Blodvärdena var bra, eller helt okej i alla fall, vilket faktiskt inte förvånade mig, redan när jag vaknade kändes allt mycket bättre!
Först gick vi och träffade en pskylog, hon var jättesnäll så jag tror jag ska fortsättra träffa henne, hon sa så bra saker, saker jag verkligen ville höra, insåg jag efteråt. Det var skönt att kunna säga allt jag tänker, det har jag aldrig gjort till någon innan, för alltid är det något man måste ta hänsyn till eller tänka på att inte nämna. Men det behöver man inte om man pratar med en person man inte känner, en psykolog, då kan man säga vad man vill, vad man känner helt enkelt, det gjorde jag och det var riktigt skönt.

Sedan satt vi på avdelningen och väntade på doktorn i en timma. Jag pusslade med en liten flicka, hon hade inget hår, en sond och var kopplad till droppställning, hon var hur söt som helst, jättevild och hennes bror hade fullt upp då han sprang efter henne med droppställningen. Hon struntade totalt i alla slangar som hängde runt henne, hon hoppade ner från soffan, cyklade så att slangarna nästan gick av och pratade glatt med mig. Hon såg ut att vara 2 år. Vi pusslade Pippi Långstrump, hon var helt underbar. Jag blev både glad och ledsen när jag såg henne, jag tänkte vad denna lilla flicka kan ha gjort för ont, vad kan hon ha gjort för att förtjäna cancer? Hon hör inte hemma i det här lekrummet, bakom dessa tjocka väggar. Hon borde vara ute i solen, få lite färg på sina bleka kinder, gunga och leka i parken tillsammans med andra barn i henne ålder. Varför fick hon cancer? Frågan ställer jag mig själv nästan varje dag, varför fick jag cancer, varför hon eller han cancer? Jag kommer aldrig få nått svar, så jag kan lika gärna sluta fundera över det, men det är svårt, det är svårt att förstå meningen med den sjukdom som valt att växa i mig och i den lilla flickan i väntrummet...

Nu skall jag i alla fall gå och lägga mig, imorgon skall jag försöka åka till stan och shoppa!

Julkänslan tvingar sig verkligen på. Inte så att jag inte tycker om den, jag gillar julen, det har jag alltid gjort, men i år är det något som är annorlunda.

Det var inte de att det inte var lika mysigt att klä granen och dricka glögg till hög julmusik i år som det varit alla andra år. Men jag kunde bara inte vara glad. Musiken trängde verkligen in i öronen ”Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu men det blir snart ljusare igen. Tänd ett ljus för allt du tror på.." Mamma gav mig en kram och Jonisen log så nöjt där han stod och hängde upp ljusslingan i den fina gran han valt tidigare idag. Jag klippte med ögonen bäst jag kunde, det skulle kännas så fel att gråta, det skulle förstöra alltihop, det skulle trycka ner hela julkänslan, från taket till golvet, från allt till inget. Ändå var det de enda jag kunde tänka på, att denna jul inte kommer bli som de tidigare jularna. Tanken slog mig att det skulle kunna vara min sista jul, det kommer det inte bli, men man vet faktiskt inte. Lika stor risk som det varit de förra jularna, att det skulle kunna vara den sista jag får uppleva, lika gärna skulle detta kunna vara det i år. Jag vill att tiden skall gå sakta, jag vill att alla ska få må bra och inte behöva gå runt och vara ledsna, jag vill inte att folk skall tänka på mig. Men jag kan inte bidra till någon härlig julstämning med pepparkaksbak och skratt, jag orkar inte stå upp tillräckligt länge och det gör ont i bröstet av att skratta.

Julen innehåller så mycket press och förväntningar, jag har aldrig känt så innan, jag har aldrig förstått vad folk egentligen stressar upp sig så över, nu kan jag förstå. Någonstans finns en press på att allt skall bli så mycket ”som vanligt” som det bara går, allt skall vara frid och fröjd och alla skall vara lyckliga, jag skall verkligen, jag vill verkligen, vara som vanligt, försöka få allt att vara lika bra som det alltid varit hemma hos oss på jul.

Det är svårt, för ibland får man verkligen nypa sig i armen eller tänka en extra gång för att inse vad som egentligen händer, har jag cancer? Inte en chans tänker jag ibland, jag drömmer, jag mår ju bra idag, jag skrattar ju, jag måste drömma!

Det gör jag inte, jag är klarvaken mest hela tiden.

Klockan är snart fem, snart är lördag den 16 december 2006 över. En helt fantastisk onödig och seg dag, det ändå jag gjort är vilat. Natten var näst intill hemsk, illamående, fruktansvärd magont och yrsel, inte mycket sömn med andra ord. Sovmorgonen blev aldrig någon hel sovmorgon utan någon halvdvalande tidsfördriv, legat i sängen hela dagen med en aptit på noll. Det finns inga reserver kvar och doktorn sa att det skulle kunna bli såhär, att jag kommer gå ner mig mer och mer mellan behandlingarna, men orka. Orka, när man planerat att både ha filmkväll och kanske gå på liseberg i helgen, det blir inget av det, det blir inte något av någonting. Bara vila och återhämta sig..fan

Snart går bilen till sjukhuset. Känner mig som en död fisk men jag antar att man piggnar till då man kommer ut en sväng. Idag är det i alla fall meningen att jag ska få behandling, dropp, precis som förra veckan, och precis som förra veckan hoppas jag de ska gå bra. Förra veckan misstänkte jag att behandlingen skulle bli framskjuten, det blev den, men idag tror jag faktiskt det blir av, nog för att jag är trött, men inte för trött. Eva kommer och håller mig sällskap också, skönt, dagen kommer gå så mycket fortare! Idag hoppas vi på både sjukgymnast och diest också, men man vet aldrig med dom där, de kanske inte dyker upp överhuvudtaget. Återstår att se, ha en trevlig dag, Hejsvejs

Jag vet att alla människor är olika, men jag har helt klart kommit fram till att den livsstil jag har nu inte passar mig överhuvudtaget. Då man under större delen av sitt liv ändå trivts hyfsat med sig kropp och aldrig haft några större depressioner över den, så är det en helt ny upplevelse då allt bara vänder. Pang bom. Fast ändå inte, för egentligen det har gått ritigt sakta. Sakta men säkert har min kropp helt förändrats, dagen innan jag fick reda på att jag har cancer var jag på ett boxningspass, samma dag jag fick reda på det - 3 oktober gick jag på mitt sista yogapass, det sista hittills alltså, inte för resten av livet. Nej nej, för jävlar vad jag ska träna när jag blir frisk, jävlar vad jag ska äta nyttigt och kämpa för att komma tillbaka till min gamla kropp, till min gamla vardag och till mitt gamla välbefinnande.

Det handlar inte om att jag är livrädd för att gå upp några kilo i vikt, det är lätt att gå ner dem igen, det handlar om att jag inte mår bra så länge jag inte får träna, rent psykiskt. Jag förstår inte människor som inte har någon fysisk aktivitet i sin vardag förutom att gå till bussen eller ta en kort promenad, dessa dagar håller på att driva mig till vansinne! När jag gått upp för trappan är det bara att sätta sig ner, pulsen är skyhög. Promenaderna med hunden blir allt färre, och enformigare, det går inte att traska runt i skogen eller på elljusspåret och eftersom vårt hus ligger så högt upp är det egentligen bara en viss runda jag kan gå för att undvika backar. Idag gick jag hem från bussen, två backar och en trappa, det var som efter en intervall, pulsen slår i hela kroppen.
Jag är körd i botten känns det som och jag är bara glad att jag trots allt hade goda förutsättningar innan jag blev sjuk, jag var på g där, jag hade verkligen börjat komma igång med ”det nya livet” med träning och bra mat. Men så är det inte längre, nu äter jag inte för att jag är hungrig, nu äter jag för att det är gott, eller för att jag vet att om jag inte äter till exempel kvällsmat kommer jag inte att kunna sova någon längre stund. Jag tröstäter helt enkelt, och jag skyller allt på sjukdomen. Den får ta all skit och så fort jag inte hittar en annan anledning lägger jag den på cancern.

Ofast är det skönt, att alltid kunna lura sig själv och skylla på något, men när verkligheten hinner upp en, dagar som dessa, inser jag att i längden skulle jag aldrig klara av det. Jag kan inte leva i en kropp jag inte trivs med och jag vet att det ända som krävs efter sjukdomen är vilja och självdisciplin för att komma tillbaka till det gamla jag, både fysiskt och psykiskt.

Det är en drivkraft och riktigt inspirerande men jag vet att det är långt kvar, men det kommer vara så underbart skönt att få komma igång igen, att kunna ta en springtur utan att benen viker sig under en, eller att helt inte behöva tänka varje gång jag gått ner på undervåningen ”Okej, nu när jag ändå är här nere, är det nått mer jag kan göra då jag ändå är här?” För att slippa behöva gå upp och ner igen..

Idag har jag pluggat en massa, allt tar så mycket längre tid att lära sig, det går mycket trögare att få in enkla, och svåra, saker i huvudet. Vi ska ha redovisning och vi har bara några stödord att prata utifrån. Jag hade helst velat ha allt uppskrivit, för jag vet att sannolikheten att jag kommer få hjärnsläpp är ganska stor. Det är helt enkelt mycket svårare att komma ihåg saker, främst närminnet. Det är näst intill utraderat känns det som, om någon säger nått till mig, eller om jag läser något dröjer det inte länge förrän jag inser att jag inte kommer ihåg någonting från det jag just hört eller läst. För den som inte vet att det är så det ligger till, att medicinerna helt enkelt skadar nerverna och gör att det blir svårare för mig att göra vissa saker, kan det säkert uppfattas oartigt eller elakt. Men jag kan inte hjälpa det, och jag kan inte heller dra hela ursäkten, för folk kan inte riktigt inse att det är så det är ändå. Och jag förstår det, jag hade ingen aning om att det var en biverkning förrän jag själv började uppleva den och fick det konstaterat av min läkare att det är sådant som händer.

Jag vet inte vad som är värst, inte för att jag måste peka ut en sak, men det är ofta vad folk som vill bry sig, eller säga något för att fylla ut tystnaden, säger - Vad är det som är värst? Jag kan inte säga att en sak är värst, på morgonen är det illamåendet, på kvällarna är det yrsel och tankar, på dagen är det tröttheten och smärtan som främst gör sig påmind. Det är alltid olika men det jag oftast blir påmind om är just det att min hjärnverksamhet gått ner sig.
Tur är väl det att de kommer gå tillbaka, jag kommer kunna tänka igen, jag kommer komma ihåg saker igen, säger de i alla fall..

Det är allt lite ljusare nu. Biverkningarna av de nya medicinerna, de jag fick i fredags, har varit mycket mindre, eller lindrigare i alla fall. Innan har jag mått jätteilla, varit mycket tröttare och knappat kunnat gå på eftermiddagarna. Nu är det andra puckar. Om man jämför hur jag mår nu med hur jag mådde innan jag fick veta att jag har cancer, mår jag självklart förjävligt. Men om man däremot jämför med hur jag mådde för kanske tre veckor sen, efter de förra cellgifterna, mår jag riktigt bra. Nu mår jag knappt illa alls, endast lite på morgonen men så har det varit mycket länge, jag har fått tillbaka lite blodcirkulation i fötterna, eller, det går åtminstone att gå på dem utan att det gör ont. Yrseln har lättat lite, efter att jag börjat äta ordentligt igen har det blivit mer sällan jag ramlar ihop. Någon natt har jag till och med somnat utan sömntablett och jag vaknar inte lika ofta av att det snurrar eller av någon hemsk mardröm.