Jag minns väldigt tydligt en eftermiddag någon gång under min behandling. Jag minns inte när det var, men jag minns att det var under en sådan där riktigt tuff period. En sådan period då minuterna endast fördrevs med hjälp av morfin.

Anna, Anna och Eva skulle komma hem till mig för att hälsa på. Jag kunde sitta upp själv nu. Jag kunde till och med gå ner för trappan utan hjälp. Jag minns den lycka och värme jag kände i kroppen då jag tillsammans med tre av mina bästa vänner satt i sängen och pratade, tittade i skolkatalogen och uppdaterades om vad som hänt inom kompiskrets och skola under den senaste tiden då jag inte varit där.

Känslan är svårbeskrivlig. Under min behandlingsperiod kunde jag då och då uppleva ögonblick av lycka som fick mig att gråta. Jag grät först långt efter det att mina vänner den kvällen gått hem, först efter det att vi akut fått åka in till sjukhuset för att jag hade så ont. Men då och då kände jag ögonblick av total lycka. Denna kväll var ett sådant ögonblick.

Men på en sekund slås allt om. Det knackar på dörren till mitt rum och mamma sticker in huvudet. Jag minns hur glad hon var för att jag orkat träffa kompisar. Jag minns hennes röst då hon säger "Ursäkta att jag stör, men Johanna du måste jag dina mediciner".

På en sekund är den obeskrivliga känslan som bortblåst och jag befinner mig plötsligt mitt i verkligheten. Jag går ut i köket. Plockar fram den blå medicindosan ur översta lådan bredvid spisen. Den låda som nu istället för att agera kryddlåda, agerar min tillfälliga livlina. Min medicinlåda. En ordagrant proppfull sådan.

Jag minns den ilska som jag känner i kroppen. Jag minns den oerhörda vreden och jag minns då jag istället för att svälja mina åtta kvällstabletter, rullar in dom i ett ark hushållspapper.

Då tabletterna faller ner i soptunnan känns allt jävligt bra. Jag tycker att dom hör hemma där. För säkerhetsskull lägger jag lite extra papper över, så att mamma och pappa inte skall upptäcka hur jag syndat.

Så minns jag hur kvällen går mot sitt slut och mina vänner skall åka hem. Jag minns Annas hårda och varma kram och jag minns pappas blick då jag så gott jag kan försöker dölja den smärta som uppstår då någon försöker visa mig lite omtanke och kärlek genom en vanlig kram.

Vi åker in akut. Jag kan inte längre sitta upp och jag kan inte längre tänka på något annat än den smärta som skär genom magen, upp igenom bröstet och som slutligen dunkar mellan tinningarna.

Det går ju över. Självklart gör det de!
Men jag minns så tydligt känslan av att slänga tabletterna i sopptunnan. Vilken ångest jag sedan kände, hur jag skämdes. Hur kunde jag med att slänga min behandling, min livlina, i vår sopptunna hemma i köket?
Jag vet varför jag gjorde det, men jag vet inte hur jag kunde med att göra det.
Nu klarade jag uppenbarligen cancern ändå, trots att det "fattades" åtta tabletter i behandlingen, och tur var väl det. Men just den kvällen, som jag minns så väl, skulle de där jävla tabletterna inte få förstöra min kväll.