu har jag legat utslagen i sängen sedan i onsdags. Jag börjar bli redigt trött på det. Det finns inga som helst reserver att gå på och jag är helt kraftlös i hela kroppen. Nu har jag åtminstone orkat sätta mig upp i sängen för att försöka skriva lite.. Så jobbigt som det är just nu har det inte varit under hela behandlingen.
Smärtan har jag vant mig vid och jag vet att så länge jag bara äter maxdos av de smärtstillande vi har här hemma, klarar jag mig utan morfin. Det är däremot värre med den psykiska biten, jag tror inte jag insett hur nära slutet det egentligen är för så sakta som tiden går nu har den aldrig gjort! Jag vet att jag borde fokusera på att det bara är några veckor kvar, på att hela eländet snart är över men just nu är det helt omöjligt. Jag vill helst av allt bara gråta och skrika bort all smärta och all sorg men det finns inga krafter över till sådant och hade det gjort de vet jag inte om det hade fungerat. Men jag hade åtminstone gett det en chans..
Jag vill åtminstone tacka er som skriver, för det är verkligen uppiggande när man väl orkat sätta sig vid datorn och har några små meddelanden att läsa! Tyvärr orkar jag inte skriva så mycket mer, trots att jag verkligen vill, för det är så många tankar som snurrar i huvudet och som verkligen skulle må bra av att få bli utskrivna från min överhettade hårddisk till hjärna. Men det går inte. Händerna krampar och jag är ärligt talat näst intill helt slut efter att ha skrivit denna lilla rapport. Jag kan inte längre få ut tandkrämen ur tuben själv, jag kan absolut inte öppna några burkar eller flaskor och att kunna sträcka ut fingrarna helt är en förmåga jag förlorat. Nu inser ni säkert själva vilken utmaning det är att få fingrarna att träffa rätt knappar på tangentbordet, haha!

Men en liten ljuspunkt finns det trots allt med dagen, min kära vän fick med mig ut en stund! Jag gick några meter, vilade i rullstolen och sedan gick jag några meter till. Och ja det var riktigt skönt att få andas lite frisk luft, låta solens strålar värma kinderna några minuter och att få se något annat än det man har möjlighet att se ifrån min säng! Efteråt var jag helt slut och sov i en och en halv timma. Kanon - nu kommer de nya sömntabletterna antagligen få det ännu svårare att utgöra sin funktion ikväll. Jaja, jag kan inte göra så mycket åt saken, nu skall jag fortsätta vila och verkligen försöka fokusera på att detta snart är över!