Det är ett år sedan nu. Nästan på pricken. Igår hade jag fått beskedet om det blev en dag mindre med strålning. Imorgon skulle jag få beskedet om att jag skulle strålas ytterligare en månad.

Jag minns värmen och vitsipporna. Jag minns vattenmelonen, blåsorna i munnen, solen, lättnaden, närheten, omtanken och kärleken.

Så minns jag även sorgen och ilskan. Frustrationen över att inget gick som jag tänkt mig. Jag minns den otroliga orkeslösheten då ett strålningstillfälle plötsligt blev 30 stycken.

Jag minns tårar som torkar av solens strålar. Jag minns kort, kort hår och svullna kinder.

Jag kommer så väl ihåg den där förväntningsfulla känslan. Den där känslan av att det faktiskt inte var långt kvar nu. Det var på riktigt nu. Äntligen skulle jag en gång för alla slippa behandlingar, biverkningar och allt vad det innebar.

Mycket lite har blivit som jag tänkte att det skulle bli. Jag blir inte av med sjukvården. Jag får inte tillbaka min gamla kropp. Jag kan inte träna så mycket som jag tänkte att jag skulle kunna göra.

Däremot, är jag starkare än jag trodde att jag skulle vara. Någon har hjälpt mig upp på benen igen. Någon har dragit och slitit och jag vet att jag kan stå själv nu. Det är en härlig känsla. För ett år sedan var jag så skör. Minsta lilla och jag föll. Idag är lyckligare än jag någonsin kunnat tänka mig. Jag ler när jag skriver nu. Jag älskar att leva.

Nu var det längesedan jag skrev...

Jag har börjat äta antibiotika tre gånger i veckan för att förebygga infektioner och förkylningar. Nästa vecka skall jag till sjukhuset både måndag och tisdag. Jag ska då göra EEG-undersökning samt en undersökning hos Öron, Näsa, Hals - avdelningen, som jag inte riktigt vet vad den innebär.. Det bestämdes att jag skulle göra dessa undersökningar för ungefär en måndad sedan. Jag hade då svimmat flera gånger om dagen några dagar i sträck, vilket jag tyckte var mycket obehagligt. Detta har dock inte hänt på sistone. Jag mår bra, är ofta väldigt trött men så är det då man går fullt schema och samtidigt har en massa andra grejer som skall göras.

Påsken var jättemysig! Vi letade påskägg i trädgården och åt massa påskmat och myste. Under lovet körde jag även postbil, eftersom jag nu är brevbärare. Det är både roligt och jobbigt på samma gång - precis som ett jobb skall vara.

Nu har jag ungefär två månader kvar i skolan. Sedan tar jag studenten.
Det känns konstigt.
Väldigt konstigt.
Fast för mig blir det inte på riktigt. Jag skall ta studenten med alla mina klasskamrater och vänner men till hösten måste jag ändå tillbaka till skolan. Sammanlagt har jag ungefär fyra - fem kurser som jag missade under tvåan, då jag var sjuk och inte orkade med skolan. Jag skall vara ärlig, det känns tungt. Det är jobbigt att höra på allas framtidsplaner och på vad alla skall göra till hösten. Den ena reser dit, den andra reser dit.

Samtidigt försöker jag att tänka på att jag också kommer hinna göra allt det där jag vill göra. Jag vill resa. Jag vill resa långt bort och jag vill vara borta länge. Jag kommer hinna det med, det dröjer bara ett tag. Jag kan inte hjälpa att jag skall gå ett fjärde år, det är inte mitt fel, det är cancerns fel. Om jag till exempel hade skolkat mig till ett fjärde år, då hade det varit en helt annan sak. Nu är det inte så, jag hade (antagligen) inte kunnat göra något annorlunda för att slippa extraåret.

Tack för era fina hälsningar och hoppas att ni alla mår bra!