Söndag kväll, igen! För en vecka sen längtade jag, gud vad jag längtade, gud vad jag längtade tills det skulle bli måndag, jag skulle få veta allt. Jag skulle få veta att det inte var någon fara, att allt var ett stort misstag och att bara jag tog några tabletter om dagen skulle allt snart vara över, typ. Inget att oroa sig över, jag skulle vara tvungen att ringa runt till alla för att säga att jag inte alls har cancer, att det bara var ett stort misstag som lätt skulle redas ut, alla tårar skulle torkas bort och snart skulle den underbara vardagen vara tillbaka igen.
Det blev inte riktigt så.

Det är söndag kväll men just nu längtar jag inte överhuvudtaget till morgondagen, för morgondagen är så ovis, man vet ju egentligen absolut ingenting. Jag vet inte vad ska folk säga, orkar jag med allt? Inte vet jag, det lär väl visa sig, förr eller senare. Men en sak är säker, det var inget misstag, det var sant, det är sant, jag har cancer. Fan vad det svider att säga och skriva, fan vad det svider att säga de förbannade bokstäverna tillsammans, för ingen kan säga att det är ett vackert ord, ingen kan säga att det är något vackert över det ordet, ingen som gått igenom det själv.
Jag vet inte, kanske jag klagar för mycket, känns som om hela denna blogg gått åt till att skriva om hur fantastiskt hemskt jag har det. Så är det inte. Visst det var på väg hem från sjukhuset tisdagen den tredje oktober jag bestämde mig för att skaffa en blogg. Och inte gjorde jag det för att skriva om hur fantastiskt lyckligt mitt liv är. För det är det inte. Men jag vill och skall, alltid, komma ihåg vilka människor det är som ställt, och ställer upp för mig. Ni vet inte vad ni betyder för det går faktiskt inte att beskriva i ord, jag vet det låter chick, fjortisaktigt och som en klyscha, men sant är det. Jag vill inte ens ge mig på ett försök till det. Det ända jag egentligen kan säga är Tack, inte för att det räcker, inte på långa vägar, men jag vill verkligen att du skall ta åt dig, för utan dig hade allt gått lite sämre, lite trögare och allt hade varit lite, eller mycket, jobbigare att ta sig igenom.
Dag för dag. Jag kommer klara det, förr eller senare kommer jag kunna skriva ett enda ord på en hel dag i denna bloggen, det ordet skall uttrycka all lycka jag någonsin känt, all lättnad värd att uppleva och all glädje jag någonsin tror är möjlig att uppnå. Jag vet inte vilket ord det blir, kanske bara besegrad. För jag har en av de tuffaste fienderna mot mig, men tro mig, han kommer få ett helvete om han skall besegra mig. Tro mig, han har inte en chans. Varför? Därför att jag inte är ensam, det är han. Den jäveln har bitit sig fast i mig, i min kropp, men fan heller att han tillhör mig. Nej. Han är ensam, det är inte jag, och det blir jag påmind om varje dag, oftast flera gånger i timman, eller i alla fall flera gånger om dagen, att jag inte är ensam. Så just därför, var stark, det är det enda som kommer fungera.
Hoppas ni får en fin vecka, måste bara lägga in en bild på min hoppetossa, världens underbaraste hoppetossa, bara jag ser henne ler jag, Tack Boberg, guld värda!
Sov gott, det skall jag göra!