Trött
Och det är inte så som jag har det nu.
Det var nästan lättare då jag var riktigt dålig. Då jag bara låg i sängen, proppad med morfin och i princip inte kunde göra någonting själv.
För när jag var så dålig kunde jag knappt tänka klart. Jag tänkte inte så mycket på allt jag vill göra och allt jag längtade till.
Jag kämpade mest med att överleva för stunden.
Men det är annorlunda nu. Nu känner jag verkligen skillnad, behandlingen börjar gå mot sitt slut och jag behöver inte alls äta lika mycket mediciner som innan. Det är ganska sällan jag behöver smärtstillande och jag orkar väldigt mycket mer än jag gjort de senaste månaderna.
Så jag antar att jag borde vara glad.
Men det är jag inte.
Jag är mest trött.
Trött på alltihop, på hela situationen och på att jag inte vill visa mig bland folk.
För det är så det är, jag tror jag börjar bli folkskygg. Jag känner mig så fantastiskt obekväm då jag måste ut bland människor jag inte känner.
Jag får för mig att alla stirrar. Att alla ser rakt igenom mig och att de kan se vad jag känner och tänker.
Då jag är ute på promenad och ser att någon kommer måste jag motstå en impuls att ställa mig bakom ett träd och gömma mig. Det låter ju i och för sig riktigt töntigt men jag är näst intill livrädd för att möta en annan människa.
Jag vill bara bygga in mig i en hög stenmur som kan skydda mig från blickar och ord.
Jag antar att luften gått ur mig..
Den kommer säkert tillbaka! Snart, hoppas jag.
Åh, Johanna, jag blir verkligen ledsen för din skull. Den här sjukdomen har varit så hård mot dig. Du har fått kämpa både mot cancer, medicinernas biverkningar samt hela situationen och allt vad den innebär; sorgen, orättvisan, tröttheten. Och mer - jag kan inte förstå vad du fått uthärda. Jag önskar att någon ordnar en medalj åt dig, för det är du verkligen värd. En stor medalj samt all värme och omtanke i hela världen förtjänar du. Efter denna strid...
Jag undrar hur du, i framtiden, kommer tänka tillbaka på denna tid i ditt liv. Du kanske förtränger den, kanske skriver en bok om den, berättar för barnbarnen eller du kanske låter livet gå vidare som om inget hade hänt men med en ny erfarenhet och några ton visdom i din ryggsäck. Hur du än bär med dig denna tid, är jag säker på att du kommer se tillbaka på den med stolthet. Det är någonting väldigt stort du gör Johanna. Den här kampen är ohygglig men du har fixat det. Jag hoppas du förstår hur stolt du bör vara.
Lova mig att du inte tänker tillbaka på den här tiden som en tid i ditt liv "då du stod still". Fastän du inte kunnat umgås med dina vänner, eller uppleva din ungdom eller gå i skolan under detta halvår och på det sättet fått åldras med din tonår, så har du absolut inte stått still. Det är det sista du har gjort. Du har sprungit marathon. Du har stridit. Du har kämpat dag efter dag efter dag. Johanna, du har vunnit denna kamp. Du har absolut inte stått still och stampat.
Luften kommer komma tillbaka. Kom bara ihåg att andas. Life is easy when you breathe.
Jag tänker på dig.
Kram
Sabina
Jag får väl helt enkelt dra på ett nytt äventyr så att du får något annat att tänka på medan du läser. Och just det, jag har varit på äventyr nyligen. Inget stort men jag skrev lite om det.
Ibland vill jag helst av allt inte möta folk när jag är ute. T.ex. när jag tog min mopedhjälm utan visir och cyklade till min kompis. Jag lovar, det såg så fjantigt ut. Men så är man ju 18 och då får man göra vad man vill.
Imorgon är det måndag och måndagsklubben. Kommer nog blogg om det. Stå på dig Johanna. Snart är det över och jag lovar dig att du ska bli fylld med så mycket ny och frisk luft om vi ses i sommar. Kanske en och annan öl också. Pussas/ Mats
Johanna, Du ska verkligen vara stolt över dej själv!
Sabina har redan skrivit så fint så mina ord blir bara överflödiga.
Mats förstår jag bara längtar tills att han får dricka öl med dej. (kolla så att han inte dricker för många bara, risken är väldigt stor.)
Du har kommit att beyda mycket för oss som följer dej och vi önskar att du får massor av ny luft, massor av energi och livsglädje. Du om någon är värd allt det bästa.
Kram/Elisabet
Jag... dricka för mycket? Pfft, tror jag inte på. ;D
Hallå fighter! Va ett tag sen nu, men du ska veta att ja tittar din blogg varje dag :) Vet att det är jobbigt mot slutet men när du har kommit såhär långt så klarar du det sista galant! Snart är sommaren här och hoppas man kanske ser dej i halmstad då när man är där och hänger i sommar ;) haha... ha de guld & ta hand om dej! Keep on fighting... puss o kram /Jonas
hang in there!
Johanna, ibland måste krafterna sina....efter allt du har gått igenom,är det förståeligt att en dag blir det bara FÖR mycket.Jag tror att vi alla ibland har dagar eller tider i livet då vi skulle vilja gömma oss bakom ett träd eller något liknade.Kanske är det just nu inte dina bästa tid för att orka med allt. Men DU ÄR en liten stark kvinna och en dag då allt detta är ett passerat kapitel i ditt liv så kommer du att sträcka på nacken och vara stolt över dig själv.DETTA ÄR JAG; kommer du tänka och veta att du med din styrka har fixat svåra saker i livet även när du var så ung! Det är jag helt övertygad om. För du har sällsynta gåvor, du kan bjuda på dig själv och du kan uttrycka dig på att alldeles utmärkt sätt och du har styrkan.
You are the winner Johanna!
Bamsekramar Tania