Jag går morgonpromenad innan frukost. Är hos Mats i Haverdal och har stängt dörren till bubblan. Oftast tycker jag att det är otroligt skönt att kunna koppla bort min vardag och allt som hör den till. Jag tycker om att kunna "åka på semester" och fullständigt stänga av. För det är något som jag kommit att bli väldigt bra på.

Solen värmer redan vid niotiden idag och jag går bort mot havet. Havsluften skänker lugn i en orolig själ. Jag sätter mig ner på en av de halvruttna bänkarna nere vid vattnet och ser ut över en glittrande oändlighet. Idag är en dag då dörren till bubblan står på glänt. Jag har inte lyckats stänga den riktigt ordentligt denna gång, vilket stör mig. Jag vill kunna koppla av och för två dagar glömma allt som har med cancer, skola, måsten och evig ångest att göra.

Natten var orolig. Då lampan släcks kryper det fram monster under sängen. De drar och sliter i mitt hår. Får ögonen att vägra stängas och väcker den för tillfället vilande vulkanen i magen vid liv. Jag märker först efter en stund att kudden blivit blöt. Tårarna rinner längs tinningarna och jag stryker raskt bort dem. Vänder mig om och försvinner in i Mats famn några minuter. Känner mig liten och skör, ledsen och arg.  Ångesten är värst. Absolut värst. Att vara ledsen, det klarar jag av. Jag vet hur jag bäst hanterar det - jag gråter. Så mycket jag bara orkar. För till sist tar det slut. Det kan man inte tro, men så är det faktiskt. Till sist är man tom och trött och kan somna. Det kan man inte när man har ångest. Den river så in i helvete på insidan av kroppen. Dess vassa klor river upp sår jag redan trodde läkt och jag blir arg på mig själv för att jag inte lyckas låta dessa sår förbli läkta och orörda.

Jocke Bergs stämma gör mig lugn. Saltdroppar blandas med saltvatten, men det är okej. En ensam svan glider sakta förbi. Jag studerar dess långa hals och ståtliga huvud och undrar varför han eller hon är ensam. Jag som trodde att svanar levde i par. Jag tänker att svanen kanske har sin partner någonstans i närheten. Precis som jag. Kanske har svanen massor av vänner, men ändå är den ensam. Precis som jag.

Jag lever ett obeskrivligt bra liv. Jag lever ett liv som jag inte kan påstå att jag är nöjd med till hundra procent, men jag inser också att det är väldigt få människor som är det.
Jag är bra på att fokusera på det positiva i livet.
Jag är bra på att bearbeta mina upplevelser och jag är bra på att ta vara på min dag. Det har jag lärt mig att bli, det är inget som någonsin varit någon självklarhet för mig.
Jag har lärt mig otroligt mycket av att vara sjuk i cancer. Jag vill inte vara utan den perioden av mitt liv, men däremot vill jag lära mig att handskas med alla de känslor som sjukdomen bidragit med. Jag vill se mig själv som en stark individ med egna mål och med förmågan att kunna ta egna beslut.
Det är mitt största mål i livet just nu - att ändra synen på mig själv.

Svanen är utom synhåll nu. Borta. Så även mina tårar. Jag är lugn nu, men ledsen på samma gång. Inspirationen till att skriva sköljer över mig likt en våg av värme och jag vänder vattnet ryggen för att gå hem och sätta ord på mina känslor.