Igår för exakt två år sedan var jag färdigbehandlad. Jag minns den fjärde maj väldigt, väldigt väl. Bättre kväll med vännerna minns jag inte. Just för att det var en sådan frihetskänsla. Just för att jag älskade dem som aldrig förr.

Jag kan idag, två år senare, tycka att jag sitter här med ungefär samma känslor. Jag är visserligen inte nyligen färdigbehandlad, men snart tar jag studenten. På Riktigt. Det är en bit kvar, men jag pluggar på så gott det går och snart är jag klar. På Riktigt. Förra året, då min klass tog studenten, trodde jag att jag kunde förstå dem då de nervöst pratade om vad de skulle göra med sin framtid. Jag trodde jag hade samma känslor som mina vänner, då de med skräckblandad förtjusning såg fram emot att själva få styra sitt liv. Allt upp till var och en.

Idag, ett år senare, inser jag att jag inte alls hade samma känslor som mina klasskamrater. För de känslorna har jag nu, efter mitt extra år på gymnasiet. Jag går runt och är lite smått nervös hela tiden. Jag är fruktansvärt otålig och har svårt att koncentrera sig. Mitt humör är som en bergochdalbana där jag ena sekunden kan gråta tills det värker i bröstet, för att i nästa skratta tills jag får kramp i magen. Förra veckan var fruktansvärd. Det var längesedan jag mådde så psykiskt dåligt. Men, det går över, det gör det alltid. I lördags bestämde jag mig, efter sex dagars gråtande i sträck, att trotsa min egen hjärna och gå ut och dansa istället för att sitta hemma och grina.

Så då gjorde jag det. Jag dansade med underbar vänner till en av världens just nu största DJs. Live. Det var grymt. Obeskrivligt bra. Jag svettades som aldrig förr. Jag dansade och hoppade upp och ner i takt med musiken konstant i fem timmar. Jag kände mig lycklig. Jag var lycklig.

Jag älskar att leva. Jag har en otroligt stor livstörst och jag vill verkligen få ut så mycket som möjligt av varje sekund i mitt liv. Men. Jag har också insett att jag måste låta mig själv vara ledsen ibland. Inse att den bästa tiden av alla, är den då man inte gör någonting alls.

Om en månad tar jag studenten. Då lämnar jag skolan och allt var den inneburit bakom mig. Då klipps ett mycket tjockt band till cancern av. Då behöver jag inte längre leva ett liv enbart styrt av en tumör som visst råkade växa på min hals. Jag har mitt liv i mina egna händer. Jag kan välja. Och jag vet precis vad jag ska välja. Jag ska välja att leva. Leva så mycket som det bara går.

Jag har stora förväntningar på livet.