Jag sitter här på balkongen i Haverdal och ser ut över en trädgård som doftar hopp och blommar vårkänsla. Jag har haft några riktigt bra dagar här. Jag har promenerat längs havet med en nyfunnen vän. Jag har, mycket optimistiskt, för första gången i år solat nere på stranden. Jag har gått barfota i grönt gräs och känt varm sand mellan tårna.

Jag har gått långa promenader med musik i öronen och njutit av att snart få flytta hit, till Haverdal. Jag har druckit vin ur plastglas, käkat kex med ost på och samtidigt blickat ut över klippor och saltvatten.  Jag har suttit på en uteservering insvept i en filt och druckit sötsliskig cider tillsammans med goda vänner som får mig att skratta. Men framför allt, har jag varit ångestfri. Jag har varit lugn, trots att jag har hur mycket som helst att göra i skolan. Trots att Mats ska in i lumpen och trots att jag snart ska på kontroll av tumörerna igen. Jag har mått bra, rakt igenom. Det är en mäktig känsla. För mig är den ovanlig och underbar på samma gång. Jag njuter och skrattar tills tårarna rinner av glädje, inte av sorg. Jag bränner kinderna i solen och räknar nya fräknar i ansiktet.

Mitt liv är en bergochdalbana. Det är jag fullt medveten om. Att jag är psykiskt instabil är jag också fullt medveten om. Det underlättar att jag själv vet om att det är så, för på så sätt har jag under den senaste tiden också kunnat acceptera då jag är skrattandes ena stunden medan jag i nästa är ångestfylld och gråtandes. Jag börjar så smått att acceptera att det är så det är, helt enkelt. Jag tror på en starkare Johanna. Jag tror på att jag en dag skall orka mer än jag gör idag. Att jag en dag ska inse att jag faktiskt klarar mig själv.

Jag har en lärare som jag ser upp till otroligt mycket. Hon är stark, lugn och säger många gånger de saker jag tänker, men inte själv vågar uttala. Vi pratar mycket, hon och jag. Sist berättade jag att jag är trött på att vara nere, trött på att åka till skolan och ständigt känna mig jagad av ångestmonster. Då jag tystnar och ser upp från bordet för att möta hennes blick säger hon plötsligt; Vet du vad Johanna? En gång fick jag missfall. I femte månaden.
Hon berättar sedan en historia som gör mig tårögd. Hon avslutar med att berätta att hon en dag vaknade upp på morgonen, fylld av en känsla med hopp och styrka, en känsla av beslutsamhet, som ledde till att hon bestämde sig för att gå vidare. Att inte älta mer. Att tänka framåt och inte bakåt. Att må bra.

Min lärare tror att jag också kommer att vakna upp till en sådan dag. Det tror min kurator med. Det tror inte jag, men jag hoppas. Jag hoppas att jag en dag kan vakna upp och känna att jag gått vidare.

Jag blev tillfrågad att ställa upp på en inspelning till en utbildningsdvd för nyutbildade onkologsjuksköterskor. Jag sa ja. Det beslutet ångrade jag idag. När jag insåg att jag skulle behöva åka till avdelningen ensam började ångesten riva. Tårarna rinner och jag vill inget hellre än bara gå och lägga mig under mitt duntäcke. Somna i en trygg famn och vakna först en annan dag. En bättre dag.

Nu gjorde jag inte det, jag åkte till avdelningen ändå. Mest för att jag lovat att göra det, och lite för att jag inte kunde med att ringa timmarna innan för att lämna återbud.

När jag parkerar bilen utanför sjukhuset blåser det kallt. Som alltid på denna plats. Jag huttrar och går snabbt fram till entrédörren. Den är enorm, den där jävla dörren. Automatiskt glider den upp då jag närmar mig. Så inbjudande.

Lekskeppet i entrésalen står där det alltid stått. Den välkända lukten av sjukdom fyller mina lungor och jag ler emot en liten kille som tillsammans med sin mamma klättrar runt i lekskeppet. Hissen upp till avdelningen luktar gammal rök. Jag trycker in knapp 2. Barncanceravdelning 321.

Då jag kommer in på avdelningen slår allt emot på en och samma gång. Jag minns så mycket mer än jag någonsin trodde jag skulle göra. Jag stirrar in genom den stora fönsterrutan på vänster sida av korridoren och min blick landar på den välbäddade sängen mitt i rummet. Det här rummet, numer ett, låg jag oftast i. Där fick jag mina behandlingar. Där träffade jag läkare och där har jag tittat på "Efter tio" med mamma många morgonar.

Jag ser plötsligt en morfinfull kropp som för längesedan tappat hoppet om en normal vardag, liggandes med slutna ögon i den vita sängen. En mamma som inte sovit lugnt på flera månader håller sin dotter i handen. Jag minns just detta tillfälle så väl eftersom min sjukgymnast kommer in på rummet. Hur hennes ansiktsuttryck och kroppshållning förändras då hon får syn på mig är svårt att beskriva. Eftersom morfinet gör mig helt avdomnad känner jag det inte själv, men jag ser i min sjukgymnast ansikte, att jag inte har någon mössa på mig. Hon ser mig för första gången utan mössa och utan hår.

Sedan jag tappade mitt hår behöll jag mössan på dygnet runt. I början var det mest för att stubbet som var kvar stacks mot den bara kudden, men efter ett tag blev det mer till en vana. Denna mössa hade jag alltså på mig även på avdelningen, trots att alla andra gick runt med bara huvuden. Ingen sköterska, ingen vän eller anhörig förutom mina föräldrar och två bröder fick se mitt skalliga huvud. Därför är den ångest som skär igenom mig då jag inser att mamma tagit av mig mössan efter det att jag somnat av morfinet - enorm. Likt en oändlig och iskall våg sköljer den över mig och då jag inser att kroppen inte vill lyda så pass att jag kan sträcka mig efter mössan, ger jag upp. Denna totala maktlöshet i samband med min sjukgymnast sorgsna blick, får mig att vilja skrika. Jag vill skrika ur all smärta, all sorg och all ilska som denna förbannade jävla skitcancer givit mig.

Men det gör jag inte. Istället koncentrerar jag mig på det träningsprogram som min sjukgymnast tagit med sig. Låter sedan tröttheten skölja över mig, ber mamma att sätta på mig mössan igen, och sjunker sedan återigen in i den djupa dvala som morfinet orsakar.

Maria - sjuksköterskan som skall intervjua oss idag - ropar på mig ifrån andra sidan korridoren. Hon ger mig en kram och jag vänder fönstret till rum nummer ett, ryggen.

Intervjun går bra. Maria är nöjd och jag åker hemåt igen. Jag går som i en dvala. En familj står i entréhallen. En av de små flickorna tittar upp på sin pappa och säger med liten röst att hon kommer sakna honom. Han säger att han kommer sakna henne också. Mamman kramar om den andra flickan och ger henne en puss i pannan. Två ska hem, två ska stanna. Ångesten river i mig. Jag måste ut.

Jag kör motorvägen hem och väcks plötsligt till av att mobilen plingar. Tittar upp och får syn på den skylt som indikerar på att jag ska svänga av här, för att komma hem. Jag har då kört ungefär 4 mil. Utan att tänka en enda tanke.

Jag går morgonpromenad innan frukost. Är hos Mats i Haverdal och har stängt dörren till bubblan. Oftast tycker jag att det är otroligt skönt att kunna koppla bort min vardag och allt som hör den till. Jag tycker om att kunna "åka på semester" och fullständigt stänga av. För det är något som jag kommit att bli väldigt bra på.

Solen värmer redan vid niotiden idag och jag går bort mot havet. Havsluften skänker lugn i en orolig själ. Jag sätter mig ner på en av de halvruttna bänkarna nere vid vattnet och ser ut över en glittrande oändlighet. Idag är en dag då dörren till bubblan står på glänt. Jag har inte lyckats stänga den riktigt ordentligt denna gång, vilket stör mig. Jag vill kunna koppla av och för två dagar glömma allt som har med cancer, skola, måsten och evig ångest att göra.

Natten var orolig. Då lampan släcks kryper det fram monster under sängen. De drar och sliter i mitt hår. Får ögonen att vägra stängas och väcker den för tillfället vilande vulkanen i magen vid liv. Jag märker först efter en stund att kudden blivit blöt. Tårarna rinner längs tinningarna och jag stryker raskt bort dem. Vänder mig om och försvinner in i Mats famn några minuter. Känner mig liten och skör, ledsen och arg.  Ångesten är värst. Absolut värst. Att vara ledsen, det klarar jag av. Jag vet hur jag bäst hanterar det - jag gråter. Så mycket jag bara orkar. För till sist tar det slut. Det kan man inte tro, men så är det faktiskt. Till sist är man tom och trött och kan somna. Det kan man inte när man har ångest. Den river så in i helvete på insidan av kroppen. Dess vassa klor river upp sår jag redan trodde läkt och jag blir arg på mig själv för att jag inte lyckas låta dessa sår förbli läkta och orörda.

Jocke Bergs stämma gör mig lugn. Saltdroppar blandas med saltvatten, men det är okej. En ensam svan glider sakta förbi. Jag studerar dess långa hals och ståtliga huvud och undrar varför han eller hon är ensam. Jag som trodde att svanar levde i par. Jag tänker att svanen kanske har sin partner någonstans i närheten. Precis som jag. Kanske har svanen massor av vänner, men ändå är den ensam. Precis som jag.

Jag lever ett obeskrivligt bra liv. Jag lever ett liv som jag inte kan påstå att jag är nöjd med till hundra procent, men jag inser också att det är väldigt få människor som är det.
Jag är bra på att fokusera på det positiva i livet.
Jag är bra på att bearbeta mina upplevelser och jag är bra på att ta vara på min dag. Det har jag lärt mig att bli, det är inget som någonsin varit någon självklarhet för mig.
Jag har lärt mig otroligt mycket av att vara sjuk i cancer. Jag vill inte vara utan den perioden av mitt liv, men däremot vill jag lära mig att handskas med alla de känslor som sjukdomen bidragit med. Jag vill se mig själv som en stark individ med egna mål och med förmågan att kunna ta egna beslut.
Det är mitt största mål i livet just nu - att ändra synen på mig själv.

Svanen är utom synhåll nu. Borta. Så även mina tårar. Jag är lugn nu, men ledsen på samma gång. Inspirationen till att skriva sköljer över mig likt en våg av värme och jag vänder vattnet ryggen för att gå hem och sätta ord på mina känslor.