du håller händerna för ögonen
trycker ihop dem så hårt det bara går
det hjälper inte
det finns ett hål
så du ser ändå
du kniper ihop ögonen till smala sträck
så att bara mörkret får plats
det hjälper inte
det finns ett hål
så du ser ändå
flicka lilla det kan inte hjälpas
du kan inte fly längre
hålet är för stort, mörkret är för litet
om du visste hur löjlig du ser ut

Det har varit en mycket lång dag, det blir allt oftare så.. Vi skulle träffas i historiagruppen tjugo över tio, jag var där, laddad och hyfsad pigg! Men alltid är det något och då jag väl hade lyckats släpa mig upp på morgonkvisten var de väl ganska irriterande då det bara var superseriösa-johanna där i tid. Halvtimman väntade jag, sen ringde jag några stycken. Självklart hade de glömt av alltihop men efter några mindre superseriösa-johanna-utskällningar kändes de allt bättre! Fick ju i alla fall en extra lång (och helt onödig) lunch! Men det fanns tid över till annat med och jag tror det var första gången på länge jag pratade med en kompis om hur jag mår. Det låter kanske konstigt, för visst frågar alla i princip hela tiden hur jag mår, men oftast är svaren ganska givna. De sitter inmatade bak i skallen och ploppar ut ganska automatiskt då någon frågar. Men idag fick jag allt pratat av mig lite och det kändes riktigt bra. För även om man pratar med sin familj varje dag eller varje kväll innan man skall gå och lägga sig så kan man få ett annat perspektiv på saker och ting då man pratar med en vän. En vän som förstår det där som mamma trots allt kanske inte alltid kan förstå.
"Alla kan inte vara bra på allt, men alla kan vara bra på något". Så stod det på en liten lapp i 1:ans korridor i Hindåsskolan idag då jag väntade på min lillebror. Och det var väl egentligen inget speciellt med det, den meningen har man ju hört förr. Tanken som slog mig var bara det att den stämmer så perfekt. Alla har något, och man vänder sig till olika personer beroende på vad jag vill ha. Tröst, skratt, hat, peppande eller förstående. Jag kan få allt det där. Det är vad jag kallar trygghet.

Jag borde verkligen plugga, snacka om att ligga efter. Men just idag så går det bara inte, det ända jag egentligen vill göra är att krypa ner under en varm filt med en alldeles för stor skål popcorn och kolla in någon bra film. Alternativt käka några pannkakor och checka Bonde söker fru, tror det får bli så, underbart felplanerade slappdag!

- Johanna är du rädd?
Det tog ett tag, säkert en hel minut, tårarna slutade plötsligt rinna och jag tror det blev några andetag mindre. Borrade in blicken i gatlyktan utanför fönstret, tänkte på vilken vacker kontrast den skapade gentemot det tjocka mörker som lagt sig omkring. Tänkte på att utan den där gatlyktan, utan det där lilla ljuset, hade allt varit mycket mörkare, var hade jag då fäst blicken, om inte vid ljuset? Jag hade ju aldrig tänkt så innan, jag hade ju aldrig fått en den frågan. Sedan, kanske en minut senare, mer eller mindre - vad vet jag när tiden ändå står stilla, så formades orden.
- Jag tror det.

och jag bara gråter. alla era kommentarer, ni underbara människor om ni bara visste! om ni bara visste vad ni hjälper och stärker.
även om jag bara gråter, det är tyvärr lättast så. man behöver inte tänka så mycket, bara koncentrera sig på att få ur sig så mycket som möjligt. då när man ändå har chansen, då när någon ändå sitter där med mig, håller om mig och säger att allt kommer bli bra. för fan vad bra det skall bli.

det finns egentligen inte bara ett val. det finns det aldrig. man kan alltid välja - ge upp eller ej. vinna eller förlora. jag har gjort mitt val, det gjorde jag nog direkt då jag fick veta, 3 oktober, då gjorde jag mitt val, jag bestämde mig för att oavsett vad detta innebär så skall jag klara av det. det har bitit sig fast, och det var inte längesen jag insåg att det faktiskt fanns ett andra val. att det faktiskt finns människor som inte väljer det jag valt, att jag faktiskt skulle kunna välja att ge upp. aldrig säger jag bara. aldrig. 

nej tänk bara på hur bra allt kommer bli, - klart du klarar det här!!!!!
jaha. men om jag inte känner för att tänka så då? om jag får dåligt samvete för att jag inte tänker så. vad gör man då?
gräver ner sig själv.

deprimerande var väl ordet. sorry men ibland orkar man inte. tyvärr blir den känslan allt vanligare och vanligare, orkar inte. fan man måste ju orka.
Och det måste du med. vi måste orka, det finns inte många måsten i världen, men har man bestämt sig så har man. du måste orka. för min skull! tillsammans, alltid vi, varje sekund och minut.

ja nu var det väl bara typ tre toabesök, två värktabletter och tre knäckemackor kvar tills klockan ringer igen, ny dag, nya möjligheter - får väl jag hoppas på i alla fall. godnatt

Det regnar jättemycket och det passar faktiskt perfekt in på den dystra stämningen som plötsligt lagt sig över mitt iskalla rum. För denna helgen var faktiskt inte något vidare rolig. Jag är verkligen jättetrött och matt i hela kroppen, h e l a tiden. Det spelar ju ingen roll att jag sover lunch fyra gånger och middag sex gånger, jag är lika förbannat trött för det. Jag vill så hemskt gärna orka skratta, orka prata, orka gå fort, (orka går överhuvudtaget) eller bara orka ta bussen till skolan! Men nej, - här tänker vi inte ta ut oss i onödan, är det precis som medicinerna säger mig, - du skall minsann inte få en endaste liten chans till att känna dig pigg! lid på du bara. Frustration. Helgen var bara tung, inte nog med att jag är trött, jag mår illa så fort det gått en timma sedan jag ätit, och trots att jag inte är ett dugg hungrig vet jag att jag måste äta, om jag inte gör det kan jag lika gärna böja mig över toaletten direkt, ingen idé att försöka behålla nått här inte. Inte nog med det så får jag hela tiden bekräftat för mig att jag är ganska trög. Nog för att jag kanske inte varit skolans smartaste tjej innan heller (ganska långt ifrån om jag skall vara helt ärlig) men nu! Varje mening är som ett litet dimmigt moln som jag måste stirra på i minst en minut innan jag ser vad det skall föreställa. Och då mamma förklarat samma uppgift för mig säkert tre gånger, och jag fortfarande inte förstått vad det är jag ska göra, vill jag faktiskt bara ge upp. Bränna upp alla jävla stenciler, alla matteböcker i hela världen och alla fula analysmodeller. eller helt enkelt bränna upp alla tumörer. Allt oftare går tankarna till varför jag väljer att så diskret jag bara kan stoppa i mig de där tabletterna på bussen hem, varför jag väljer att gå upp extra tidigt för att klara av schemat på medicineringen, då den bara bryter ner mig. Inifrån och ut, sakta men säkert.
Men jag vet nog, jag vet nog att detta är vad som krävs för att jag ska bli av med min cancer, för att bli frisk måste jag bli sjuk, eller dålig i alla fall, hur konstigt det nu än låter.
Men ibland orkar jag tyvärr inte tänka på hur bra allt ska bli efteråt och hur fantastiska alla dessa mediciner är, som kan göra mig frisk från en sådan förfärlig sjukdom. -Tänk på hur det var förr Johanna, det är tio gånger bättre att får cancer idag än vad det hade varit om du fått den för 20 år sedan, säger de så övertygande de bara kan. Tro mig, jag vet att jag hade kunnat ha de värre, men ibland orkar man inte, eller vill inte, tänka på något annat än hur jävligt det just idag. När det regnar så.

Nej nu måste jag ha klagat tillräckligt för idag, nu ska jag försöka öppna dörren, ut ur min dystra bubbla och vända upp ansiktet mot den underbara skyn och glatt förundras över hur vacker världen är då det regnar. Handtaget är bara så trögt.

Borat blir det i alla fall på bio idag, jag hoppas verkligen att jag kommer skratta! Tjipphaj

Det är ju verkligen så det är. ush. Jag visste att jag skulle må dåligt. Trots det var de svårt att komma ihåg att det var så här det skulle bli. Illamående, trött, frusen och ont i både fotleder och knän. Nej fy vad jag längtar till nästa uppehåll. Dagar som dessa får en att inse hur bra man egentligen haft det, större delar av livet i alla fall. Jag vet inte hur jag ska orka upp på måndag morgon, hur jag skall orka gå en hel dag i skolan och sedan komma hem och fortsätta plugga. Hur orkade jag förra gången? Det var ju bara två veckor sedan. Tänk vad fort man glömmer..

Nu skall i alla fall hela kusinfamiljen komma med middag! Har inte haft någon aptit på hela dagen, lite frukost och en pannkaka i vad jag fått i mig hittils. Men nu blir det säkert bättre, med riktigt middag och grejjer ⁼⁾

Till min förvåning och irriteration upptäckte jag nyss att det inlägg jag skrivit efter jag varit hos Sandra och Fanny för många veckor sedan inte blivit publicerat! Konstigt men sant.. Och i och med att jag lagt ut en del av de saker jag fått och som jag uppskattat så mycket kändes de lite fel att inte detta inlägg kommit med.




Jag fick en så fin blomma av familjen Kristenson, jag blev verkligen jätterörd och ögonen svärmade över så fort jag kommit in i bilen på väg hem. Det värmer att få så fina saker jag hela tiden får, men framförallt värmer det då alla är så snälla och omtänksamma.
Ibland känner jag att jag hatar snälla människor. Snälla människor får mig att gråta och tappa behärskningen och jag gillar inte det. Jag kan inte rå för hur jag ibland reagerar men oftast känns det jobbigt. Jag vet att det låter konstigt då jag säger att jag hatar snälla människor, klart jag inte gör det. Klart jag aldrig hade klarat det här utan dem, för de är verkligen fantastiska. Ni är fantastiska! Sluta inte upp med det. Nej, det som är jobbigt med snälla människor är det att man får känslan av att man inte ger något tillbaka, känslan av att vara otillräcklig, känslan av att en miljon tack ändå aldrig kommer att kunna förklara den tacksamhet jag känner.
Ibland tänder jag ljuset i blomman, läser kortet, förundras åter igen över mitt enorma saltvattens förråd i kroppen och tänker en stund på er. Ni är speciella, hoppas ni förstår det. Tack så hemskt mycket.

Bättre sent än aldrig! Nu ska jag läsa genteknik..

Denna dag har varit fantastiskt lång. Jag mådde verkligen skit illa i gårkväll, och jag tror jag har fått någpn slags spyfobi. Jag klarar inte av det, att inte kunna tänka på något annat än att man måste koncentrera sig på att svälja hela tiden, inte spy, får inte spy. Och jag vet inte varför jag inte får. Det är som en spärr i huvudet som bestämt sig för att göra allt som står i dess makt för att inte släppa efter. Så natten blev lika lång som den kommande dagen, jag vaknade flera gånger, efter konstiga drömmar och med känslan av att den där spy-spärren i huvudet alldeles strax skulle ge med sig. Men tro det eller ej, trots många försök så gav den inte med sig. Jag vaknade vid nio, eller, jag blev väckt klockan nio, dags för medicin igen, uppenbarligen väldig viktigt det där med att det inte blir för sent.. Efter en mycket liten frukost kollade jag på filmen från naturkunskapen, den var en jättekonstig film som handlade om framtiden, näst intill skrämmande var den. Och riktigt lång, och riktigt seg. Sen skulle jag i alla fall in till stan och fika med gamla sp1c-gänget, det var riktigt kul och mysigt! När jag kom hem därifrån var jag helt slut, åt lite lax och sen ställde jag kockan på idol, sov en stund och nu väntar jag på utröstningen.

Men det som varit så jobbigt idag är att jag har varit så allmänt nere, jag känner inte att jag alltid orkar vara glad och pigg. Jag kunde det förut, men det räckte med torsdagens mediciner, de första sen uppehållet, sen var jag tillbaka i den där lite lätt suddiga tillvaron igen. Den där tillvaron som är så motbjudande. Och som gör mig så irriterad, eller egentligen så kanske den mest gör mig ledsen. För det är så mycket jag vill göra, så mycket jag vill säga och så mycket jag önskar som helt enkelt inte går att uppleva! Antar att det bara är till att vänta, vänta och se när jag kan göra allt det där, bara det inte dröjer för länge, för just nu känns det som om tiden är knapp. Men jag vet att det ändrar sig, jag vet att alla dagar är som en berg och dalbana. Tyvärr har jag har aldrig gillat berg och dalbanor, alltid skräckslaget studerat de modiga människor som ställt sig i kön till Hangover och Balder, men aldrig att jag skulle ställa mig i den kön själv. Och nu är jag plötsligt intvingad i en liten berg och dalbane-vagn, en alldeles för liten en som inte tillåter något annat än nedstämda tankar. Men så i nästa kurva vänder det och nu finns det plats för mycket gladare tankar. Ganska krävande det där, att inte riktigt veta vad som skall hända i näst kurva.. Bara till att hålla i sig bäst man kan.

Jag hoppas att den hinner fram till en ny kruva imorgon, en roligare en än den idag.
Dags för tabletter igen.. Vi hörs

Ja, lite surprise. Men de hade inga platser kvar på avdelningen, trots att jag var bokad en plats, det var helt enkelt för många akutpatienter idag. Men i ärlighetens namn gör det faktiskt inte så mycket, det är riktigt skönt att vara hemma så länge man mår bra. Och det gör jag än så länge i alla fall! Mår nästan inget illa alls, lite trött men det får man ju räkna med. Känns inte som jag behöver anstränga sig särskilt mycket nu för tiden för att jag skall bli trött. Det räcker nästan med att gå in på avdelningen, sitta i sängen och stirra tomt framför sig eller bara patat med en sköterska. Och om man då lägger ihop allt som händer en dag innanför väggarna på barncanceravdelningen så är jag helt slut efteråt ;-)

Nu är jag i alla fall hemma och jag hoppas, hoppas, hoppas att jag inte kommer må illa i natt! Men det trodde dom inte, så då tror inte jag heller det. Nu skall jag nog snart sova, helt slut som sagt.. Men först ska jag ringa Sandrisen! 
Och sen måste jag försöka äta lite... hur lite jag nu än vill det.
Ha det underbart

Onsdag kväll, sista kvällen innan block två börjar. Ush o fy, sista kvällen med banan och ostmacka! Hah, vilka problem jag har. Dessa banan o ost problem går ju inte ens att jämföra med de problem jag kommer få sen, om en vecka till exempel, då kommer jag knappast tycka att inte få äta banan o ost är det värsta. Nej, jag ska nog inte klaga. Men det känns som om jag inte vill att det skall bli imorgon, det känns som om jag kommer välja att må dåligt. Jag vet att det inte är så. Men i och med att det kommer bli en så stor skillnad mot hur jag mår nu och hur jag antagligen kommer må om en vecka känns det tungt. Jag hr funderat en del på det där med behandling. Det som känns så konstigt är det att innan jag fick veta att jag har cancer, eller innan det att behandlingen började, mådde jag ändå bra, i alla fall fysiskt. Men jag har aldrig mått så dåligt som efter första cytostatikabehandlingen, den behandling som skall göra mig frisk gör att jag mår så dåligt. Men men, jag antar att det är så det skall vara.

Idag var annars en helt vanlig dag, den var till och med lite roligare än en vanlig dag. Jag skrattade en hel del i skolan. Dagens blev ju lätt på väg till tåget med Anders, haha, tjejen som fastnade med foten under mattkanten och snubblar rakt in i glasdörren. Hon flög verkligen! Mitt nya paraply var inte så dåligt det heller. Nej, det var en bra dag, särskilt skönt var att komma hem och inte behöva plugga. Nu pluggade jag lite ändå, men just det där att inte behöva känna pressen att man m å s t e är underbart.
Nu är det snart Bonde söker fru, veckans höjdpunkt!

vg⁺. Vem orkar med vg⁺ det måste ju vara det mest irriterande betyget. Så nära men ändå så förbannat långt ifrån!
orka vara ett vg⁺barn.

Shit denna dagen har verkligen varit hur lång som helst! Det började med leda-jämnt kursen som endast gick ut på att lära sig samtala med varandra, jo det var ju kul första gången men efter fjärde eller femte "exakt-samma-samtalet" kände jag att nu får det ju vara nog. Så var det i alla fall lunch, alltid en liten paus, men efter denna fantastiska paus så skulle vi fortsätta med exakt-samma-samtal! Herre säger jag då!! Nä, vid tre tiden gav jag mig, kilade hem och sov en timma. Sen dess har jag i princip bara ätit och suttit framför datan. Meningsfullt. Nej men jag har i alla fall fått gjort lite, nu är det bara mattehelvetet kvar, sen ligger jag på plus igen. Eller åtminstone på likamed.

På torsdag börjar allt igen. Det känns tungt, jag har varit så pigg de senaste, orkat med i stort sett allt jag velat orka med. Just därför ser jag verkligen inte fram emot torsdag, att allt ska börja om igen, tillbaka på ruta ett. Trots att vi egentligen är på ruta två. Nej ush jag vill inte, det är verkligen back to hell igen, fan om jag blir så dålig som jag varit innan, ush det är tråkigt. inget annat än tråkigt!! Och jag som vill göra så mycket i helgen, eller, två saker i alla fall, Roliga saker dessutom! Jag måste vara pigg.

Nu har historian tagit nog med tid och kraft för denna gång och jag tänker inte stanna uppe en enda minut  i onödan, jag vill bara sova. sova tills nästa uppehåll egentligen. äsh jag vet, jag ska inte klaga, jag har ju inget att välja på, det måste ju göras, och det är ju ingen som bestämt detta för att jävlas med mig. Så jag hoppas ni mår bra ⁼⁾
Sov gott dröm sött!

Söndagsångesten har i vanlig ordning infunnit sig.. Sista dagen på lovet och inte en endaste matteuppgift är räknad. Känns bra. Jag får väl helt enkelt försöka ta igen det i veckan.
Jag har liksom prioriterat andra saker än skolan denna vecka. Jag har prioriterat att ta kul, att skratta och försöka vara så frisk som det går. Och det är inget jag ångrar, om jag för en gångs skull kan ha kul och stundtals får lite annat än medicin, tumörer och sjukhusbesök att tänka på anser jag att jag själv ska ta vara på de stunderna. Och det har jag gjort. Det har varit ett jättebra lov! Nu är det sex veckor kvar till nästa, bara att bita ihop.

Fredag var kanon, det var lyckat men fram för allt var det sjukt skönt att bara dansa, dansa o dansa, bara släppa loss, inte tänka! Underbart var ordet. I lördags var vi på middag hos Eva, och det var jättemysigt ⁼⁾
Jag är glad att jag fått må så himla bra under denna vecka, visst jag har haft mina svackor och visst har det varit skitjobbigt emellanåt, men det kommer det nog vara så hela tiden, bara att vänja sig helt enkelt. Men mestadels har detta uppehåll från alla mediciner gjort mitt gott, sjukt skönt har det varit. Tyvärr är det bara tre dagar kvar i paradiset, sen är det back to hell igen. ush. Antar att det bara är att se fram emot nästa uppehåll, försöka längta dit, även om jag vet att det är riktigt långt kvar. Riktigt långa dagar. Segt.
I vilket fall som helst är det jätteskönt att läsa era kommentarer, mina änglar, Tack.