Nästa onsdag, den 10onde, tar jag studenten på riktigt. Jag är nervös, spänd, förväntansfull och livstörstig. Jag längtar efter att få flytta hemifrån och bo vid havet. Jag längtar efter att börja mitt nya jobb på ett boende för utvecklingsstörda. Jag längtar efter att få leva mitt liv precis så som jag vill leva mitt liv.

Det här året har varit tufft. Jag har gått till psykologen och sett det som mitt jobb. Mitt jobb med att få ett bättre förhållande till cancern. Det jag jobbar med just nu är att se på mitt liv som ett enda. Idag tänker jag att jag först levde tills jag var 17 år och blev sjuk, sedan har jag snart levt tre till. Jag kan idag inte förstå att jag är samma person genom de tre perioderna i mitt liv - den jag var innan jag blev sjuk, den jag var under tiden jag var sjuk och nu den jag är idag. Jag har svårt att förstå och acceptera att så mycket har förändrats på så kort tid.

Då jag ser mig själv i spegeln blir jag fortfarande förvånad. Det är sant. Jag känner inte igen mig själv. Jag vet inte vem jag är eller vem jag förväntas vara. Det enda jag vet, är att jag inte har något att välja på. Jag kan endast välja att acceptera livet som det är, inse att det inte är någon idé att lägga energi på att tycka illa om sig själv. Inse att jag faktiskt har varit samma person genom hela livet, trots att mycket har förändrats.

Jag har fått precis de betyg jag ville ha. Jag har insett att jag inte är så jävla pjåkig, ändå. Jag har insett att jag skall vara stolt över mig själv som klarar av att gå till skolan, få mvg, överleva vardagen och längta efter framtiden. Jag ska vara nöjd med mig själv. Detta tjatar jag på mig själv om. Varje dag har jag en liten hemlig ceremoni i hallen. Jag ställer mig framför spegeln och så säger jag till mig själv att jag är bra. "Du är bra, du är bra, du är bra", tjatar jag och inser att det inte hjälper för stunden, men kanske i framtiden. För tjatar man tillräckligt länge så tror man till sist på sig själv.

Min plan var att skriva en bok. Den planen gick i stöpet. Det är okej. Jag är inte bitter eller ledsen för det, jag inser bara att jag inte är psykiskt redo för att skriva någon bok. Än.
Däremot blev det något av ett kompendium. Runt 60 sidor med framsida och baksida. Ett häfte som innehåller mitt allra mest privata. Jag är inte beredd att låta alla de människor som vill, läsa dessa texter. Jag är inte beredd att lämna ut mig själv och min familj helt och hållet. Däremot är jag beredd på att ge dessa texter till en person som verkligen behöver dem. Därför skall jag ta kontakt med min kontaktsköterska på avdelningen och berätta att det faktiskt finns någon som förstår och som har satt ord på känslorna. Även om dessa aldrig är desamma för en människa som för en annan. Men finns det någon ungdom eller annan person där ute som jag skulle kunna hjälpa med mina texter, så är det min skyldighet att göra det. En bok blir det kanske förr eller senare ändå, när jag är redo och skrivsugen.




Nu är jag klar med gymnasiet. Nu skall jag gå ner till min stugan och packa ner alla mina tillhörigheter som jag vill ha med mig till Haverdal i sommar. Jag ska lägga tid på att mentalt ställa in mig på att flytta hemifrån för gott. Jag ska njuta av känslan av att snart ta studenten och äntligen få vara fri. Men framför allt skall jag njuta av att jag faktiskt lever och frodas. Att jag kan gå och äta ordentligt. Att jag kan träffa vänner och skratta. Allt detta utan att det gör ont i kroppen!