Illamående

Illamående, finns det något värre? Ja, klart det gör men just nu mår jag så jävla illa att jag inte kan tänka på nått annat, så därför skriver jag av mig lite här, det skildrar tankarna =).
Jag skrev visst att vi skulle höras i torsdags, det blev inte riktigt så. Vi tar det från början, även om det kommer ta ett tag att skriva..
Onsdag, dagen började med ett ultraljud på hjärtat, inga problem, inga förändringar, jag kunde vara lugn. Lite lättnad.
Sen skulle jag opereras, in skulle den där portakarten. För er som är lika tröga som jag själv är det en kapsel som jag skall få mina mediciner igenom, den sitter precis under huden, på höger sida av bröstkorgen.
I vilket fall, jag var nervös, inte lika nervös som i torsdags men det gjorde ju inte saken bättre att min operationstid blev framflyttad två timmar, kul, verkligen jätteroligt, jag hade ätit en halv skål fil klockan kvart i sju på morgonen, med andra ord noll i bodsocker ( Man fick inte äta mer). Vaknade ett antal timmar senare, mådde inte bra. Inte över huvudtaget, hulkningarna ville inte ge sig på ett bra tag men till slut fick jag i alla fall komma till ett eget rum, lite morfin och sen sov jag så gott så!
Allt är en salig röra men jag fick i alla fall stanna över natten till torsdag.
Torsdag, dags för den första behandlingen. Jag kan verkligen inte komma ihåg vad allt jag fått och får heter, men det var i alla fall en rödfärgad vätska som tog fyra timmar och få i mig. Det var segt, det var tråkigt och det var hemlängtan i tankarna, ett dygn räcker liksom.
Klockan halv fem bar det av hemåt, gött tänkte jag, ända tills jag satt mig i bilen. Jag klarade mig till apoteket, 500 meter från sjukhuset, sen somnade jag. Vaknade igen av att bilmotorn stängdes av och att pappa sa "Johanna vi är hemma nu". Gick direkt upp och lade mig i sängen, mamma försökte med en knäckemacka, pappa med potatis. Gick det? Nej, det gjorde de fan inte, magen värkte av hunger men det gick helt enkelt inte att svälja.
Tjugo minuter och två illamående-tabletter senare kom det för första gången, rakt ner i spannen, jag kan inte förstå hur det kan vara så gott att stoppa i sig något, som sedan smakar så förjävligt att få upp igen.
Somnade åter igen för att bara en halvtimma senare vakna. Spydde igen, kramperna kom och gick och tillslut stod jag helt enkelt inte ut längre. Mamma ringde sjukhuset, pappa backade upp bilen till dörren, mormor kom och håll mig för pannan och sen var vi på väg igen.
Aldrig förr har en bilresa varit så lång. Och aldrig förr har gallan smakat så illa. De kom och mötte mig, två av världens snällaste sjuksköterskor, vid dörren, men en säng och en filt. Inte för att det hjälpte, men det är ju tanken som räknas!
Sen skall jag säga er att jag inte kommer ihåg så mycket mer. Det var mycket människor runt sängen, det var mycket sprutor hit och dit och det var värst vad mina armar skakade. Morfin igen, somnade åter igen som en stock för att sedan vakna upp, jag vet inte när, mitt i natten kanske, eller var det på morgonen? Jag är ledsen, kan inte säga när, inte för att det spelar någon som helst roll, men i alla fall.
Sen ringde Eva, min eva, världens underbaraste Eva! Räddaren i nöden och säger att dom kommer om en timma, hon, Matilda o Anna. Underbart! Blev genast piggare, och plötsligt sugen på potatischips :S i och för sig det första jag vart sugen på sen i tisdags men det kändes ju inte fullt normalt. Det var i vilket fall som helst underbart att dom kom, fick världens sötaste nalle, och ett skit fräckt paraply (Jag skall verkligen kämpa för att inte tappa bort det, jag lovar!! :| ) Men bäst var att de bara kom, mådde dåligt först, men efter lite medicin blev jag nästan som en vanlig människa igen! De gick vid sju tiden, jag somnade om igen, vaknade lagom till Idol, och somnade lika lagom igen efter Hey Baberiba! Idag mådde jag mycket bättre och det kändes så underbart när jag de tog bort nålen och sa att jag kunde åka hem nu. Så nu är jag hemma, jag älskar att vara hemma.


Ush nu har jag verkligen skrivit alldeles för långt, stackars er, men det kändes skönt, det kändes som om jag verkligen behövde skriva av mig, Få det lämnat bakom mig så att säga. Nu skall jag ta en promenad med Otto, det börjar mörkna ute, just därför, man tänker så mycket bättre då, när det är mörkt. Hörs sen.


Nallen
Nallen jag fick!! -v-

anna, min anna

Det är det enda vi ska!

Blunda och tänk.
Vi går på en stig nu.
Ett långt led av människor.
I mitten går Johanna.
Alla händer knyts samman.
Det är dimman, men det lättar.
Steg för steg så går de allihopa.
Det är en konst att gå sådär.
Speciellt i dimma, men visst fan klarar de av det.
Det är rått och kallt omkring dem,
men igen viker en tumm på vägen.
För någonstans i dimman syns ljuset.
och tillsammans klara de allt.

Av Anna.
Anna du är underbar


min mormor!!

117821-3  Jag fick så fina rosor av mormor! =)

Hodgkins lymfom

Hodgkins lymfom, det är så det heter. Det är så sjukdomen jag har heter, det är så den jävla tumören heter.
Det är nu det börjar sjunka in, sakta sakta börjar man ta in all den information man fått den senaste veckan. För det är exakt en vecka sen nu, exakt en vecka sen jag fick reda på att jag har cancer. Hodgkins lymfom var alltså namnet, inte för att det säger er någonting, det gjorde det inte mig heller. Men hodgkinsk lymfom är en elakartad tumör som bildas i lymfkörtlarna, den tumör jag har sitter på vänster sida av halsen, precis ovanför nyckelbenet. Det var igår vi fick besked om att det var just denna sjukdomen jag har, vilket som sagt var var positivt eftersom det är mycket goda chanser att klara sig, över 90 procent av de som får sjukdomen blir botade. Däremot finns de en annan slags cancersjukdom som heter non-hodgkinsk lymfom som det är betydligt svårare att behandla, eller att överleva. Så tur i oturen.

Idag har jag tillbringat i stort sett hela dagen på sjukhuset, jag var där klockan halv tio och hemma igen tio i sex. Det var tungt. Jobbigt som fan. Det är som sagt nu det börjar sjunka in, när man inser att det där tanten i den vita rocken mitt emot mig snackar om skall jag gå igenom, allt det skall jag få uppleva, allt det där skall göra mig frisk igen, vad det än innebär, allt från blodprover och operationer till att tappa hår. Allt, allt och allt ska jag göra, allt för att bli frisk. Det började med blodprover, två gånger om, sen bar det av till röntgen, någon slags speciell röntgen (som jag inte kommer ihåg vad den heter) som kunde se om tumören finns någon annan stans i kroppen, vilket jag verkligen inte hoppas att den gör. Svaren får vi imorgon, skall nämligen dit igen då. Imorgon är det ultraljud på hjärta, hals och bröstkorg som gäller. Hjärtat ingår tydligen i denna behandligen, något man lixom måste göra. Halsen och bröstkorgen är för att se så att det inte finns någon mer tumör i det området. Sen skall jag opereras, in med en liten kapsel (som jag också glömt vad den heter) som jag i alla fall skall få medicin genom under behandlingen. Först och främst kommer jag få cellgift, eller cellmedicin som de säger nu för tiden, och beroende på hur tumören reagerar på det så kanske jag också kommer få strålning. Jag kommer i alla fall få ligga över på sjukhuset imorgon, hoppas verkligen att det räcker med en natt, men det trodde sjuksköterskorna att det skulle göra.

Just nu så känns allt väldigt tomt. Eller nej, tomt kanske de inte känns, rättare sagt snurrar alla tankar riktigt ordentligt i huvudet, men det känns tomt i själen. Jag orkar helt enkelt inte förstå, inte riktigt än. Måste få vänta lite, måste få ta in allt i min egna takt.
Men nu vet ni, nu vet ni varför jag skaffade denna bloggen, nu vet ni varför allt var precis som igår fast ändå helt annorlunda för en vecka sen. Jag kommer ägna större delen av den här bloggen åt att skriva om det som händer runt omkring mig, på sjukhuset, i skolan och hemma, överallt helt enkelt, för cancern kommer följa med mig överallt, varken jag vill eller inte.
Vi hörs på torsdag, ta hand om er, och kom ihåg, som Anna säger, en kram gör skillnad =)

Dimman har lättat

Dimman har lättat, som Anna skrev, förlåt, jag snodde det,  men jag tyckte det var så fantastiskt passande. För det är just, precis, exakt vad den har gjort. För trots att allt inte är helt klart än, trots att dimman dröjer sig kvar en stund till så  känns det mycket bättre. Jag hörde direkt på mammas röst idag att allt inte var precis som i morse, bara genom att hon svarde på mitt "hallå" när jag kom hem från skolan gjorde mig något lättad, för att allt var inte precis som imorse. Allt hade ändrats lite, inte lika mycket för mig som för henne, men allt är relativt och alla ser olika på saker och ting. Men om de nu inte lättade mig så fantastiskt mycket så lättade det dem i min omgivning, och om inte det är en vinst vet jag inte vad det är.

Skolan var tuff idag, ännu en person att berätta för, ännu en engelska lektion utan att man förstår nått, ännu en dag fylld av motgångar, men som alltid, klarar man det och någonstans tror jag man måste försöka vara stolt över att man klarat ännu en dag.
Imorgon är det buffertdag, hoppas verkligen att min grupp får klart vårt arbete, är ledsen att jag inte kan vara med, dåligt samvete som bara den, men vissa saker går före andra och imorgon är en mycket viktig dag. Det skall bli underbart att kunna ställa alla frågor till en person som förhoppningsvis kan svara på dom, för har man gått och grubblat i en knapp vecka har man samlat på sig en hel del frågor.
Till sist, jag skulle faktiskt bara vilja säga Tack! Tack till alla er som stöttar mig, det känns verkligen, det känns verkligen att utan er hade detta nog inte gått, i alla fall inte på långa vägar så bra som det går nu. Sov gott

Söndag kväll

Söndag kväll, underbart! Det är inte ofta man längtar till måndag, kan faktiskt inte komma ihåg en enda gång jag längtat till måndag.. Men någon gång skall ju vara den första! Så. Nu längtar jag i alla fall till måndag, bäst att motivera kanske. Jo, det skall bli skönt att veta vad som kommer att hända, skönt att bara kunna gå efter ett schema, skönt att någon annan planerat min dag. På så sätt är jag övertygad om att dagen kommer gå såå mycket fortare, och sånt gillar vi! Känns som om min vardag går åt till att fördriva tiden, ”kan det inte bara bli nästa vecka” ;  ”snälla gör så att det bli måndag, eller tisdag, eller onsdag, eller vilken dag som helst, låt mig få veta!” Ungefär i den stilen går mina tankar. Det skall bli så ofattbart skönt att få något konkret gjort, jag vill inget hellre än att de skall ringa och tala om för mig exakt vad som kommer att hända, jag vill veta!! (Har hört att det kallas frustration).
117821-2
Idag har annars varit en ganska bra dag, var iväg med Emma och Sofia o kikade lite innebandy. Tittade på vårt gamla lag, Hindås IBK, det var väl ingen fröjd att se kanske, men jag tror inte spelarna var nöjda med spelet heller. Det är sådana matcher man inser vilket bra beslut man tog då man bestämde sig för att inte fortsätta spela denna säsong.
Just de, för alla er om aldrig ser mig på msn längre, höhö, jag har för tillfället bara 15 kontakter, (reespekt) mitt msn har helt enkelt slutat fungera, visst det kan ibland vara skönt att slippa prata med alla man inte vill prata med, så för er som har mig på listan, Känn Er Utvalda! ;)
Nu har jag snackat ett tag med Fanny i telefon, det kändes jättebra det var allt för längesen vi sågs,och jag vet, det var bara två veckor sen. Men utan vissa människor känns tiden längre än med andra, ganska logiskt kom jag på. Jaja, nu är klockan snart läggdags, yippey, snart måndag! Måndagar skall nog bli min nya älsklingsdag!
Och föresten, Nisse jag måste få receptet på kyckling-grejjen vi fick i lördags, mums ;)
Tjipphaj!


Godmorgon

Godmorgon, hoppas ni sovit gott, för de har inte jag! Jag var visserligen helt slut igår kväll, efter fikande på stan, vilket var riktigt trevligt, det blir jämt så himla mycket skratt när man träffar Natalie, precis vad jag behöver =). Sen åkte vi och firade min kusin, 16 år fyllde han, inte dåligt! Jag kollade på fotbollen, jävlar, det var riktigt kul att se Sverige, för en gångs skull måste jag säga.. Men trots att tröttheten hotade med att fullkomligen trycka ner ögonlocken på mig kunde jag inte somna, jag låg där och tänkte på allt som kommer hända, men framförallt på allt som inte kommer hända, gud hur mycket är det egentligen jag kommer tvingas väljas bort, vad kommer jag aldrig få chansen till igen?! Trots att jag bara orkar leva en dag i taget gör jag inget annat än att tänka på framtiden.. Framtiden känns så ovis, det är inte mycket jag förstår och idag vill jag bara att allt skall vara precis som vanligt, att det skall vara en såndär helt vanlig söndag, en söndag som oftast består av ångest, trötthet och plugg. Låter skit tråkigt, jag vet! Men tro mig, allt är bättre än en ovanlig söndag, en sådan som idag..

Jag skall i alla fall iväg och kolla på Innebandy, de ska bli riktigt kul, jag saknar bandyn, till och med riktigt ordentligt, men men vad skall jag göra åt saken? Jag längtar efter att få spela, men jag längtar verkligen inte efter mitt gamla lag.. Och föresten kommer det nog inte gå o spela innebandy på ett tag, rent fysiskt alltså. Hoppas ni får en fin söndag, hörs ikväll

I väntans tider

I väntans tider, ja det är verkligen en lång väntan. Hela livet känns just nu som ett enda stort frågetecken. Alla ställer så många frågor som jag själv undrar, och som jag absolut inte kan svara på. Nu är det äntligen mörkt ute och inte långt kvar till morgondagen, tiden går så sakta, det är helt fantastiskt hur lång en enda minut kan vara.

Väggarna kryper allt närmare och tillslut fick jag helt enkelt inte plats i mitt rum. Jag flydde en sväng till Sandra, ibland saknar man människor så att det gör ont i en och ännu ondare gör det att se de man bryr sig mest om, ledsen och bekymrade. Då och då känner jag mig skyldig. Trots att jag vet att det inte är mitt fel så kan man ibland inte hindra tankarna från att smita iväg åt felaktiga riktningar.

Imorgon skall jag till stan och fika med Natalie, Eva och Matilda det skall bli mysigt, känns jättebra att få något annat att göra och tänka på! Jag längtar.


Nu är det Idol och de känns riktigt skönt att få lite hjälp på traven med att fördriva ytterligare en och en halv timma. Hoppas verkligen att ni får en bra helg, särskilt Anders, det är ju trots allt din första helg som 17 åring! =D. Ha de underbart



Barnsäng

Barnsängen, haha varför fick jag en barnsäng lixom? Har faktiskt ingen aning, kommer nog aldrig få reda på det heller. Men men jag fick ju i alla fall plats i den och det var väl de som var huvudsaken. Jag är sjukt trött, efter jag vet inte hur många tabletter känns de lite suddigt i kanterna, eller som när jag druckit några cider, som pappa uttryckte de. Satt där i baksätet på den gamla bilen och såg allt susa förbi utanför rutan, fan vad vacker världen är endå, bilfärden gick alldeles för fort och snart skulle man möta alla vänliga ansikten som försiktigt ler emot en medan man färdas genom långa, ljusa korridorer. Om jag inte fått ha mamma med mig hade jag aldrig hittat där inne. Sterilt var ordet, fy fan vad rent allt och alla skall vara innan någonting får ske, förstår inte hur många ton rengöringsmedel av olika slag dessa sjukhus gör åt med på bara en dag.

Alla är så hjälpsamma och förstående och jag vet inte hur jag skall kunna visa samma sak tillbaka, ibland räcker man inte till och ibland vill man bara säga till hela världens människor att man älskar dom. För någonstans långt inne gör man nog trots allt det. Det blir ingen skolan imorgon, känner redan nu att det är för mycket begärt både fysiskt och psykiskt. Nu skall jag försöka pallra mig ut i köket för en kvällsmacka och sen bär det av mot sängen. Jag hoppas verkligen att natten bli lite kortare idag, de förgående har vart så förfärligt varma och långa. Hoppas ni mår bra! =)


Kanelbulledagen

Kanelbulledagen, de skall ju firas! Åtta små nybakta bullar har jag fått i mig hittills idag, firas var ordet. Gick till skolan idag, kändes faktiskt helt okej, riktigt roligt emellanåt, de brukar bli så när man är med Anna, sjukt kul är hon, själv säger hon att hon inte kan förstå att jag tycker hon är rolig. Men det är nog just därför jag tycker hon är så rolig, för att hon själv inte vet om det.
KanelbullensdagDet börjar mörka utanför mitt fönster, underbart, äntligen. Skymmning betyder kväll och kväll betyder att det inte är långt kvar tills det är imorgon. Något nervös faktiskt, konstigt nog tycker jag, har gjort de så många gånger förr så varför skulle jag inte klara det denna gången? Ja, inte vet jag men det är väl helt enkelt lite för mycket att tänka på för tillfället. Gårdagens iaktagelser ledde till en del mycket intressant fakta, i alla fall enligt mig själv, mycket underligt hur människor kan reagera så fantastiskt olika på exakt samma sak.

Idag kommer LOST! För gud skull, kära vänner, missa inte detta underbara program, bättre blir det inte.
Nu skall jag fika med mormor! Tjipphaj


Tisdag 3 oktober

Tisdag 3 oktober, dagen då allt är precis som igår, fast annorlunda. I ena sekunden känns allt så fantastiskt overkligt, i nästa känns de precis som vanligt. Gråt blir till skratt och iband blir tystnaden tjock som fan. Det är dagar som denna man känner vad alla verkligen betyder för en, och hur många människor som egentligen bryr sig om en. Människor som alltid bara funnits där, som man knappt lagt märke till utan som varit som en självklarhet, fy fan, jag skall aldrig mer ta något eller någon som en självklarhet. Just nu känns de tomt, ibland blir man tom, inte ofta, men ibland, när man gråtit ut allt som finns att gråta ut, då blir man tom.  Bäst att sova lite, ska i alla fall gå till skolan imon, redan nu har jag bestämt mig för att dit skall jag, vad som en händer, till skolan ska jag. Idag var jag ensam hemma i 45 minuter, de 45 minuterna fördrev jag genom att gå fram och tillbaka mellan vardagsrummet och hallen, in i mitt rum, ut i köket, kollade in skafferiet, mådde illa när jag såg allt, ut i vardagsrummet igen och så började allt om från början, nä du, i skolan får man i alla fall annat att tänka på.
Nä, det här skall jag klara av, har andra klarat de, skall jag också göra de! Sov gott


Nyare inlägg