Det regnar jättemycket och det passar faktiskt perfekt in på den dystra stämningen som plötsligt lagt sig över mitt iskalla rum. För denna helgen var faktiskt inte något vidare rolig. Jag är verkligen jättetrött och matt i hela kroppen, h e l a tiden. Det spelar ju ingen roll att jag sover lunch fyra gånger och middag sex gånger, jag är lika förbannat trött för det. Jag vill så hemskt gärna orka skratta, orka prata, orka gå fort, (orka går överhuvudtaget) eller bara orka ta bussen till skolan! Men nej, - här tänker vi inte ta ut oss i onödan, är det precis som medicinerna säger mig, - du skall minsann inte få en endaste liten chans till att känna dig pigg! lid på du bara. Frustration. Helgen var bara tung, inte nog med att jag är trött, jag mår illa så fort det gått en timma sedan jag ätit, och trots att jag inte är ett dugg hungrig vet jag att jag måste äta, om jag inte gör det kan jag lika gärna böja mig över toaletten direkt, ingen idé att försöka behålla nått här inte. Inte nog med det så får jag hela tiden bekräftat för mig att jag är ganska trög. Nog för att jag kanske inte varit skolans smartaste tjej innan heller (ganska långt ifrån om jag skall vara helt ärlig) men nu! Varje mening är som ett litet dimmigt moln som jag måste stirra på i minst en minut innan jag ser vad det skall föreställa. Och då mamma förklarat samma uppgift för mig säkert tre gånger, och jag fortfarande inte förstått vad det är jag ska göra, vill jag faktiskt bara ge upp. Bränna upp alla jävla stenciler, alla matteböcker i hela världen och alla fula analysmodeller. eller helt enkelt bränna upp alla tumörer. Allt oftare går tankarna till varför jag väljer att så diskret jag bara kan stoppa i mig de där tabletterna på bussen hem, varför jag väljer att gå upp extra tidigt för att klara av schemat på medicineringen, då den bara bryter ner mig. Inifrån och ut, sakta men säkert.
Men jag vet nog, jag vet nog att detta är vad som krävs för att jag ska bli av med min cancer, för att bli frisk måste jag bli sjuk, eller dålig i alla fall, hur konstigt det nu än låter.
Men ibland orkar jag tyvärr inte tänka på hur bra allt ska bli efteråt och hur fantastiska alla dessa mediciner är, som kan göra mig frisk från en sådan förfärlig sjukdom. -Tänk på hur det var förr Johanna, det är tio gånger bättre att får cancer idag än vad det hade varit om du fått den för 20 år sedan, säger de så övertygande de bara kan. Tro mig, jag vet att jag hade kunnat ha de värre, men ibland orkar man inte, eller vill inte, tänka på något annat än hur jävligt det just idag. När det regnar så.

Nej nu måste jag ha klagat tillräckligt för idag, nu ska jag försöka öppna dörren, ut ur min dystra bubbla och vända upp ansiktet mot den underbara skyn och glatt förundras över hur vacker världen är då det regnar. Handtaget är bara så trögt.

Borat blir det i alla fall på bio idag, jag hoppas verkligen att jag kommer skratta! Tjipphaj