Tungt, tungt på varenda jävla punkt. I alla fall idag. Sova går inte, plugga går inte, prata går inte. Det går inte, jag vill faktiskt inte mer nu. Munnen snörper ihop sig och det är så mycket som egentligen borde bli sagt men som dör bort, ögonblicken passerar och tillslut får bara tårarna plats i det pressade schemat. Du har all tid i världen på dig, sa hon och log mot mig. Kanske, kanske inte, tror jag man skall passa sig för att säga sådär, att man har alla tid i världen. Det har man inte. När som helst kan det ta slut och snart är det dags för det första stoppet på ytterligare ett och ett halvt år, jag hatar stopp, det tvingar upp så många minnen till ytan, rör om och ställer till oreda, varför kan inte alla bara få finnas för att stötta, hjälpa och stärka, varför kan inte alla bara få leva? Och vi vet alla vet allt tar slut, men inte för alla, livet går vidare varken man vill eller inte.
Jag har inte all tid i världen, förhoppningsvis mycket, men inte all. Det vill jag inte ha heller, jag vill känna lite press, jag vill känna mig lite jäktad, lite pressad att trots allt lyckas nå fram till de där målen jag har, för trots att det inte är några livsavgörande mål för livet, längtar jag. Jag längtar till det där små sakerna som kommer göra vardagen precis som vanligt, och lite bättre. Det är en bra bit kvar.

Ibland klarar man av det där kommentarerna, ibland inte. Ibland sitter man där och stirrar in i väggen och tänker att Vafan för två månader sen hade jag inte reagerat, han skämtar, släpp det. Ibland går det inte. Och jag vet, de menar inget illa, det är inte lätt att veta när man trampat fel.