Idag fyller Otto fyra år.

Jag gillar hundar.
Sedan jag blev sjuk har jag blivit allt räddare för att vara ensam.
Jag gillar det inte alls.
Det kan låta konstigt men jag bär alltid omkring på någon slags skräck för att det plötsligt skall hända mig något oförutsägbart.
Jag svimmar och ingen hittar mig.
Jag skadar mig eller får så ont att jag inte kan ringa efter hjälp.
Någon kommer och dödar mig.
I princip vad som helst kan hända i mina tankar.
Jag kan inte riktigt hålla tankar i styr då jag är ensam. Jag skrämmer upp mig själv och ju mer jag tänker på allt som faktiskt kan hända, ju räddare blir jag.

Radion står alltid på hemma hos oss.
Det tycker jag är skönt, för då blir det aldrig helt tyst. Det är alltid någon låt eller någon person som spelar eller pratar i bakgrunden.
Alltid någon som bryter den annars så kompakta tystnaden.

Att ha Otto här är också en trygghet. Jag inbillar mig att han ska rädda mig om det händer något.
Han kommer att öppna dörren och springa till mormor om jag svimmar.
Han kommer att hämta telefonen om jag skadar mig.
Han kommer att bita mördaren så hårt att den springer härifrån.

I mitt rum har jag två sängar. I den ena sover jag. I den andra sover Otto.
Han snusar, snarkar och sparkar då han sover. Om jag inte kan sova eller är ledsen kan jag alltid bara sticka ut handen och låta den vila en stund på hans mjuka huvud och det räcker för att jag skall känna mig mindre ensam.
Det låter löjligt.
Jag vet.
Men då det egentligen bara finns en enda levande varelse som faktiskt kan tänka sig att följa varenda steg jag tar, en enda varelse som har en outtröttlig ork och som kan bli överlycklig över att bli kliad på magen eller klappad på huvudet i några minuter, då uppskattar man verkligen denna varelse.

Otto är den som gör att jag aldrig behöver vara ensam.
Åtminstone inte helt ensam.