Den tredje maj år 2007 var jag färdigbehandlad,

Just ikväll kan jag bara inte förstå.
 

Jag kan bara inte fatta att jag strosade runt på Paris gator i skitkort hår.

Jag kan inte förstå att det faktiskt är mig själv jag tänker på, då jag tänker på den period med mediciner och behandling som jag faktiskt gått igenom. Hur fan överlevde jag på 5 bitar vattenmelon om dagen? (Det här tycker jag nästan är konstigast av allt, med tanke på min annars så stora passion för mat).

Hur fixade jag egentligen den där skolintervjun på MQ, då jag skrek av smärta då mamma rätade ut mina ben två timmar tidigare på morgonen? Då jag spydde upp frukostgröten och då jag gav kryckorna till mamma precis utanför MQ och på egna ben stapplade ner för rulltrappan för att intervjua och för att spela teater med omvärlden?

Jag kan inte föreställa mig att inte kunna knäppa knappen i tröjan själv. Jag kan inte förstå att min lillebror var den som fick hjälpa mig de få metrarna det är ut till köket ifrån min säng, då jag ville sitta med vid middagsbordet då de andra åt och jag mest tittade på.

Jag kan inte minnas den känsla som fyllde min kropp då mamma i telefon med förbaskade försäkringskassan bröt ihop i köket. Jag kan inte förstå att jag med bar överkropp faktiskt la mig ner på den där kalla britsen för att ta emot strålning. Jag minns knappt ambulansturerna, men jag minns så pass mycket att jag vet med mig att det är något som jag aldrig vill göra om. Ambulansen gav mig mer ångest än vanligt.

Jag har idag väldigt svårt att se mig själv kortisonsvullen, utan hår och med en kropp som vägrade lyda mina order. Jag har svårt att föreställa mig hur mina nära och kära mådde då, under tiden allt hände. För mig stod tiden väldigt sällan still. Möjligtvis i det ögonblick av kompakt tystnad då doktorn i den vita rocken svarade "Ja" på frågan Om jag hade cancer.
Annars gick alltid tiden framåt. På ett eller annat sätt. Antingen med hjälp av en film, av en bok, av bloggen, av mina vänner, av min släkt eller av morfin. Jag arbetade mig igenom varje minut med mer eller mindre möda. Hade mitt mål så fruktansvärt klart framför mig och aldrig förr har jag velat uppleva något så starkt som jag vill uppleva dagen då jag skulle vara färdigbehandlad.

Den dagen levde upp till alla mina förväntningar, och mycket mer. Jag kan idag bara inte förstå att jag faktiskt gjort det. Att vi faktiskt gjort det. Jag blir stolt och rädd på samma gång.

Kommentarer
Postat av: Micke

8o)



Du Ni familjen har gjort ngt otroligt.

Var stolt!

lev stort!



/M

2009-01-16 @ 17:59:49
Postat av: Elisabet Roslund

Jag är också en som följde ditt kämpande, som hoppades såå på att allt skulle bli bra. Jag är så glad för din skull Johanna!

Kram/Elisabet

2009-01-20 @ 14:08:32
Postat av: Anonym

Ville bara lämna ett avtryck..

Jag är glad för din skull hoppas du får ett underbart liv!!!



Kramar

2009-02-16 @ 18:58:03
Postat av: Anonym

fan vad fin du var i kort hår !!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback