Nu var det längesedan jag skrev...

Jag har börjat äta antibiotika tre gånger i veckan för att förebygga infektioner och förkylningar. Nästa vecka skall jag till sjukhuset både måndag och tisdag. Jag ska då göra EEG-undersökning samt en undersökning hos Öron, Näsa, Hals - avdelningen, som jag inte riktigt vet vad den innebär.. Det bestämdes att jag skulle göra dessa undersökningar för ungefär en måndad sedan. Jag hade då svimmat flera gånger om dagen några dagar i sträck, vilket jag tyckte var mycket obehagligt. Detta har dock inte hänt på sistone. Jag mår bra, är ofta väldigt trött men så är det då man går fullt schema och samtidigt har en massa andra grejer som skall göras.

Påsken var jättemysig! Vi letade påskägg i trädgården och åt massa påskmat och myste. Under lovet körde jag även postbil, eftersom jag nu är brevbärare. Det är både roligt och jobbigt på samma gång - precis som ett jobb skall vara.

Nu har jag ungefär två månader kvar i skolan. Sedan tar jag studenten.
Det känns konstigt.
Väldigt konstigt.
Fast för mig blir det inte på riktigt. Jag skall ta studenten med alla mina klasskamrater och vänner men till hösten måste jag ändå tillbaka till skolan. Sammanlagt har jag ungefär fyra - fem kurser som jag missade under tvåan, då jag var sjuk och inte orkade med skolan. Jag skall vara ärlig, det känns tungt. Det är jobbigt att höra på allas framtidsplaner och på vad alla skall göra till hösten. Den ena reser dit, den andra reser dit.

Samtidigt försöker jag att tänka på att jag också kommer hinna göra allt det där jag vill göra. Jag vill resa. Jag vill resa långt bort och jag vill vara borta länge. Jag kommer hinna det med, det dröjer bara ett tag. Jag kan inte hjälpa att jag skall gå ett fjärde år, det är inte mitt fel, det är cancerns fel. Om jag till exempel hade skolkat mig till ett fjärde år, då hade det varit en helt annan sak. Nu är det inte så, jag hade (antagligen) inte kunnat göra något annorlunda för att slippa extraåret.

Tack för era fina hälsningar och hoppas att ni alla mår bra!

Jag har varit ute och gått tre gånger idag. Heelt underbart väder som gör mig lycklig. Jag älskar solen och jag älskar vårkänslorna.

Livet rullar på. Jag drar på mig en hel del infektioner hela tiden, men förra veckan var vi på sjukhuset och tog prover. Jag svimmar rätt ofta. Det kommer i perioder då jag kan ramla ihop upp till fyra gånger om dagen. Jag får sitta upp och sova och vaknar ibland av att hela rummet snurrar i en väldans fart. Men detta är som sagt bara under perioder, det kommer och går.

På avdelningen kom de i alla fall fram till att vi skall göra EEG-test (heter det så?) för att kunna utesluta att jag inte har kramper i hjärnan. Sedan skall jag även till öronavdelningen eftersom dom där är specialiserade på yrsel och liknande.

Prover på immunförsvaret har vi också tagit och svaren hoppas jag få imorgon. Utefter dom går vi vidare och så bestämmer hur vi ska göra, för så många infektioner som jag hela tiden drar på mig är tydligen inte "normalt", det skall inte vara så.

Nu skall jag laga middag till familjen! Alla hälsa! Vi hörs.
Kram!

Jag mår väldigt bra! Känns som om jag skall börja med att skriva det, eftersom det inte är mång inlägg i denna blogg som börjar på det viset.
Det har varit helt underbart väder i några dagar nu och jag har suttit på balkongen och skaffat mig några ytterst få fräknar. Solen och vårkänslorna gör mig lycklig.

Annars rullar livet på väldigt bra. Jag är fortfarande rätt trött efter en dag i skolan, men det känns ändå okej. Däremot är jag väldigt trött på att käka antibiotika. Jag har så sakteligen börjat förstå att mitt immunförsvar inte längre fungerar. Några veckor sedan fick jag bihåleinflammation. Då jag varit utan antibiotika i fyra dagar var det dags igen. Njurbäcksinflammation. Nu snackar vi smärta. Jag har kräkts så ont det gjort. Men medicinen har hjälpt och jag har åtminstone inte ont längre!

Men, det är tröttsamt eftersom jag vill komma igång med träningen. Jag är grymt motiverad och det kliar i benen! Jag vill träna! Det går inte när man äter antibiotika. Eller, går gör det väl, men jag tror inte att det är så bra. Sista dagen för njurbäcksmedicinen är idag så nu hoppas, hoppas, hoppas jag att detta skall vara den sista omgången medicin på åtminstone ett tag.

Definitivt besked: Inga synliga förändringar. Alla tumörer fortfarande borta!

Imorgon är det kontroll och psykolog på schemat.
Ultraljud och röntgen.

Jag är inte särskilt nervös. Eller så har jag bara inte hunnit tänka på det. Det känns som om chansen att kontrollen skulle visa någon förändring är rätt liten.
Fast jag inte vågar säga så, så är det så jag tänker. Det får ju liksom bara inte hända.

Psykologen känns jätteskönt att få träffa. Med tanke på hur mycket som händer i mitt huvud, kommer jag säkert att kunna sitta där i flera timmar och babbla på. Men det är väl det som är tanken?

Hörs imorgon. Godnatt

Det börjar med att jag får lock för öronen. Alla ljud runt omkring mig försvinner. Jag tryckutjämnar och hoppas på att det skall försvinna.
Det gör det inte.
Hunden jag valt som bakgrundbild på datorn börjar snurra i en faslig fart. Den kommer närmare och närmare.
Jag tänker att jag måste titta uppåt, så att det slutar att snurra.
Jag tänker att jag måste hålla i mig hårt i bordskanten, så att jag inte ramlar av stolen.
Nu snurrar hela rummet. Jag blir varm i hela kroppen.
"Anna. Anna! ANNAAA!" Varför hör hon mig inte?
Halsduken sitter alldeles för hårt runt halsen, jag kommer spy!
Luften tar slut. Det går inte att andas in någon ny. Jag får panik, herregud jag kommer verkligen att svimma.
Anna får syn på mig. Tar tag i min hand, ropar på läraren och säger åt mig att andas.
Rummet snurrar saktare nu. Jag tar ett djupt andetag och försöker tugga luft för att få bort trycket i huvudet.

Hunden på dator är åter tillbaka på sin plats. Jag släpper försiktigt bordskanten och tar några djupa andetag igen.
Så. Skönt, nu är det över.

Anna tar med mig till skolsyster. Jag berättar vad som händer och Anna säger att jag inte alls ropat på henne. Att jag nog bara tänker att jag ropar hennes namn utan att det egentligen kommer ut något ljud, hon upptäcker vad som händer först när hon hör mina kippningar efter luft.
Jag blir ledsen. Gråter, som vanligt. Tänker på alla de gånger som detta hänt innan, tänker på hur det var när jag var sjuk. Jag har inte haft sådan yrsel efter det att jag slutade med behandlingen. Att jag svimmade några gånger under behandlingen trodde jag hörde just till behandlingen och cancern. Jag trodde inte det skulle komma tillbaka, inte nu, så långt efter avslutad behandling.

Moster kommer och hämtar mig. Jag och mormor äter lite soppa och sedan somnar jag helt utmattad.
Pappa tar med mig till avdelningen på eftermiddagen. Vi tar blodprover och pratar med doktor.
"Ingen fara, det är sånt som händer" är väl ungefär vad jag får som sammanfattat svar då jag berättar.
Hon säger åt mig att jag måste stressa mindre, sova mer och äta fler mellanmål. Och självklart - att inte tryckutjämna.

Doktorn frågar om jag tränar något. "Jadå, det gör jag" svarar jag ärligt.
"Tränar du hårt?"
Jag möter pappas blick över doktorns axel. Han försöker dölja sitt leende med handen, tittar ut genom fönstret.
"Njaa.. Det beror väl på vad man jämför med", säger jag rätt lågt.
"Men vad gör du när du tränar då?"
"Jag springer och cyklar, styrketrä.."
Innan jag hunnit avsluta meningen drar doktorn snabbt efter andan. Hon spänner ögonen i mig;
"Det lägger du genast av med."
Sedan följer en ganska lång men antagligen nödvändig utläggning om hur lång tid kroppen behöver på sig för att återhämta sig efter en sådan behandling jag gått igenom.
"Ta du en promenad lite då och då, det räcker gott och väl."

En promenad lite då och då?!
Lättare sagt en gjort skall jag be att få tala om. Då det spritter i hela kroppen och då man riktigt längtar efter att få komma i form igen, då är det inte lätt att ta en vanlig promenad lite då och då.
Men. Hon har rätt, och det vet jag också. Så idag har jag varit ute och gått i drygt en timma! (Jag cyklade 2,5 km också, men det är hemligt. Och förresten var det i lugn takt).
Kram!

I söndags var det Barncancersdag på Liseberg i Göteborg och min familj var där. Det var trevligt. Sol och blå himmel, småkusinerna var roliga och trots att jag inte åkte så mycket var det kul.
Men det var ändå med blandade känslor jag gick dit.
Det var en hel del barn jag kände igen från avdelningen. Vissa såg piggare ut, vissa såg betydligt sämre ut.
Då en liten flicka med sond och mössa djupt nerdragen över öronen glatt log emot mig högg det verkligen till.
Det blir sådana kontraster då små, kortisonsvullna barn med tjocka mössor och gråaktig hudfärg går runt på Liseberg.
Men visst lös deras ögon! Jag såg verkligen hur glada och lättade dem var. Att få komma bort ett tag, tänka på något annat, att bara få ha kul.
Dem är så underbara.
Vilken livsglädje, trots allt.

   

En mamma pratade lite med min mamma och vi hälsade.
Hon sa att jag var snygg i håret.
Jag började nästan gråta.

Det blir lite mycket ibland. Massvis av "reklam" och texter. Tal och sång. Sjuka barn och utmattade föräldrar.
Jag tänker så på hur allt var. Och hur allt är.

Idag klarade jag mitt teoriprov i bilkörning!
Det känns som en stor, tung sten tagit sitt pick och pack och dragit. Jag har varit rätt stressad över detta prov och att verkligen koncenterar sig på något annat har varit rätt svårt.
Men nu är det över! Två fel var inte så dåligt.

Så idag när jag kom hem satte jag mig i soffan och läste en bok.
Ja, alltså, en riktigt bok. Inte "Du och Jag i trafiken", eller vad den nu heter..
Ni anar inte vilket lättnad det var!

Nu skall jag ta tag i mitt projektarbete med boken också. Börja skissa på lite rubriker och kapitel. Skall även ta kontakt med barncancer. Det skall bli kul!
Nu ska vi ut och på en rask långpromenad här, jag och Otto.
Kram!

Klockan var kvart över sex på morgonen och jag hade precis stigit upp ur sängen.
Dags att plocka fram kläder. Längst ner i en av lådorna får jag syn på min gråstickade långa tröja som jag använde så mycket förra hösten. Jag fiskar upp den. Vänder och vrider lite. Så fin den är! Varm och skön är den säkert, den bli bra att ha idag.
Men sedan.
Sedan får jag syn på ett långt, blont och lite lätt vågigt hårstrå som liksom lagt sig lite snett över tröjans vänstra axel.
Jag stirrar på hårstrået.
I ungefär en tredjedels sekund funderar jag på vems hårstrå det där kan vara. Har jag lånat ut tröjan till någon?
Men snart är den där tredjedels sekunden över och jag har kommit på vem hårstrået tillhör.
Jag har inte lånat ut tröjan.
Det är mitt hårstrå.

Jag viker ihop tröjan igen. Plockar ut alla kläder som ligger i en av lådorna. Lägger ner den grå tröjan med hårstrået kvar på längst ner i botten av lådan. Sedan täcker jag den med alla de övriga kläderna.
Nu ser jag inte tröjan längre. Det känns bra. Jag vill inte använda den något mer. Den är ful. Och sticks gör den säkert också.

Kvart över sex på morgonen och redan rejält påmind.
Jävla cancer.

Finns det något som heter psykisk stress? Hjärnstress? Eller kanske bara vanlig stress? Jag vet inte, men något i den stilen tror jag att jag i alla fall att jag har drabbats av.
Jag lade ner en ganska stor kurs på hundra poäng, vilket känns väldigt bra. Nu skall jag nog kunna ha lite mer energi till de andra ämnena, tänkte jag.
Så blir det säkert också, det handlar nog bara om att ge det lite tid. Just nu är det en del annat som tar upp mycket av min tid men efter ett tag brukar man ju faktiskt att få in lite mer rutin på vardagen.

Mamma bokade psykologsamtal om några veckor.
Då, tyckte jag att det var en dum idé.
Nu, längtar jag.

Det är mycket med skola, träning, körsskola, fritid och jobb just nu.
Jag vill helst hinna med alltihop, men det går inte så bra.
Något jobb har jag inte skaffat mig, och skulle jag få ett så vet jag inte om jag skulle orka med det.

Efter skolan är jag helt slut och orkar absolut inte ta mig igenom läxhögen på skrivbordet.
Vi hade möte i skolan igår. Jag, rektor, syo, klassföreståndare och moster.
Det gick bra. Väldigt bra.
Men nu skall jag bestämma mig för om jag vill skjuta på två ämnen tills nästa år. Jag har ändå mitt fjärde år som jag måste gå, och kanske kan jag slå av lite på bördan i år, och ta igen det nästa år.
Det vore underbart skönt. För då får jag också ledigt en dag i veckan. Då skulle jag kunna vila, plugga eller träna. Inte stressa upp på morgonen i alla fall. Göra det jag kände för.

Samtidigt tar det emot att lägga till ännu fler timmar till nästa år. Jag har redan lite ångest över jag bara kommer att ta studenten på "låtsas".
Jag tänker faktiskt rätt ofta på det där. Hur det kommer att kännas att "ta studenten". Jag tillhör ju inte riktigt alla de där andra lyckligt lottade som verkligen aldrig mer behöver gå tillbaka till skolbänken, om dem nu själva inte vill det.
Jag vet inte.. Allt bara snurrar.
Jag måste sova. Och bestämma mig.
Mer nästa år, mindre i år.. Mer i år, mindre nästa år..

Det blev en mil i skogen.
Jag kan villigt erkänna att jag inte sprang hela vägen, men trött är jag i alla fall.

Det rensades ut både en hel del tankar och tårar. Nu känns det faktiskt lite lättare.

Hela kroppen värker!
Underbart!

Likt ett svart moln på en blå himmel
tar cancern över.
Cell efter cell,
organ efter organ,
bryter den ner.
Dödar.
Och jag frågar mig
hur många liv som egentligen skall behöva gå åt.
Hur många tårar som egentligen skall behöva fällas.

Ett offer till.

Jag tänker på dig.
Jag tänker på er alla.

Det blir en bok.

Efter mycket velande, tvekan och en hel del tvivlande har jag bestämt mig.
Det är väl klart att jag skall skriva en bok!
Projektarbete 2007/2008: En självbiografisk bok ur en cancersjuk tonårings perspektiv.

Det här kommer bli bra, det känner jag på mig.
Eller, jag hoppas i alla fall det.

Jag hade verkligen en underbar födelsedagshelg. Efter skolan hade jag fått blomsterbud, en jättefin bukett som "matchade" de blommor vi beställt som dekoration till kalaset, Tack Elisabet!!
På kvällen kom sedan runt 40 personer och grattade mig, vilket verkligen var skitkul! Det var ju även lite friskfest, och det kändes verkligen skönt att kunna ha en sådan.
På fredagen hade jag fest här hemma för mina kompisar. Jag dansade och skrattade mest hela tiden, det var så himla roligt!

Tack alla för allt.

Första dagen i skolan idag.
Det kändes faktiskt bra. Det var roligt att träffa alla och kanske blir det bra med lite struktur på vardagen.
Jag har dock aldrig tidigare känt mig så outvilad som jag gör denna gång. De flesta gånger skolan snart skall börja brukar jag ändå kunna känna att det skall bli rätt kul. Jag brukar känna mig laddad inför allt som skall göras och motivationen brukar faktiskt infinna sig rätt fort.
Men så är det innan denna gång.
Jag är faktiskt mest orolig för hur jag skall klara av det här året. För plötsligt är jag "en vanlig" klassmedlem igen. En "vanlig" skolelev som förväntas ha samma förutsättningar som alla andra.
Jag förväntas orka med alla kurser nu. Så var det inte förra året, då hade alla förståelse för försenade inlämningar, stor frånvaro och en ständig trötthet.
Men vad skall jag nu skylla på?
Jag märker fortfarande rätt tydligt att jag har koncentrationsproblem. Det tar betydligt längre tid att läsa en text, och få den att fastna, än det gjorde innan jag blev sjuk. Om jag skall läsa frågor får jag oftast läsa dem två gånger, om de inte är väldigt korta, för att försäkra mig om att jag verkligen uppfattat dem rätt. Dessutom orkar jag inte med lika mycket, varken fysiskt eller psykiskt.

Jag skall boka ett möte med skolans syo imorgon.
Jag måste få veta hur det blir med allt, om det finns någon möjlighet att skjuta på en del grejer ytterligare. För jag har redan nu, efter första dagen i skolan, två prov och ett arbete som jag förväntas kunna lämna in inom en snar framtid. Dessutom är detta i två ämnen som jag har stor betygspress i.
Det kniper i magen.



På torsdag fyller jag i alla fall 18 år! Så fram tills dess skall jag åtminstone försöka att oroa mig lite mindre. På torsdag är det öppet hus här, från klockan sex, och det ser jag verkligen fram emot!
Det blev ju aldrig någon större friskfest, vilket inte var så konstigt. Efter min behandling var avslutad gick nog luften ur oss alla. För tröttheten sköljde över oss och bara tanken på att behöva ordna en stor fest gjorde att jag bara ville gå och lägga mig och vila.
Så nu blir det allt lite friskfest på torsdag också! Alla är välkomna.
Nu vet vi ju faktiskt också med säkerhet att tumörerna är borta! Och det, om något, är ju värt att fira.

Jag kände att det förra inlägget blev lite väl deppit, jag är ju inte nere hela tiden! Faktiskt väldigt sällan om jag skall vara ärlig. Jag gör massa roliga saker och jag är så glad att jag har mina vänner och min släkt.



KRAM

Det var längesedan jag skrev. Känns det i alla fall som. Frankrike känns jättelångt borta! Solbrännan är bortregnad och på måndag börjar jag skolan.

Jag var ute och seglade med Eva i början av veckan, men började känna mig dålig redan andra dagen så jag åkte hem. Fick lite feber och huvudvärk, men det över rätt snabbt igen.
Jag fyller mina dagar med en hel del. Jag är borta hos mormor, träffar kompisar, ute och går, är i stan och fixar här hemma. Det blir inte så mycket vila, det känns som om jag har rätt fullt upp mest hela tiden.
Egentligen gillar jag det. Och jag vet att det bara är jag själv som kan sätta gränser och säga nej då jag behöver vila, för visst är det så att jag fortfarnade blir mycket trött oftare.
Men nu är det så här det ligger till:

Jag har mycket att ta igen, och det är nästan det enda jag tänker på. Jag tänker faktiskt rätt ofta på att jag skulle kunna bli sjuk igen. Vid den här tiden för ett år sedan hade jag inte en blekaste aning om vad som väntade mig eller hur mycket mitt liv skulle komma att kastas om.
Och tur är väl det.
Men  jag är helt enkelt rädd att detta ska hända igen. Jag tänker att om jag nu på nästa kontroll får reda på att tumörerna (mot förmodan) har börjat växa igen, eller att jag fått någon annan cancer, eller någon annan alvarlig sjukdom med för den delen (!), så vill jag kunna ligga där och tänka på allt roligt jag gjort.
Jag vill verkligen ta vara på alla chanser jag får till att göra något roligt, något jag kommer komma ihåg om jag nu skulle bli sjuk igen.
Jag vill verkligen fånga dagen.

Det gör ont att tänka så. Visst skall jag fånga dagen, det bör väl alla människor försöka göra, men att jag tänker så mycket på att jag kan bli sjuk igen får mig bara att vilja gråta.
Rädslan finns där hela tiden och den påverkar mig mer eller mindre i allt jag gör.

Det kan vara svårt att få ner tankarna ibland, och jag vet att jag skriver väldigt sällan numera. Men jag tänker fortfarande väldigt mycket och det går absolut inte en endaste dag utan att jag påminns om cancern.

Tack för varenda en av de fina kommentarer jag får, det är så kul att läsa!