Simulatorrummet är ganska stort.
För att komma in dit måste man gå in genom en enorm skjutdörr som liksom är inbyggd i väggen. Den är utan kanter och handtag, med samma hemska beiga färg som väggen runt om. Man ser inte att det är en dörr förrän den åker åt sidan och lämnar ett stort hål efter sig.
Rummet där bakom är ganska mörkt och väggarna är täckta av hyllor.
På hyllorna ligger det fullt med masker och former.
Alla med olika namn på.
Jag tänker att varje namn faktiskt tillhör en människa.
En livs levande människa, precis som jag.
En människa som förhoppningsvis och antagligen både har vänner och familj.
En människa som har cancer.
Många av dessa masker och former kommer kanske snart inte att behöva ligga där längre.
Vissa namnskyltar kommer snart att ryckas bort och falla ner i sopptunnan.
De kommer att glömmas bort, pappret med namnet på kommer förstöras. Slitas sönder tills det endast är små, små bitar kvar. Så små bitar att ingen någonsin kommer kunna se vad det stått på dem.
En efter en försvinner de och glöms bort.
Det finns en anledning, formerna och maskerna behövs inte längre. De behövs inte för att kunna kontrollera att just den där personen kommer få rätt dos strålning.
Vissa på grund av att de är färdigbehandlade, andra för att personen inte klarat av att stå emot cancern.

Det är en vägg tvärs genom rummet med stora glasfönster i. Bakom dem sitter några läkare och nickar något diskret mot mig.
Framför fönsterväggen står två stolar.
De är i trä. Ganska fyrkantigt byggda och klädda i mörkrött tyg.
Jag tänker att jag aldrig skall köpa sådana fula stolar. I mitt hus skall det bara finnas fina stolar.
Mannen mitt emot talar på en hackig svenska om för mig vad som skall hända.
Jag lyssnar inte så noga, för det här har jag redan gjort en gång tidigare.
Jag vet att det inte gör ont, jag vet att det inte kommer kännas.
Men det är ändå inte det som är problemet. Jag är inte rädd för att det skall göra ont.
Jag gillar helt enkelt bara inte att vara där. I det där rummet. Med den där enorma maskinen och den där kalla britsen.
Jag vill bara inte vara där.

Men jag måste stanna. Så jag ligger där och tittar på hyllorna. Försöker tyda några slarvigt skriva namnskyltar och tänker en stund på varje namn. Fantiserar om hur personen ser ut, vad för personlighet han eller hon har och hoppas att deras form snart skall tas bort för att de är färdigbehandlade och inte för att de inte längre finns någon levande människa som den passar.

Så säger läkaren till mig att nu kan jag sätta mig upp. Sakta, så att jag inte blir yr.
Men det blir jag ändå.
Allting snurrar förbi framför ögonen och jag börjar må illa.
Men tänka klart, det kan jag göra ändå.
Jag tänker att snart skall min form tas bort. För snart behövs den inte mer. Snart kan jag tacka den för att den hjälpt mig att besegra cancern.
Snart behöver jag inte ligga där mer.