Idag var första strålningen av mjälten.
Det gick rätt bra. Visserligen kunde jag inte hålla tankarna ifrån att jag faktiskt inte skulle legat där. Eller, det var ju åtminstone inte tänkt så från början.
Men sedan sköt jag undan de tankarna, det är ingen idé att tänka så. Det är bättre att tänka på att det förhoppningsvis bara är tio strålningstillfällen kvar, så känns det bättre.

Det jobbiga med mjälten är att det kräver mycket mer planering och noggrannhet än det gjorde då jag strålade mot bröstkorgen och halsen. Nu måste de även rita mycket, mycket mer och hela min mage är i princip nerkladdad just nu.
- Men Johanna, det är faktiskt inte snyggt! sa min 8: årige lillebror då jag visade honom idag.
Nej, det är inte särskillt snyggt. Men vad spelar det egentligen för roll? Jag har redan en hel del ärr och tatueringar som jag kommer få bära med mig resten av livet, vad spelar det då för roll om jag får några till?
Nej, det där bryr jag mig faktiskt inte om.

Men det värsta med att stråla mjälten är att jag måste ligga så fruktansvärt obekvämt. Armarna skall ligga över huvudet och jag måste hålla i någon konstig ställning som gör att högerarmen somnar efter ungefär 3 minuter.
Då den sovit en stund kommer krampen och hela överarmen stramar så att jag mår illa.
Men röra mig vågar jag inte. Jag är livrädd för att jag skall flytta mig minsta millimeter i formen, livrädd för att strålarna skall träffa fel.
Jag strålas nu från fler vinklar än jag gjort innan, vilket också leder till att allt tar mycket längre tid..

Men jag skall inte klaga. Jag kan bara berätta hur jag upplever det. Det känns inte rätt att klaga, det känns snarare som om jag skall vara glad och tacksam för att jag med största sannolikhet faktiskt kommer klara det här, jag får faktiskt behålla mitt liv.
Och tro mig, det är jag verkligen.
Något annat skulle kännas fel. Fel mot de barn som har det så mycket värre än jag, fel mot de barn som inte klarar sig..