Imorgon är det kontroll och psykolog på schemat.
Ultraljud och röntgen.

Jag är inte särskilt nervös. Eller så har jag bara inte hunnit tänka på det. Det känns som om chansen att kontrollen skulle visa någon förändring är rätt liten.
Fast jag inte vågar säga så, så är det så jag tänker. Det får ju liksom bara inte hända.

Psykologen känns jätteskönt att få träffa. Med tanke på hur mycket som händer i mitt huvud, kommer jag säkert att kunna sitta där i flera timmar och babbla på. Men det är väl det som är tanken?

Hörs imorgon. Godnatt

Det börjar med att jag får lock för öronen. Alla ljud runt omkring mig försvinner. Jag tryckutjämnar och hoppas på att det skall försvinna.
Det gör det inte.
Hunden jag valt som bakgrundbild på datorn börjar snurra i en faslig fart. Den kommer närmare och närmare.
Jag tänker att jag måste titta uppåt, så att det slutar att snurra.
Jag tänker att jag måste hålla i mig hårt i bordskanten, så att jag inte ramlar av stolen.
Nu snurrar hela rummet. Jag blir varm i hela kroppen.
"Anna. Anna! ANNAAA!" Varför hör hon mig inte?
Halsduken sitter alldeles för hårt runt halsen, jag kommer spy!
Luften tar slut. Det går inte att andas in någon ny. Jag får panik, herregud jag kommer verkligen att svimma.
Anna får syn på mig. Tar tag i min hand, ropar på läraren och säger åt mig att andas.
Rummet snurrar saktare nu. Jag tar ett djupt andetag och försöker tugga luft för att få bort trycket i huvudet.

Hunden på dator är åter tillbaka på sin plats. Jag släpper försiktigt bordskanten och tar några djupa andetag igen.
Så. Skönt, nu är det över.

Anna tar med mig till skolsyster. Jag berättar vad som händer och Anna säger att jag inte alls ropat på henne. Att jag nog bara tänker att jag ropar hennes namn utan att det egentligen kommer ut något ljud, hon upptäcker vad som händer först när hon hör mina kippningar efter luft.
Jag blir ledsen. Gråter, som vanligt. Tänker på alla de gånger som detta hänt innan, tänker på hur det var när jag var sjuk. Jag har inte haft sådan yrsel efter det att jag slutade med behandlingen. Att jag svimmade några gånger under behandlingen trodde jag hörde just till behandlingen och cancern. Jag trodde inte det skulle komma tillbaka, inte nu, så långt efter avslutad behandling.

Moster kommer och hämtar mig. Jag och mormor äter lite soppa och sedan somnar jag helt utmattad.
Pappa tar med mig till avdelningen på eftermiddagen. Vi tar blodprover och pratar med doktor.
"Ingen fara, det är sånt som händer" är väl ungefär vad jag får som sammanfattat svar då jag berättar.
Hon säger åt mig att jag måste stressa mindre, sova mer och äta fler mellanmål. Och självklart - att inte tryckutjämna.

Doktorn frågar om jag tränar något. "Jadå, det gör jag" svarar jag ärligt.
"Tränar du hårt?"
Jag möter pappas blick över doktorns axel. Han försöker dölja sitt leende med handen, tittar ut genom fönstret.
"Njaa.. Det beror väl på vad man jämför med", säger jag rätt lågt.
"Men vad gör du när du tränar då?"
"Jag springer och cyklar, styrketrä.."
Innan jag hunnit avsluta meningen drar doktorn snabbt efter andan. Hon spänner ögonen i mig;
"Det lägger du genast av med."
Sedan följer en ganska lång men antagligen nödvändig utläggning om hur lång tid kroppen behöver på sig för att återhämta sig efter en sådan behandling jag gått igenom.
"Ta du en promenad lite då och då, det räcker gott och väl."

En promenad lite då och då?!
Lättare sagt en gjort skall jag be att få tala om. Då det spritter i hela kroppen och då man riktigt längtar efter att få komma i form igen, då är det inte lätt att ta en vanlig promenad lite då och då.
Men. Hon har rätt, och det vet jag också. Så idag har jag varit ute och gått i drygt en timma! (Jag cyklade 2,5 km också, men det är hemligt. Och förresten var det i lugn takt).
Kram!

I söndags var det Barncancersdag på Liseberg i Göteborg och min familj var där. Det var trevligt. Sol och blå himmel, småkusinerna var roliga och trots att jag inte åkte så mycket var det kul.
Men det var ändå med blandade känslor jag gick dit.
Det var en hel del barn jag kände igen från avdelningen. Vissa såg piggare ut, vissa såg betydligt sämre ut.
Då en liten flicka med sond och mössa djupt nerdragen över öronen glatt log emot mig högg det verkligen till.
Det blir sådana kontraster då små, kortisonsvullna barn med tjocka mössor och gråaktig hudfärg går runt på Liseberg.
Men visst lös deras ögon! Jag såg verkligen hur glada och lättade dem var. Att få komma bort ett tag, tänka på något annat, att bara få ha kul.
Dem är så underbara.
Vilken livsglädje, trots allt.

   

En mamma pratade lite med min mamma och vi hälsade.
Hon sa att jag var snygg i håret.
Jag började nästan gråta.

Det blir lite mycket ibland. Massvis av "reklam" och texter. Tal och sång. Sjuka barn och utmattade föräldrar.
Jag tänker så på hur allt var. Och hur allt är.

Idag klarade jag mitt teoriprov i bilkörning!
Det känns som en stor, tung sten tagit sitt pick och pack och dragit. Jag har varit rätt stressad över detta prov och att verkligen koncenterar sig på något annat har varit rätt svårt.
Men nu är det över! Två fel var inte så dåligt.

Så idag när jag kom hem satte jag mig i soffan och läste en bok.
Ja, alltså, en riktigt bok. Inte "Du och Jag i trafiken", eller vad den nu heter..
Ni anar inte vilket lättnad det var!

Nu skall jag ta tag i mitt projektarbete med boken också. Börja skissa på lite rubriker och kapitel. Skall även ta kontakt med barncancer. Det skall bli kul!
Nu ska vi ut och på en rask långpromenad här, jag och Otto.
Kram!

Klockan var kvart över sex på morgonen och jag hade precis stigit upp ur sängen.
Dags att plocka fram kläder. Längst ner i en av lådorna får jag syn på min gråstickade långa tröja som jag använde så mycket förra hösten. Jag fiskar upp den. Vänder och vrider lite. Så fin den är! Varm och skön är den säkert, den bli bra att ha idag.
Men sedan.
Sedan får jag syn på ett långt, blont och lite lätt vågigt hårstrå som liksom lagt sig lite snett över tröjans vänstra axel.
Jag stirrar på hårstrået.
I ungefär en tredjedels sekund funderar jag på vems hårstrå det där kan vara. Har jag lånat ut tröjan till någon?
Men snart är den där tredjedels sekunden över och jag har kommit på vem hårstrået tillhör.
Jag har inte lånat ut tröjan.
Det är mitt hårstrå.

Jag viker ihop tröjan igen. Plockar ut alla kläder som ligger i en av lådorna. Lägger ner den grå tröjan med hårstrået kvar på längst ner i botten av lådan. Sedan täcker jag den med alla de övriga kläderna.
Nu ser jag inte tröjan längre. Det känns bra. Jag vill inte använda den något mer. Den är ful. Och sticks gör den säkert också.

Kvart över sex på morgonen och redan rejält påmind.
Jävla cancer.

Finns det något som heter psykisk stress? Hjärnstress? Eller kanske bara vanlig stress? Jag vet inte, men något i den stilen tror jag att jag i alla fall att jag har drabbats av.
Jag lade ner en ganska stor kurs på hundra poäng, vilket känns väldigt bra. Nu skall jag nog kunna ha lite mer energi till de andra ämnena, tänkte jag.
Så blir det säkert också, det handlar nog bara om att ge det lite tid. Just nu är det en del annat som tar upp mycket av min tid men efter ett tag brukar man ju faktiskt att få in lite mer rutin på vardagen.

Mamma bokade psykologsamtal om några veckor.
Då, tyckte jag att det var en dum idé.
Nu, längtar jag.

Det är mycket med skola, träning, körsskola, fritid och jobb just nu.
Jag vill helst hinna med alltihop, men det går inte så bra.
Något jobb har jag inte skaffat mig, och skulle jag få ett så vet jag inte om jag skulle orka med det.

Efter skolan är jag helt slut och orkar absolut inte ta mig igenom läxhögen på skrivbordet.
Vi hade möte i skolan igår. Jag, rektor, syo, klassföreståndare och moster.
Det gick bra. Väldigt bra.
Men nu skall jag bestämma mig för om jag vill skjuta på två ämnen tills nästa år. Jag har ändå mitt fjärde år som jag måste gå, och kanske kan jag slå av lite på bördan i år, och ta igen det nästa år.
Det vore underbart skönt. För då får jag också ledigt en dag i veckan. Då skulle jag kunna vila, plugga eller träna. Inte stressa upp på morgonen i alla fall. Göra det jag kände för.

Samtidigt tar det emot att lägga till ännu fler timmar till nästa år. Jag har redan lite ångest över jag bara kommer att ta studenten på "låtsas".
Jag tänker faktiskt rätt ofta på det där. Hur det kommer att kännas att "ta studenten". Jag tillhör ju inte riktigt alla de där andra lyckligt lottade som verkligen aldrig mer behöver gå tillbaka till skolbänken, om dem nu själva inte vill det.
Jag vet inte.. Allt bara snurrar.
Jag måste sova. Och bestämma mig.
Mer nästa år, mindre i år.. Mer i år, mindre nästa år..

Det blev en mil i skogen.
Jag kan villigt erkänna att jag inte sprang hela vägen, men trött är jag i alla fall.

Det rensades ut både en hel del tankar och tårar. Nu känns det faktiskt lite lättare.

Hela kroppen värker!
Underbart!

Idag var det så mycket som skulle blivit gjort, almanackan var ju full!
Istället blev det ingenting.
Skolan flydde vi ifrån.
Den blev en långlunch med vännerna och en massa prat istället.
Så otroligt skönt.

Men nu är jag hemma. Ensam. Och allt känns bara jobbigt. Tungt. Hur går man liksom vidare?
Jag är arg och ledsen. Tårarna rinner och kinderna hettar.
Jävla, jävla skitcancer.

Jag ska ut nu. Bort härifrån! Ut i skogen ska jag. Tänker springa långt idag. Rktigt långt.
Och varenda gång det kniper i magen, gör ont i musklerna eller tjuter i lugnorna skall jag springa ännu fortare.
Bara för att.
Bara för att jag ska känna att jag lever och bara för att den smärtan aldrig någonsin går att jämföra med cancern.

Likt ett svart moln på en blå himmel
tar cancern över.
Cell efter cell,
organ efter organ,
bryter den ner.
Dödar.
Och jag frågar mig
hur många liv som egentligen skall behöva gå åt.
Hur många tårar som egentligen skall behöva fällas.

Ett offer till.

Jag tänker på dig.
Jag tänker på er alla.