Ord och tankar från en lite kämpig januaridag 2007.



Jag saknar livet. Jag saknar färgerna av världen. Jag saknar världen utanför stängda sjukhusdörrar. Jag saknar mig själv.

Det är tomt inom mig och jag vet inte längre hur jag skall orka. Jag hatar att skriva det här. Jag hatar att jag ens vågar tveka på hur jag skall orka. Jag måste göra det. Jag måste vinna.

Jag vet att morfinet som jag kan få varannan timme, för mig riktigt långt bort. Jag undrar egentligen hur långt. Är jag nära döden nu? Tänkte jag idag då sjuksköterskan tryckt in den lilla dos vätska som räcker för att få mig att segla bort all världens väg. Vätskan gör att det blir suddigt för ögonen, hela kroppen känns extra tung och jag somnar snart. Men innan jag somnade idag, hann jag tänka tanken. Det skrämde mig egentligen inte. Jag är lugn nu. Somnar jag in för evigt nu, somnar jag åtminstone in tryggt och djupt.

Jag orkar inte gråta längre. Det finns inga tårar kvar.
Jag orkar inte prata i telefon med mina kompisar längre. Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag orkar inte äta längre. Det mesta vänder sig i magen och får mig bara att må illa.
Jag vet inte om jag orkar med detta länge till. Jag har sjunkit för långt in i mörkret.

Måndag, lördag eller onsdag? Morgon eller kväll? Jag vet inte längre. Morfinet gör dagar och nätter till en enda lång dimma som jag någonstans flyter omkring i. Egentligen spelar det ju inte någon roll. Bara det blir april. Helst fort. Helst nu.

Jag saknar mig själv och min livslust, min energi och min vilja. Jag saknar att leva.