Denna dag har varit fantastiskt lång. Jag mådde verkligen skit illa i gårkväll, och jag tror jag har fått någpn slags spyfobi. Jag klarar inte av det, att inte kunna tänka på något annat än att man måste koncentrera sig på att svälja hela tiden, inte spy, får inte spy. Och jag vet inte varför jag inte får. Det är som en spärr i huvudet som bestämt sig för att göra allt som står i dess makt för att inte släppa efter. Så natten blev lika lång som den kommande dagen, jag vaknade flera gånger, efter konstiga drömmar och med känslan av att den där spy-spärren i huvudet alldeles strax skulle ge med sig. Men tro det eller ej, trots många försök så gav den inte med sig. Jag vaknade vid nio, eller, jag blev väckt klockan nio, dags för medicin igen, uppenbarligen väldig viktigt det där med att det inte blir för sent.. Efter en mycket liten frukost kollade jag på filmen från naturkunskapen, den var en jättekonstig film som handlade om framtiden, näst intill skrämmande var den. Och riktigt lång, och riktigt seg. Sen skulle jag i alla fall in till stan och fika med gamla sp1c-gänget, det var riktigt kul och mysigt! När jag kom hem därifrån var jag helt slut, åt lite lax och sen ställde jag kockan på idol, sov en stund och nu väntar jag på utröstningen.

Men det som varit så jobbigt idag är att jag har varit så allmänt nere, jag känner inte att jag alltid orkar vara glad och pigg. Jag kunde det förut, men det räckte med torsdagens mediciner, de första sen uppehållet, sen var jag tillbaka i den där lite lätt suddiga tillvaron igen. Den där tillvaron som är så motbjudande. Och som gör mig så irriterad, eller egentligen så kanske den mest gör mig ledsen. För det är så mycket jag vill göra, så mycket jag vill säga och så mycket jag önskar som helt enkelt inte går att uppleva! Antar att det bara är till att vänta, vänta och se när jag kan göra allt det där, bara det inte dröjer för länge, för just nu känns det som om tiden är knapp. Men jag vet att det ändrar sig, jag vet att alla dagar är som en berg och dalbana. Tyvärr har jag har aldrig gillat berg och dalbanor, alltid skräckslaget studerat de modiga människor som ställt sig i kön till Hangover och Balder, men aldrig att jag skulle ställa mig i den kön själv. Och nu är jag plötsligt intvingad i en liten berg och dalbane-vagn, en alldeles för liten en som inte tillåter något annat än nedstämda tankar. Men så i nästa kurva vänder det och nu finns det plats för mycket gladare tankar. Ganska krävande det där, att inte riktigt veta vad som skall hända i näst kurva.. Bara till att hålla i sig bäst man kan.

Jag hoppas att den hinner fram till en ny kruva imorgon, en roligare en än den idag.
Dags för tabletter igen.. Vi hörs