Simulatorrummet är ganska stort.
För att komma in dit måste man gå in genom en enorm skjutdörr som liksom är inbyggd i väggen. Den är utan kanter och handtag, med samma hemska beiga färg som väggen runt om. Man ser inte att det är en dörr förrän den åker åt sidan och lämnar ett stort hål efter sig.
Rummet där bakom är ganska mörkt och väggarna är täckta av hyllor.
På hyllorna ligger det fullt med masker och former.
Alla med olika namn på.
Jag tänker att varje namn faktiskt tillhör en människa.
En livs levande människa, precis som jag.
En människa som förhoppningsvis och antagligen både har vänner och familj.
En människa som har cancer.
Många av dessa masker och former kommer kanske snart inte att behöva ligga där längre.
Vissa namnskyltar kommer snart att ryckas bort och falla ner i sopptunnan.
De kommer att glömmas bort, pappret med namnet på kommer förstöras. Slitas sönder tills det endast är små, små bitar kvar. Så små bitar att ingen någonsin kommer kunna se vad det stått på dem.
En efter en försvinner de och glöms bort.
Det finns en anledning, formerna och maskerna behövs inte längre. De behövs inte för att kunna kontrollera att just den där personen kommer få rätt dos strålning.
Vissa på grund av att de är färdigbehandlade, andra för att personen inte klarat av att stå emot cancern.

Det är en vägg tvärs genom rummet med stora glasfönster i. Bakom dem sitter några läkare och nickar något diskret mot mig.
Framför fönsterväggen står två stolar.
De är i trä. Ganska fyrkantigt byggda och klädda i mörkrött tyg.
Jag tänker att jag aldrig skall köpa sådana fula stolar. I mitt hus skall det bara finnas fina stolar.
Mannen mitt emot talar på en hackig svenska om för mig vad som skall hända.
Jag lyssnar inte så noga, för det här har jag redan gjort en gång tidigare.
Jag vet att det inte gör ont, jag vet att det inte kommer kännas.
Men det är ändå inte det som är problemet. Jag är inte rädd för att det skall göra ont.
Jag gillar helt enkelt bara inte att vara där. I det där rummet. Med den där enorma maskinen och den där kalla britsen.
Jag vill bara inte vara där.

Men jag måste stanna. Så jag ligger där och tittar på hyllorna. Försöker tyda några slarvigt skriva namnskyltar och tänker en stund på varje namn. Fantiserar om hur personen ser ut, vad för personlighet han eller hon har och hoppas att deras form snart skall tas bort för att de är färdigbehandlade och inte för att de inte längre finns någon levande människa som den passar.

Så säger läkaren till mig att nu kan jag sätta mig upp. Sakta, så att jag inte blir yr.
Men det blir jag ändå.
Allting snurrar förbi framför ögonen och jag börjar må illa.
Men tänka klart, det kan jag göra ändå.
Jag tänker att snart skall min form tas bort. För snart behövs den inte mer. Snart kan jag tacka den för att den hjälpt mig att besegra cancern.
Snart behöver jag inte ligga där mer.

Idag skulle jag egentligen vara färdigbehandlad.
Jag skulle le och skratta hela dagen. Jag skulle ringa varenda kompis och skrika att äntligen var jag frisk!
Jag har inte ringt en enda.
För det finns inget roligt att berätta.

Idag när vi kom till strålningen var jag på rätt gott humör eftersom jag var inställd på att få åka till skolan efteråt. Det var väldigt längesen jag var där och jag längtar så efter att kunna börja igen.
Men så säger sköterskan att efter strålningen har jag tid för att göra en ny form och hos simulatorn.
Onej, tänkte jag och sjönk ihop.

Jag vet inte riktigt vad det är, eller varför det blir så, men nuförtiden blir jag alltid så fruktansvärt besviken då saker och ting inte blir som jag tänkt mig. Självklart inte då det är positiva överraskningar, men då det som idag  - blir raka motsatsen till en positiv överraskning, blir jag jätteledsen.
Jag får en sådan ångest.
Allting känns så fel och jag känner bara att jag inte passar in där.
Jag vill inte passa in där.

Jag kämpade mot den hårda klumpen i halsen och mot de brännande tårarna i ögonen, försökte le och nicka mot sköterskorna och hoppades att allt bara skulle vara över.
Nu. Snabbt. Jag måste, måste, m å s t e härifrån!

Ibland - oftast - går det att vara positiv och hålla känslorna i schak.
Ibland går det inte.
Jag är ju faktiskt färdigstrålad mot halsen och bröstkorgen, och ja - självklart känns det jätteskönt!
Det är bara det att allt jag kunde tänka på då jag låg där idag var att detta skulle ha varit den sista gången.
Och om det nu hade varit så, undra hur jag hade känt mig då..

Idag åkte vi in till sjukhuset för att kolla blodvärdena. Men jag kände mig lite piggare i morse än jag gjort de senaste dagarna, plus att jag faktiskt fick i mig lite frukost, så jag hoppades verkligen på att inte behöva få blod.
Och det behövde jag inte heller!
HB får inte gå under 100 och jag hade 107. På gränsen men ändå över. Det är det enda som räknas.
Så istället för att ligga på sjukhus kunde jag vara med kompisar!
Det är så roligt att komma ut och träffa folk, så mycket roligare än att vara här hemma.

Då en läkare fick syn på de tabletter jag fått mot smärtan i munnen av de på strålningen förstod hon genast varför jag haft så ont.
Hon tredubblade dosen och sa att det inte var konstigt att jag haft ont, eftersom de skrivit ut en alldeles för låg dos till mig.

Jag känner faktiskt bara hur frustrationen växer. Det börjar med strålningen, som förlängs, trots att de sagt att jag inte skulle behöva stråla mjälten. Och nu kan de inte ens skriva ut tillräckligt stor mängd medicin för att den skall kunna lindra smärtan. Läkaren som skrev ut medicinen frågade inte ens om min vikt.

Idag har jag åtminstone fått i mig lite mer mat. Det känns något bättre i munnen och jag börjar få tillbaka lite energi.
Imorgon skall jag nog orka med en promenad!

Påskafton och dagen till ära har jag faktiskt klämt i mig 1 och 1/2 ägg!
Inte dåligt för någon som absolut inte vill äta!
Kände mig helt kraftlös och hängig efter "frukost" så jag gick och lade mig igen. Sov större delen av dagen tills det var dags att åka till kusinerna på middag.
Och då åt jag faktiskt!
Första någorlunda portionen på ett bra tag. Det kändes skönt för nu är jag mycket piggare.
Dessutom har jag hittat en näringsdryck som ändå smakar helt okej. Idag fick jag i mig ett helt glas!

Jag känner mig nöjd med dagens matintag, hoppas bara imorgon går lika bra.
Imorgon skall jag förhoppningsvis träffa kompisar. Det är så mycket roligare än att bara vara hemma eller på sjukhus. Mycket roligare!
Fast först måste vi ändå till sjukhuset. Ta blodprover. För säkerhetens skull, så att värdena inte är för låga och strålningen skjuts upp ännu mer.
För det orkar jag verkligen inte!
Nej, är värdena för låga får jag stanna och få blod.
Långt ifrån lika kul som att träffa kompisar, men det får vi i så fall ta igen på måndag.
Det känns som om jag kan sova hur mycket som helst, så nu ska jag gå och lägga mig.
Kram till er och Godnatt

Aptiten är som bortblåst igen.
Det är så svårt att förklara. Då jag ser mat, förutom vattenmelon, så vänder det sig i magen och smärtan i munnen hugger till en extra gång för att tydligt påpeka att här skall då inget ätas! 
Jag känner bara att det inte är någon idé.
Det mesta smakar ju ändå ingenting.
Jag funderar på att tömma hela vitpepparburken i käften. Bara för att se om jag verkligen tappat hela smaksinnet.
Men jag vet inte, jag funderar nog lite till på den idén.

Såren i munnen har varit på en weekend-semester men igår landade dem åter igen, glada och utvilade, redo för nya plågartag, hemma i min mun.
Då jag ställer mig framför spegeln och gapar, ler de hånfullt mot mig. Jag plockar fram bedövningssalvan och ler lika hånfullt tillbaka.
Fast inte så länge.
För snart inser jag att bedövningssalvans bäst-före-datum måste ha gått ut. För fungerar gör den i alla fall inte.
Jag tittar på burken. Bäst före: 2007-12-11.
Jaha. Vad ska nu det här betyda? tänker jag och ställer tillbaks salvan. Jag orkar dock inte reflektera vidare länge över svaret på den frågan. Stänger istället tålmodigt munnen och konstaterar att det inte heller denna gång kommer bli något att äta.

Så nu sitter jag här med min näringsdryck.
Jag lovade mamma att försöka dricka upp hela idag.
Tyvärr måste jag nog bryta det löftet. Näringsdryck tycker jag nämligen smakar skit.
Åtminstone de jag har fått av sjukhuset. De packade ihop en hel påse med massa olika smaker och burkar till mig.
Jag jobbar mig sakta igenom utbudet. Idag har vi kommit fram till  "Exotisk smak" men tyvärr tvingas jag fastslå att inte heller denna sort övertygat mig om att näringsdryck egentligen är något för mig.

Men vad skall man göra? Vad ska man göra då det inte finns någon energi kvar och då det svartnar framför ögonen så fort jag ställer mig upp.
Ja, åtminstone inte ta en bit melon till.
För det har jag också konstaterat (värst vad här konstateras) - vattenmelon är bra då jag mår som jag mår nu, man behöver inte tugga så värst mycket och det är kallt och kyler de irriterade och hettande såren i munnen.
Men vattenmelon ger ingen energi.
Så jag antar att det för mig då endast återstår att köra ner sugröret så långt ner i halsen som det går, svälja och se glad ut.

Nu skall jag fortsätta med dagens populäraste sysselsättning.
Jag ska nämligen gå och lägga mig och sova!
Kram och godnatt