Första strålningen
Jag trodde inte att det skulle bli alls lika jobbigt idag som det blev förra gången. Jag var väldigt trött men ändå på hyfsat humör när vi kom dit. Solen sken och jag ville egentligen bara få det överstökat så vi kunde åka hem och sola.
Först fick vi gå med en sköterska in i ett litet mörkt rum. Rummet hade gula väggar och två röda stolar stod på var sin sida om ett bord med en julduk på. Färgerna skar sig.
Sköterskan var jättegullig och pratade på som aldrig förr. Papper fylldes i och hon började prata biverkningar.
Efter ett tag kom jag på mig själv med att inte lyssna. Blicken fastnade någonstans ute i luften, mellan mig och hennes namnbricka, och tankarna flöt iväg till den gång jag skulle berätta för mina två bästa kompisar att jag hade cancer.
Jag satt där och funderade.
Funderade på hur det känts då. Hur lite jag egentligen visste. Hur glatt omedvetande jag var om hur pissigt jag senare skulle komma att må. Jag kommer ihåg att jag berättade att det i första hand var strålning jag skulle få, och sedan antagligen cellgifter.
Jag var mest rädd för cellgifterna. Strålningen trodde jag skulle bli en relativt lätt match.
Fel.
Som vanligt.
Det bar av mot "mitt rum", rum fem.
"Mitt rum".
Det låter fruktansvärt. Jag vill inte ha något jävla eget rum, jag vill åka hem.
Men det fick jag inte.
Som vanligt.
En kort korridor och jag var inne i "mitt rum". Så fort jag fick syn på den svarta britsen, alla vakumkuddar och den enorma strålningsmaskinen började ångesten krypa inom mig. Som en stark hand tog den tag om hjärtat och kramade om. Hårt.
Jag grävde med naglarna i handflatorna, försökte andas lugnt och inte börja gråta.
Försent.
Som vanligt.
Efter ett tag lugnade jag mig åtminstone såpass att jag kunde lägga mig i formen. Allting tog en väldig tid, det var massa bilder som skulle tas och dioder som skulle kopplas till min kropp.
Sköterskan berättade glatt att det fanns kameror i hela rummet så nu "skulle jag vara på tv!! hahaa", det var väl lite kul? Och det var också fantastiskt bra för då kunde jag bara vinka om jag fick panik, så skulle de komma direkt.
Ja, gud vilken fantastisk idé, tänkte jag. Det första man vill är ju att vara med "på tv" då man ligger halvnaken, stel som en pinne i en obekväm form och storgråter. Tro mig, det var verkligen vad jag hoppats på då jag kom in i rummet!
Hon försökte bara lätta upp stämningen, jag vet. Det var gulligt tänkt, bara synd att det fick motsatt effekt och jag inte kunde sluta tänka på att jag "var med på tv".
En lång signal tjöt varje gång innan strålningen sattes igång och jag vet inte om jag bara inbillade mig men jag tyckte det blev lite varmare, kanske lite, lite vibrerande då jag fick strålningen.
Idag fick jag reda på ännu fler biverkningar och detta känns inte längre kul överhuvudtaget. Och jag som tyckte jag hade mycket ritningar på mig innan. Vad visste jag då. Nu liknar jag nog en skoltavla som någon mycket dum mattelärare klottrar en hejjans massa skeva uträkningar, pyramider, prickar, ringar, fyrkanter och sträck på.
Det finns så mycket mer att skriva men jag är för trött just nu, jag måste vila och samla tankarna först.
Hej tjejen!! Jag känner igen så mycket av du skriver t o m strålningsnumret och alla goa sköterskor. Kommer också ihåg när de prata om alla ev. biverkningar som Sabina kunde få och i hennes fall så blev det illamående och trötthet så vi hoppas att du kommer så "lindrigt" undan som möjligt. Du är en kämpe Johanna och du finns ofta i mina tankar och än en gång tack för att du orkar dela med dig. Soliga hälsningar från Jeanette
oh..jag önskar dig verkligen lycka till. att du ska ta dig igenom allt utan att fastna på vägen.
du skriver bra.
kram
Hej gumman, samla tankarna å vila upp dig.
Det är inte kul med biverkningar, men allt har biverkningar.. Jag vet att det är svårt, men man ska försöka att tänka steget längre..
Hoppas du mår bättre senare ikväll. Kramar
Äntligen, Johanna. Trots att du avskyr det och det ger dig ångest och fruktansvärda biverkningar: Äntligen! Nu är du igång. En strålning närmare den sista. Nu är du påväg. Du ska i mål. Fy tusan för det där vidriga rummet och de vidriga vakumkuddarna. Fy tusan för strålingen och biverkningarna. Och mest av allt, fy tusan för cancern! Men Johanna, nu ska du i mål. Det bara är så. Vägen dit är eländig, men du ska dit. Du ska fixa det här nu! Jag tror så mycket på dig.
Jag tycker också att det på något sätt känns märkligt, det där med 3 oktober. Slumpen eller ödet - vad det än är så känns sådana "sammanträffanden" (helt fel ord, men jag vet inte vad jag annars ska kalla det) alltid märkliga. Jag vet inte hur vanliga det är att man undersöker människor för Hodgkins. Svullna lymfkörtlar är ju vanligt och många av symptomen är också vanliga i samband med en vanlig infektion. 3 oktober var för mig hursomhelst en befrielsedag. fastän jag inte hade varit särskilt orolig för att få cancer (det gick så fort att jag aldrig hann reflektera över det.. du vet nog precis vad jag menar). Någonting släppte när jag fick beskedet. Jag hade ju fått höra att det fanns starka skäl till att göra en grundlig undersökning.
Så 3 oktober är ett datum som påverkat mig. Inte alls lika mycket som den dagen på verkade dig, men jag tror ändå att även jag kommer stanna upp en stund 3 oktober 2007 och tänka tillbaka på det senaste året; vad som skett och vad som kunde skett och hur värdefullt det faktiskt är att vara frisk och vid liv. Och tänk, Johanna. 3 oktober 2007 kommer även du tänka på hur lyckligt lottad du kommer vara, då när du är frisk. För då har du sprungit i mål.
Detta trodde jag aldrig att jag skulle säga men: Jag är nog kär i din blogg Johanna. Så, då var det överstökat. Tillbaks till verkligheten. jag kunde inte låta bli att skratta när du beskrev hur du såg ut med alla sträck och ringar på dig. Att du kan skriva så... glatt om något så ont.
Jag vet inte vad jag ska säga. Men tack för en fantastisk blogg. Snart sommar, snart Halmstad & snart i mål! See you soon. Pussar & Kramar/ Mats, Halmstad.
Nu är det på G precis som någon skrev.Nu kan allt bara bli bättre.....Jag är med dig precis så mycket som det går....Jag vet att det inte är tillräckligt. Men nu är du närmare mål än vad du varit. Biverkningar, jo det blir nog flera...Att du skulle... förekomma på TV ... jo det är ju en sak.. nu gäller det ju livet.. det är ju en annan sak tycker jag. Johanna till DIG en jätte kramiz från Tania
Nu är det på G precis som någon skrev.Nu kan allt bara bli bättre.....Jag är med dig precis så mycket som det går....Jag vet att det inte är tillräckligt. Men nu är du närmare mål än vad du varit. Biverkningar, jo det blir nog flera...Att du skulle... förekomma på TV ... jo det är ju en sak.. nu gäller det ju livet.. det är ju en annan sak tycker jag. Johanna till DIG sänder jag en jättekramiz från Tania
Det känns som om man träffas här och alla håller vi Johanna i handen. Vi ger henne all kraft och styrka och för henne sakta men säkert i mål. Alla vill vi hålla om segerflaggan, alla vill vi skåla, alla vill vi se en glad Johanna som lägger allt kämpande bakom sig. Alla vill vi följa din blogg när du skriver om hur det är att vara frisk. Vi är många som håller om dej, många som tycker om Dej Johanna!
Kramar/Elisabet
Tankarna är med dig! Känns kanske konstigt att höra, men jag ler när jag läser vad du skriver. Jag ler för att du är så stark, och för att du kan skriva så lättsamt. Att du ens orkar skriva. Strålningen kommer att gå bra, det är jag säker på. Hoppas att du mår lite bättre imorgon, tankarna är som sagt med dig! :) Puss och kram /Pernilla
Tankarna är med dig! Känns kanske konstigt att höra, men jag ler när jag läser vad du skriver. Jag ler för att du är så stark, och för att du kan skriva så lättsamt. Att du ens orkar skriva. Strålningen kommer att gå bra, det är jag säker på. Hoppas att du mår lite bättre imorgon, tankarna är som sagt med dig! :) Puss och kram /Pernilla
va duktig du är gumman! jag hade brutit ihop :)
KRAMAR