Igår var jag en sväng i skolan! Det var roligt, trots att det bara var en lektion, men jag blir alltid gladare av att vara bland kompisarna.
Mormor åkte med till strålningen, det gick bra, jag tycker fortfarande det är ganska jobbigt att behöva ligga där men det känns ändå bättre än tidigare.
Som om jag på något mystiskt sätt vant mig vid det..

Sköterskorna på mitt rum är verkligen underbara.
Igår sa en av dem till mig att jag verkade vara en så stark tjej, hon undrade hur jag kunde vara sådär glad som jag alltid var när jag kom dit?
Jag log och sa att det är lättast så.

Det är lättast att gå omkring med ett leende på läpparna, det är lättast att klara av jobbiga saker om man ibland kopplar bort just det där jobbiga och istället fokuserar på det positiva.
Det går inte alltid att finna det positiva, det gör det verkligen inte, men jag upplever ändå att jag får ett helt annat bemötande om jag ler och är glad, än om jag ser sur och deppig ut.
För deppig kan jag vara hemma. På kvällen, eller här, framför datorn, då kan jag vara deppig och skriva om det svåra. Men jag gillar inte att dela med mig av de känslorna och tankarna i det verkligen livet. Öga mot öga.

Om jag ler mot en stackars sjuk tant i väntrummet och hon ler tillbaka, blir jag alldeles varm i kroppen. Då gör det där leendet mig så glad, för då vet jag att hur sjuk den där söta tanten än är, så kan hon fortfarande le.
Och så länge man kan le och skratta tror jag att man egentligen kan klara av det mesta.

Jag sa till sköterskan att det är roligare om man går runt och ler, då kan man nästan lura sig själv att man är glad! Då kan man hänga upp sitt humör på det där leendet och låta det dölja varenda sorgsna känsla i hela kroppen.
Hon nickade lite till svar, såg ganska bekymrad ut men sa sedan, - Ja du verkar verkligen ha en underbar familj i alla fall!
Då sträckte jag på mig och log ännu mer,.
Ja, sa jag. - Världens bästa familj.