För



För en vecka sedan tog jag studenten och lämnade gymnasiet för gott.

När jag vaknar på morgonen vill jag inte gå upp. Jag har ont i magen och hjärtat. Helst av allt vill jag bara dra täcket över huvudet och somna om. Inte visa mig för någon. Inte klippa ett band till cancern. Till sist ger jag upp. Jag inser att det är dags nu. Det är dags att lämna skolan och cancern. Det är dags att gå vidare. Och det kommer jag aldrig att kunna göra om jag inte får springa ut idag.

Så jag går upp. Äter två knäckemackor som jag trettio minuter senare spyr upp inne på toaletten hos mormor. Nervositeten gör sitt. Jag smörjer noga in den fortfarande cellgiftstorra huden på benen. Jag sminkar mig snabbt. Tänker att idag ska fan inget smink få dölja mitt naturliga jag. Idag är det bara jag precis som jag är, som skall få synas. Idag skall jag inte vara rädd för att visa upp mig, precis som jag var rädd för det för två år sedan.

När Anders mamma Inger hämtar upp oss för att skjutsa oss till skolan är jag hispig. Jag mår illa och svettas. Tänker att jag inte kommer att klara detta. Hur i helvete skall jag klara mig? Hur i helvete skall jag klara mig utan min kurator, mina två underbart stöttande lärare, det lugn som skolans väggar alltid skänker mig? Hur i helvete skall jag klara mig på egen hand?

När vi äntligen kommer in i lokalen där studentlunchen skall hållas släppar allting. Jag skriker och klappar händerna. Jag viftar med mössan och blickar ut över ett hav med studenter. Jag känner att jag tillhör dem alla. Jag är precis som alla andra människor i det här rummet, för jag är också student. När rektorn ropar upp mitt namn i högtalarna blir det tyst i hela stora salen. Rektorn läser upp en mycket fin motivering till Majblomme Stipendiet och ger mig en kram med tårfyllda ögon. Jag ber att få tala i mikrofonen. Jag tacka Börje och Déesirée för att de är dem bästa lärarna jag någonsin mött. Jag tackar mina vänner som är med mig idag. När jag lämnar scenen känner jag mig stolt och vacker. Lycklig och förväntansfull. Alla skriker och klappar i händerna.

När vi sitter på trappan nere vid vattnet och delar på champagneflaskor och jordgubbar, känner jag att jag vill frysa tiden. Jag känner en sådan obeskrivlig kärlek till mina sex närmsta vänner. Dessa sex personer har alla en unik och speciell plats i min kropp, vilket gör att då jag äntligen lyckats samla alla dessa människor på ett och samma ställe, blir obeskrivligt glad.

När vi sedan står i korridoren och väntar på att alla andra 21 klasser ska få springa ut, så att det kan få bli vår tur, är jag helt lyrisk. Jag vill inget hellre än springa ut på den långa rampen och ut på scenen i folkhavet. Jag vet att mamma och familjen och släkten står längst fram. Till och med mormor står där och väntar. Jag vill springa ut, pussas och kramas och få skrika tills halsen går sönder. Just i detta ögonblick vill jag inget hellre än att få bli fri.

Min skola är en mycket stor sådan. Då det endast är jag tillsammans med mina sex vänner kvar i den stora byggnaden, blir det väldigt tomt. Jag är tvungen att sätta mig ner. Känner hur huvudet snurrar. Känner hur jag måste ha vatten. Känner hur allting kommer över mig på en och samma gång. Rullstol, kryckor, taxi, cellgifter, kramar, spya, smärta, sorg, kämparglöd och slutligen en vinst.

Mina vänner drar upp mig. Det är dags nu. Jag står längst fram vid de stora glasdörrarna. Stirrar ut på ett enormt folkhav och tänker att må jag inte bryta fötterna nu. Så här i efterhand tror jag inte att jag hade märkt det, men just då var jag helt säker på att jag skulle ramla av rampen.
Snart.
Snart.
Det svartnar framför ögonen. Jag böjer mig fram och placerar huvudet mellan knäna. Känner hur gråten kommer. Känner hur kroppen skakar. Då plötsligt kommer rektorn fram och tar tag i mina båda armar. "ÄR DU TAGGAD ELLER?!" Skriker han så högt att jag av ren förvåning slutar grina. Om du bara visste, tänker jag och knyter händerna.

När dörrarna öppnas vet jag inte om jag tänker någonting överhuvudtaget. Jag minns inte en enda tanke jag har under hela den perioden vi står ute på scenen och skriker. För vi skrek verkligen. Jag springer fut först. Ensam. När högtalarna dundrar "YOUR SIMPLY THE BEST" är jag helt vild. Jag springer med armarna högt över huvudet och vänder mig sedan om för att se mina älskade vänner göra samma sak. Sedan blir det till att hoppa och skrika. Jag drar upp lillebror på scenen och sedan blir det kramkalas. Vi vill inte gå ner. Jag har ingen aning om vad folk runt omkring mig gör. Jag vet inte vad folkhavet av människor tänker då de ser sju extremt färgglada personer skrika högre än deras egna barn någonsin gjort. Jag vet ingenting mer än att jag vid detta tillfälle känner mig totalt lycklig. Hela kroppen rakt igenom - jag är lycklig i detta ögonblick.

En person sa "Herregud, alla andra var så lugna där ute på scenen, men ni! Ni var ju helt galna".

När jag hoppar ner på marken inser jag snart att det är väldigt många som vill gratta mig. Jag inser också att väldigt många av dessa människor gråter. Pappa är fullkomligen rödsvullen. Några vänder bort huvudet för att torka tårarna. En vän brister ut i jättegråt. Rektorn kommer framspringande med gåshud och tårar i ögnen. Men jag bara skrattar. För jag vet att dem gråter av glädje och av stolthet. Jag vet att dem gråter för min skull. Jag, som annars har lätt att gråta då jag är mycket glad och lycklig, skrattar bara. Jag skrattar så att jag får kramp i magen. Jag slänger mig om mormors hals och jag dricker ljummen champagne för att fukta munnen. Så står vi där. Tar kort, skriker, skrattar, kramas, pussas och skriker lite till. Jag är i upplösningstillstånd.

På kvällen kommer familjens vänner. Vi äter och dricker. Solen tittar fram och jag är nöjd. För på min student var det sol! Senare fylls huset av saknade och älskade vänner. Vi dricker gott, äter gott, skrattar mycket, och dansar ännu mer. Jag dansar tills svetten rinner och sedan lite till. Jag somnar i en varm famn och vaknar med huvudvärk. Precis som det skall vara.


Har du någon gång hållit andan och tänkt att ingenting kommer någonsin bli bättre än just det här tillfället? Det har jag.

Igår för exakt två år sedan var jag färdigbehandlad. Jag minns den fjärde maj väldigt, väldigt väl. Bättre kväll med vännerna minns jag inte. Just för att det var en sådan frihetskänsla. Just för att jag älskade dem som aldrig förr.

Jag kan idag, två år senare, tycka att jag sitter här med ungefär samma känslor. Jag är visserligen inte nyligen färdigbehandlad, men snart tar jag studenten. På Riktigt. Det är en bit kvar, men jag pluggar på så gott det går och snart är jag klar. På Riktigt. Förra året, då min klass tog studenten, trodde jag att jag kunde förstå dem då de nervöst pratade om vad de skulle göra med sin framtid. Jag trodde jag hade samma känslor som mina vänner, då de med skräckblandad förtjusning såg fram emot att själva få styra sitt liv. Allt upp till var och en.

Så då gjorde jag det. Jag dansade med underbar vänner till en av världens just nu största DJs. Live. Det var grymt. Obeskrivligt bra. Jag svettades som aldrig förr. Jag dansade och hoppade upp och ner i takt med musiken konstant i fem timmar. Jag kände mig lycklig. Jag var lycklig.

Om en månad tar jag studenten. Då lämnar jag skolan och allt var den inneburit bakom mig. Då klipps ett mycket tjockt band till cancern av. Då behöver jag inte längre leva ett liv enbart styrt av en tumör som visst råkade växa på min hals. Jag har mitt liv i mina egna händer. Jag kan välja. Och jag vet precis vad jag ska välja. Jag ska välja att leva. Leva så mycket som det bara går.

Jag har stora förväntningar på livet.

Jag sitter här på balkongen i Haverdal och ser ut över en trädgård som doftar hopp och blommar vårkänsla. Jag har haft några riktigt bra dagar här. Jag har promenerat längs havet med en nyfunnen vän. Jag har, mycket optimistiskt, för första gången i år solat nere på stranden. Jag har gått barfota i grönt gräs och känt varm sand mellan tårna.

Jag har gått långa promenader med musik i öronen och njutit av att snart få flytta hit, till Haverdal. Jag har druckit vin ur plastglas, käkat kex med ost på och samtidigt blickat ut över klippor och saltvatten.  Jag har suttit på en uteservering insvept i en filt och druckit sötsliskig cider tillsammans med goda vänner som får mig att skratta. Men framför allt, har jag varit ångestfri. Jag har varit lugn, trots att jag har hur mycket som helst att göra i skolan. Trots att Mats ska in i lumpen och trots att jag snart ska på kontroll av tumörerna igen. Jag har mått bra, rakt igenom. Det är en mäktig känsla. För mig är den ovanlig och underbar på samma gång. Jag njuter och skrattar tills tårarna rinner av glädje, inte av sorg. Jag bränner kinderna i solen och räknar nya fräknar i ansiktet.

Mitt liv är en bergochdalbana. Det är jag fullt medveten om. Att jag är psykiskt instabil är jag också fullt medveten om. Det underlättar att jag själv vet om att det är så, för på så sätt har jag under den senaste tiden också kunnat acceptera då jag är skrattandes ena stunden medan jag i nästa är ångestfylld och gråtandes. Jag börjar så smått att acceptera att det är så det är, helt enkelt. Jag tror på en starkare Johanna. Jag tror på att jag en dag skall orka mer än jag gör idag. Att jag en dag ska inse att jag faktiskt klarar mig själv.

Jag har en lärare som jag ser upp till otroligt mycket. Hon är stark, lugn och säger många gånger de saker jag tänker, men inte själv vågar uttala. Vi pratar mycket, hon och jag. Sist berättade jag att jag är trött på att vara nere, trött på att åka till skolan och ständigt känna mig jagad av ångestmonster. Då jag tystnar och ser upp från bordet för att möta hennes blick säger hon plötsligt; Vet du vad Johanna? En gång fick jag missfall. I femte månaden.
Hon berättar sedan en historia som gör mig tårögd. Hon avslutar med att berätta att hon en dag vaknade upp på morgonen, fylld av en känsla med hopp och styrka, en känsla av beslutsamhet, som ledde till att hon bestämde sig för att gå vidare. Att inte älta mer. Att tänka framåt och inte bakåt. Att må bra.

Min lärare tror att jag också kommer att vakna upp till en sådan dag. Det tror min kurator med. Det tror inte jag, men jag hoppas. Jag hoppas att jag en dag kan vakna upp och känna att jag gått vidare.

Jag blev tillfrågad att ställa upp på en inspelning till en utbildningsdvd för nyutbildade onkologsjuksköterskor. Jag sa ja. Det beslutet ångrade jag idag. När jag insåg att jag skulle behöva åka till avdelningen ensam började ångesten riva. Tårarna rinner och jag vill inget hellre än bara gå och lägga mig under mitt duntäcke. Somna i en trygg famn och vakna först en annan dag. En bättre dag.

Nu gjorde jag inte det, jag åkte till avdelningen ändå. Mest för att jag lovat att göra det, och lite för att jag inte kunde med att ringa timmarna innan för att lämna återbud.

När jag parkerar bilen utanför sjukhuset blåser det kallt. Som alltid på denna plats. Jag huttrar och går snabbt fram till entrédörren. Den är enorm, den där jävla dörren. Automatiskt glider den upp då jag närmar mig. Så inbjudande.

Lekskeppet i entrésalen står där det alltid stått. Den välkända lukten av sjukdom fyller mina lungor och jag ler emot en liten kille som tillsammans med sin mamma klättrar runt i lekskeppet. Hissen upp till avdelningen luktar gammal rök. Jag trycker in knapp 2. Barncanceravdelning 321.

Då jag kommer in på avdelningen slår allt emot på en och samma gång. Jag minns så mycket mer än jag någonsin trodde jag skulle göra. Jag stirrar in genom den stora fönsterrutan på vänster sida av korridoren och min blick landar på den välbäddade sängen mitt i rummet. Det här rummet, numer ett, låg jag oftast i. Där fick jag mina behandlingar. Där träffade jag läkare och där har jag tittat på "Efter tio" med mamma många morgonar.

Jag ser plötsligt en morfinfull kropp som för längesedan tappat hoppet om en normal vardag, liggandes med slutna ögon i den vita sängen. En mamma som inte sovit lugnt på flera månader håller sin dotter i handen. Jag minns just detta tillfälle så väl eftersom min sjukgymnast kommer in på rummet. Hur hennes ansiktsuttryck och kroppshållning förändras då hon får syn på mig är svårt att beskriva. Eftersom morfinet gör mig helt avdomnad känner jag det inte själv, men jag ser i min sjukgymnast ansikte, att jag inte har någon mössa på mig. Hon ser mig för första gången utan mössa och utan hår.

Sedan jag tappade mitt hår behöll jag mössan på dygnet runt. I början var det mest för att stubbet som var kvar stacks mot den bara kudden, men efter ett tag blev det mer till en vana. Denna mössa hade jag alltså på mig även på avdelningen, trots att alla andra gick runt med bara huvuden. Ingen sköterska, ingen vän eller anhörig förutom mina föräldrar och två bröder fick se mitt skalliga huvud. Därför är den ångest som skär igenom mig då jag inser att mamma tagit av mig mössan efter det att jag somnat av morfinet - enorm. Likt en oändlig och iskall våg sköljer den över mig och då jag inser att kroppen inte vill lyda så pass att jag kan sträcka mig efter mössan, ger jag upp. Denna totala maktlöshet i samband med min sjukgymnast sorgsna blick, får mig att vilja skrika. Jag vill skrika ur all smärta, all sorg och all ilska som denna förbannade jävla skitcancer givit mig.

Men det gör jag inte. Istället koncentrerar jag mig på det träningsprogram som min sjukgymnast tagit med sig. Låter sedan tröttheten skölja över mig, ber mamma att sätta på mig mössan igen, och sjunker sedan återigen in i den djupa dvala som morfinet orsakar.

Maria - sjuksköterskan som skall intervjua oss idag - ropar på mig ifrån andra sidan korridoren. Hon ger mig en kram och jag vänder fönstret till rum nummer ett, ryggen.

Intervjun går bra. Maria är nöjd och jag åker hemåt igen. Jag går som i en dvala. En familj står i entréhallen. En av de små flickorna tittar upp på sin pappa och säger med liten röst att hon kommer sakna honom. Han säger att han kommer sakna henne också. Mamman kramar om den andra flickan och ger henne en puss i pannan. Två ska hem, två ska stanna. Ångesten river i mig. Jag måste ut.

Jag kör motorvägen hem och väcks plötsligt till av att mobilen plingar. Tittar upp och får syn på den skylt som indikerar på att jag ska svänga av här, för att komma hem. Jag har då kört ungefär 4 mil. Utan att tänka en enda tanke.

Jag går morgonpromenad innan frukost. Är hos Mats i Haverdal och har stängt dörren till bubblan. Oftast tycker jag att det är otroligt skönt att kunna koppla bort min vardag och allt som hör den till. Jag tycker om att kunna "åka på semester" och fullständigt stänga av. För det är något som jag kommit att bli väldigt bra på.

Solen värmer redan vid niotiden idag och jag går bort mot havet. Havsluften skänker lugn i en orolig själ. Jag sätter mig ner på en av de halvruttna bänkarna nere vid vattnet och ser ut över en glittrande oändlighet. Idag är en dag då dörren till bubblan står på glänt. Jag har inte lyckats stänga den riktigt ordentligt denna gång, vilket stör mig. Jag vill kunna koppla av och för två dagar glömma allt som har med cancer, skola, måsten och evig ångest att göra.

Natten var orolig. Då lampan släcks kryper det fram monster under sängen. De drar och sliter i mitt hår. Får ögonen att vägra stängas och väcker den för tillfället vilande vulkanen i magen vid liv. Jag märker först efter en stund att kudden blivit blöt. Tårarna rinner längs tinningarna och jag stryker raskt bort dem. Vänder mig om och försvinner in i Mats famn några minuter. Känner mig liten och skör, ledsen och arg.  Ångesten är värst. Absolut värst. Att vara ledsen, det klarar jag av. Jag vet hur jag bäst hanterar det - jag gråter. Så mycket jag bara orkar. För till sist tar det slut. Det kan man inte tro, men så är det faktiskt. Till sist är man tom och trött och kan somna. Det kan man inte när man har ångest. Den river så in i helvete på insidan av kroppen. Dess vassa klor river upp sår jag redan trodde läkt och jag blir arg på mig själv för att jag inte lyckas låta dessa sår förbli läkta och orörda.

Jocke Bergs stämma gör mig lugn. Saltdroppar blandas med saltvatten, men det är okej. En ensam svan glider sakta förbi. Jag studerar dess långa hals och ståtliga huvud och undrar varför han eller hon är ensam. Jag som trodde att svanar levde i par. Jag tänker att svanen kanske har sin partner någonstans i närheten. Precis som jag. Kanske har svanen massor av vänner, men ändå är den ensam. Precis som jag.

Jag lever ett obeskrivligt bra liv. Jag lever ett liv som jag inte kan påstå att jag är nöjd med till hundra procent, men jag inser också att det är väldigt få människor som är det.
Jag är bra på att fokusera på det positiva i livet.
Jag är bra på att bearbeta mina upplevelser och jag är bra på att ta vara på min dag. Det har jag lärt mig att bli, det är inget som någonsin varit någon självklarhet för mig.
Jag har lärt mig otroligt mycket av att vara sjuk i cancer. Jag vill inte vara utan den perioden av mitt liv, men däremot vill jag lära mig att handskas med alla de känslor som sjukdomen bidragit med. Jag vill se mig själv som en stark individ med egna mål och med förmågan att kunna ta egna beslut.
Det är mitt största mål i livet just nu - att ändra synen på mig själv.

Svanen är utom synhåll nu. Borta. Så även mina tårar. Jag är lugn nu, men ledsen på samma gång. Inspirationen till att skriva sköljer över mig likt en våg av värme och jag vänder vattnet ryggen för att gå hem och sätta ord på mina känslor.

Det är svårt att börja på ett inlägg när man vill berätta allt och inget. Det var längesedan jag skrev här. Nu för tiden går jag aldrig in på bloggen. Får ångest bara jag ser headern laddas upp framför mig och klarar inte av att läsa kommentarer samt de texter jag tidigare skrivit.

Tidigare har jag följt en rad bloggar som på något sätt handlar om cancersjuka människors liv. Det gör jag inte längre. Jag flyr allt vad cancer heter. Allt som på något sätt påminner mig om tiden för två år sedan, gör jag allt för att undvika. Jag vill leva ett friskt liv. Jag vill leva ett liv utan panikångest och fysisk smärta.
Jag vill leva ett liv utan cancern.

Det kommer jag aldrig mer att få göra, det är jag väl medveten om. Däremot kämpar jag idag för att få distans och skapa ett "bra" förhållande till vad jag och min familj har gått igenom. Det är svårt, minst sagt. Kuratorn varannan vecka hjälper, samtidigt som mina problem blir mer ännu mer konkreta av att nämnas högt.

Jag går mitt sista år på gymnasiet nu. Mitt fjärde år. Det är fördjävligt, rent ut sagt. Jag har absolut ingen som helst motivation kvar till att leva ett liv som styrs till så hög grad av cancern. Allt jag gör idag, gör jag på grund av att jag har varit sjuk. Det är frustrerande. Och tröttsamt.

Det kryper i kroppen samtidigt som infektion på infektion tar på krafterna. Immunförsvaret är nedkört i botten och det är något som jag tycker är mycket frustrerande. Jag tror inte längre, jag vet, att mycket av denna frustration bottnar i en stor sorg. Jag kan idag ärligt säga att jag för två år sedan hade trott att jag skulle ha kommit så mycket längre idag, än jag faktiskt gjort. Jag trodde inte att jag fortfarande skulle ägna så mycket tankearbete och sorg åt att älta något jag inte kan rå för. Jag trodde jag skulle känna mig väldigt mycket friskare, än jag gör.

Det är okej. Jag har kommit en bra bit på vägen mot att acceptera den situation jag befinner mig i. Det är svårt och tungt och en ständig uppförbacke. Men den senaste tiden har det faktiskt gått lättare. Kanske beror det på den första vårsolen, mormors pigghet eller det faktum att skolan faktiskt snart är över - på riktigt.

Jag har lärt mig mycket om hur jag bäst dämpar den ständiga stressen och de skyhöga kraven jag väljer att utsätta mig själv för. Kuratorn jag pratar med är bestämd och duktig. Säger både vad jag vill, och inte vill, höra. Hon har hjälpt mig att inse vissa saker som jag kanske redan insett, men som jag vägrat lyssna till och acceptera.

Jag bor hemma nu igen. Kontraktet på lägenheten gick ut två dagar innan jag fick jobb, vilket var ganska irriterande. Nu jobbar jag ungefär en till två dagar i veckan. Går i skolan de andra dagarna. Är hos Mats i Halmstad på helgerna. Umgås med mina vänner och dansar allt som oftast tills lördagsnatten blivit söndagsmorgon och fötterna värker.

Jag mår bra av att få göra saker som andra människor göra. Vanliga människor. Människor utan cancer. I skolan är jag så förbannat ensam utan min klass och utan några självklara vänner att fördriva rasterna med. Jag kämpar på bäst jag kan och gör allt för att trivas med mig själv och med min livssituation. Något som visat sig vara betydligt svårare än jag tidigare trott.

Hur som helst. Jag mår efter omständigheterna bra. Jag är tacksam att jag lever, trots att vissa saker hade kunna vara betydligt mycket bättre än de idag är. Jag har lärt mig mycket av att vara allvarligt sjuk. Bland annat att livet aldrig mer kommer vara desamma som det var innan.

Trots allt gjorde jag det. Vi gjorde det. Vi är faktiskt lite bäst i världen!

Jag hoppas att alla ni som fortfarande kikar in här då och då mår bra. Jag hoppas vårsolen även värmer era kinder!
Kram
Johanna

Jag minns så väl mannen i den vita rockens ord. Det är en cellförändring i knölen på din hals, Johanna.

Cellförändring,

cellförändring,

cellförändring.

Ordet ekade mot ljusgula väggar i det lilla rum vi befann oss i.

En sekund, två sekunder.

Och så mammas skrik som skär genom den torra luften. Jag vänder mig om. Får syn på mammas förskräckta ansikte och pappas tomt stirrande blick. Herregud, säg att det inte är sant.

Idag är det exakt två år sedan jag fick reda på att jag hade Hodgkins lymfom – lymfkörtelcancer. Jag minns den tredje oktober med våta kinder och mörka tankar. Jag minns den dagen som kom att förändra mitt liv något radikalt, väldigt väl. Ibland vaknar man upp till dagar man aldrig trodde man skulle vakna upp till, och för mig är tredje oktober en sådan dag. Ett datum som för alltid är inpräntat i mitt innersta och som alltid kommer att påminna mig om en mycket tung period i livet. Men framförallt kommer den tredje oktober påminna mig om kämparglöd, en otroligt stark inre vilja och en obegränsad mängd kärlek och omtanke.

Idag, två år efter beskedet kan jag tänka att jag har kommit långt. Jag har vunnit kampen om livet och jag har på många sätt hittat tillbaka till mig själv och den självkänsla jag hade innan jag blev sjuk men som parallellt med att jag blev allt sämre och sämre, också sjönk mer och mer. Jag är stark idag. Jag vet att om jag bestämmer mig för någonting, så klarar jag det också. Det handlar bara om att ge sig f-n på att det ska gå!

Jag är stolt över mig själv och över vad jag har åstadkommit hittills i livet. Men framförallt är jag stolt över min fina familj och släkt och inte minst mina vänner. För dem, om någon, har kämpat. Utan dem hade allt varit så obeskrivligt mycket svårare.

Jag har en klump i halsen och jag har lite ångest idag. Men jag tycka att det är okej, för det är nuförtiden väldigt sällan jag har det, och är det någon gång man kan få känna sig lite nere, så är det faktiskt idag. Däremot tror jag mycket på vad mamma just sa till mig - man måste fokusera på framtiden. Hon är klok min mamma, för det har hon väldigt trätt i. Jag är ung och jag har förbannat mycket som jag ska hinna med innan jag har tid med att bli sjuk igen! Jag har drömmar och mål som jag har bestämt mig för att uppnå. Och för mig känns det väldigt viktigt en dag som denna. Tankarna på cancern och på min behandlingsperiod gör att jag blir ännu mer fokuserad och driven till att komma dit jag vill komma i livet.

Vi kom hem till kalla (väldigt kalla) Sverige i onsdags. 20 graders temperaturskillnad!
Vår vecka på Thassos var helt underbar. Faktiskt helt perfekt.

Vi hade ju köpt en ospecifierad sistaminuten resa så vi visste ju verkligen inte vad som väntade oss. Vår reseguide skrämmde upp oss reda på bussen ifrån flygplatsen och beskrev vårt hotell som det mest öde på hela Thassos. Det fanns absolut ingenting i närheten av hotellet och vi skulle vara tvungna att ta taxi eller moppe till allting.
Okej, tänkte jag. Det här kanske inte var en sådan bra idé

Med reseguidens ord ekande i huvudet var det första vi gjorde då vi kom fram att hyra en moppe. Dock visar det sig mycket snart att det var 100 meter till ett turkostblått vatten och en vit stenstrand. Det var knappt en kilometer till två restauranger med utsikt över havet och bergen. Det var ungefär lika långt till en liten supermarket där du kunde få tag på det mesta och där världens sötaste tant (efter min mormor) jobbade.

Vår reseguide måste varit fruktansvärt lat. Eller så hade hon ingen uppsakttningsförmåga överhuvudtaget!
Hur som helst, det var tur att vi hyrde moppen ändå. Vi åkte runt till olika små vikar med kristallklart vatten och mjuk sand, åt på restauranger som låg precis in till havet och drack drinkar på klubbar med samma underbara läge.

Jag tänkte många gånger då jag simmade runt i vattnet eller låg i en solstol och bättrade på brännan, att jag nog inte har mått så här bra sedan jag blev sjuk. Så himla mycket har förändrats på de två år som nu har gått sedan jag fick reda på att jag var sjuk.
Men nu! Nu kunde jag sitta bak på moppen, hålla om min pojkvän och samtidigt dra fingrarna genom håret. Jag har ett hår att dra fingrarna igenom!! Jag har verkligen det!
Det var en speciell känsla som jag förälskade mig i.