I måndags slog det mig för första gången. Och jag har fortfarande inte smält det, att jag aldrig tänkt tanken innan, det är riktigt skrämmande. Skrämmande att jag aldrig förr tänkt att det finns en risk att jag inte kommer klara det här. Det är faktiskt så att om jag inte haft en kompis som Sofia, som sa till mig att gå ner till vårdcentralen, så hade jag till slut dött av cancern. Jag hade inte tänkt att gå och kolla det. Jag var för lat, det kunde jag till och med erkänna för mig själv, onödigt tänkte jag. Trodde det var en muskelknuta, eller i värsta fall en något förstorad lymfkörtel. Men aldrig att det kunde vara en tumör. Aldrig. Jag kommer så väl ihåg en dag jag var ledig från jobbet, det var jättevarmt ute och strålande sol, bara jag och mamma hemma. Vi åt frukost på baksidan och solen värmde så där lagom som den gör på morgonen. Så sa mamma "Ne men Johanna, ska vi åka till axessakuten idag, så vi kan kolla den där knölen du har?" Jag reflekterade ingen längre stund över dessa ord, det fanns ju inte i min värld. "Nej, orka. Inte idag, det är så fint väder vi åker till havet istället, vi har ju redan bestämt det". Så gjorde vi det. Vi åkte till havet istället. Det är jag glad för. Jag är jätteglad för att jag inte valde att åka in tidigare, med facit i hand, det spelar ingen roll att det var en så alvarlig sjukdom, jag hade verkligen inte velat ha det här beskedet  tidigare. Eller senare med för den delen. Nu var egentligen perfekt, om det nu kan vara perfekt att få ett sådant besked. Antagligen inte. Men man skall ju se det från den positiva sidan och trots att jag antagligen haft sjukdomen sedan slutet på juni, eller där runt, så hade jag verkligen inte velat veta detta mitt i sommaren. Det hade ju förstört alltihop, hela semestern, hela skolstarten och hela de sista njutbara dagarna innan skolan drog igång på riktigt. Är det någon gång under året man nu promt skall ha den här sjukdomen så är det faktiskt nu. Vinterhalvår = mösshalvår ⁼⁾

Men först i måndags slog det mig. Jag tror jag satt och läste eller satt framför datorn, och helt plötsligt så kommer jag på att, fan det kanske inte går. Fan det finns faktiskt en risk att jag kommer dö. Jag har inte tänkt så innan. det har inte funnits med i några tankebanor. Det jag tyckt var jobbigt, det jag tyckt var så förjävligt med beskedet att jag har cancer var det att jag skulle behöva gå igenom den fruktansvärda behandlingen. Den behandling som fullkomligen skulle förstöra min kropp, mitt självförtroende och mitt utseende. Det var så jag tänkte. Det var utifrån det jag resonerade då jag tänkte på det kommande månaderna. Men aldrig förr har jag tänkt att jag inte kommer klara det. Det har bara varit en sak som gällt, och det är den att jag till slut skall bli frisk, kosta vad det kosta vill. Sen i efterhand kände jag mig förvånad över mig själv, varför har det aldrig funnits med i mina tankar?

Idag har jag svaret på den frågan, det tog ett tag och lista ut den faktiskt, och jag vet det låter konstigt. Jag har helt enkelt inte riktigt förstått vad min sjukdom innebär, det har alltså inte riktigt sjunkt in än, den har inte riktigt tagit all plats den kräver än. Den får ta precis hur mycket plats den vill. Eller inte riktigt, visst måste jag inse att jag är sjuk, visst måste jag ta hänsyn till att jag är sjuk. Men inte alltid. Och sjukdomen får inte ta upp all plats, för det måste få finnas plats över till annat med, roligare saker, värmande saker. Jag tror jag inte tänkt på det förr för att jag hela tiden varit så mån om att fokusera på slutet av det här, hur bra allt kommer att bli då behandlingen är över och hur vältränad jag skall vara då, hur fint mitt hår kommer att bli, hur mycket jag kommer att gå ner i vikt och hur stark jag kommer att känna mig. Sådana saker har jag tänkt på. Och längtat till. Men aldrig Hoppats på att jag skall få komma dit. Jag har aldrig tvivlat. Bara längtat.

Det skall jag fortsätta med, längta. Jag har aldrig förr tänkt på att jag kan misslyckas. Och det tänker jag inte börja med heller. För om man håller hoppet uppe och man tänker positivt och inser att ingenting blir lättare för att man tycker synd om sig själv, då tror jag man klarar det. Du har alltid dig själv.