I samma minut som mina klasskamrater går in genom dörren till mattelektionen kommer en sköterska ut i väntrummet och ropar upp mitt namn.

Det här måste vara fel, tänker jag då en hårlös kvinna storögt följer mig med blicken då jag börjar gå mot behandlingsrum fem.

Snälla säg att detta är fel.

För jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att det känns just fel. Jag vill inte ligga på den där kalla britsen, ensam, utlämnad till en grotesk maskin vars enda uppgift är att döda.

Jag vet att den dödar det onda. Jag vet att utan den kommer mina tumörer aldrig att försvinna.

Jag vet att utan den där groteska maskinen skulle jag dö.

Det spelar ingen roll. Då jag ligger ensam i det där stora rummet och då den där fruktansvärda signalen tjuter, vill jag inte vara där längre.
Då vill jag också vara på mattelektion.
Signalen som lyder under tiden maskinen kastar illaluktande strålar över mig låter som om den vill säga något i stil med "akta dig, här är livsfarligt att vara, spring för ditt liv". Jag blir rädd.
Jag vill inte vara rädd.
Jag vill vara arg på de dumma mattetalen som inte går att lösa. Jag vill skratta åt mina knäppa klasskamrater som pratar bort större delen av lektionen.
Jag vill inte ha cancer.
Jag vill vara frisk.

Jag var så trött att jag knappt kunde stå upp i morse. Jag mådde illa och fick knappt i mig någon frukost.
Antar att jag kanske var lite nervös för vad dagen skulle innebära, men vi åkte i alla fall in och tog nya prover.
Jag blev ännu tröttare på labbet och orkade inte längre stå upp.
Då vi kom upp på rummet igen somnade jag ganska direkt, för att senare bli väckt av att de skulle koppla in blodet.
Blod.
Mörkt otäckt blod i två stora påsar.
Sakta, sakta droppade det ner i slangen för att sedan pumpas in i mig.
Det var faktiskt inte riktigt så läskigt som jag trodde det skulle vara. Eller så var jag bara för trött för att orka hetsa upp mig, jag somnade nämligen om efter att de satt nålen.
Jag petade i mig lite potatismos, skönt att slippa tugga, och sedan bar det av mot Sahlgrenska och strålningskliniken.
Väl där blev det försenat och vi fick sitta och vänta.. Jag ville helst bara hem till vår soliga altan och fick ångest då en mycket svårt sjuk man åkte förbi väntrummet i en säng.
Gud, stackars människa, tänkte jag och ville springa fram för att försiktigt krama hans magra hand som såg så kall ut där den slappt vilade mot sängens madrass.

Strålningen gick bra. Jag vet inte om det åter igen berodde på att jag var för trött för att orka reagera, men jag bröt åtminstone inte ihop så som jag gjort vid de tidigare tillfällena.
Denna gång fick mamma välja musik, en ABBA cd och "Dancing Queen" spelades nu högt i rummet - betydligt bättre än Mozart!
Vi åkte hem och jag har sedan dess vilat och gått promenad. Äta går fortfarande inte riktigt, jag mår hela tiden lite illa och blåsorna och såren i munnen vill inte ge sig. Dessutom får jag fantastiskt ont i käkarna av att ligga i den där formen, vilket gör att jag inte kan tugga.
Huuh, tur att detta snart är över! Nu måste jag få sova, godnatt!

Det var 28 grader på vår altan, solen sken och jag hade somnat så fantastiskt skönt.
Mamma väckte mig genom att försiktigt klappa mig på armen - Du kommer inte bli glad på mig nu Johanna, sa hon och rynkade ihop ögonbrynen.
Fan, tänkte jag och slöt ögonen igen.

Jag har för låga blodvärden och måste få blod. Annars kommer jag inte att ta till godo mig strålningen och då är det ingen idé att fortsätta.
Jag har haft en särskild skräck sedan jag fick cancer. Och den är att få blod.
Det är någonting med att jag skall ha en annan människas blod i mig som får mig att må illa.
Och säg inte att det är jätterenat och ingen som helst fara, för det vet jag redan.
Det handlar inte om rädslan för att bli sjuk. Jag tycker bara det är obehagligt och jag kan inte motivera det med något annat än att jag inte gillar att det kommer från en annan människa som jag inte har en aning om vem det är.

Egentligen kände jag det på mig. Att mina värden var låga, menar jag. Trött har jag varit hela dagen, blåsor och sår explodera i munnen och äta går inte. Åtminstone inte utan bedövningssalva. Det är bara det att den salvan smakar skit och lägger sig som en hinna över tungan och gör att jag inte känner vad maten smakar. Vilket också leder till att jag inte vill äta. Äter jag inte blir jag ännu tröttare, det hela blir till en ond cirkel och jag vet inte riktigt hur jag ska bryta den.

Jag är tröttare än på länge idag. Det skall bli skönt att sova nu, jag har ju klarat mig nästan en hel vecka utan sömntablett!
Det är bara det att jag inte vill gå och lägga mig. Det betyder nämligen att när jag väl lyckats somna, går tiden väldigt fort och snart vaknar jag upp för att tvingas möta morgondagen.
Och det vill jag helst inte.
Men jag har inget att välja på och jag vet att jag kommer klara detta också. Det handlar bara om vilja och att stå ut.
Det har jag gjort ett bra tag nu och det kommer jag att göra imorgon också.
Imorgon innebär en dag mindre med cancer.

Jag trodde inte att det skulle bli alls lika jobbigt idag som det blev förra gången. Jag var väldigt trött men ändå på hyfsat humör när vi kom dit. Solen sken och jag ville egentligen bara få det överstökat så vi kunde åka hem och sola.
Först fick vi gå med en sköterska in i ett litet mörkt rum. Rummet hade gula väggar och två röda stolar stod på var sin sida om ett bord med en julduk på. Färgerna skar sig.
Sköterskan var jättegullig och pratade på som aldrig förr. Papper fylldes i och hon började prata biverkningar.
Efter ett tag kom jag på mig själv med att inte lyssna. Blicken fastnade någonstans ute i luften, mellan mig och hennes namnbricka, och tankarna flöt iväg till den gång jag skulle berätta för mina två bästa kompisar att jag hade cancer.
Jag satt där och funderade.
Funderade på hur det känts då. Hur lite jag egentligen visste. Hur glatt omedvetande jag var om hur pissigt jag senare skulle komma att må. Jag kommer ihåg att jag berättade att det i första hand var strålning jag skulle få, och sedan antagligen cellgifter.
Jag var mest rädd för cellgifterna. Strålningen trodde jag skulle bli en relativt lätt match.
Fel.
Som vanligt.

Det bar av mot "mitt rum", rum fem.
"Mitt rum".
Det låter fruktansvärt. Jag vill inte ha något jävla eget rum, jag vill åka hem.
Men det fick jag inte.
Som vanligt.
En kort korridor och jag var inne i "mitt rum". Så fort jag fick syn på den svarta britsen, alla vakumkuddar och den enorma strålningsmaskinen började ångesten krypa inom mig. Som en stark hand tog den tag om hjärtat och kramade om. Hårt.
Jag grävde med naglarna i handflatorna, försökte andas lugnt och inte börja gråta.
Försent.
Som vanligt.
Efter ett tag lugnade jag mig åtminstone såpass att jag kunde lägga mig i formen. Allting tog en väldig tid, det var massa bilder som skulle tas och dioder som skulle kopplas till min kropp.

Sköterskan berättade glatt att det fanns kameror i hela rummet så nu "skulle jag vara på tv!! hahaa", det var väl lite kul? Och det var också fantastiskt bra för då kunde jag bara vinka om jag fick panik, så skulle de komma direkt.
Ja, gud vilken fantastisk idé, tänkte jag. Det första man vill är ju att vara med "på tv" då man ligger halvnaken, stel som en pinne i en obekväm form och storgråter. Tro mig, det var verkligen vad jag hoppats på då jag kom in i rummet!
Hon försökte bara lätta upp stämningen, jag vet. Det var gulligt tänkt, bara synd att det fick motsatt effekt och jag inte kunde sluta tänka på att jag "var med på tv".

En lång signal tjöt varje gång innan strålningen sattes igång och jag vet inte om jag bara inbillade mig men jag tyckte det blev lite varmare, kanske lite, lite vibrerande då jag fick strålningen.
Idag fick jag reda på ännu fler biverkningar och detta känns inte längre kul överhuvudtaget. Och jag som tyckte jag hade mycket ritningar på mig innan. Vad visste jag då. Nu liknar jag nog en skoltavla som någon mycket dum mattelärare klottrar en hejjans massa skeva uträkningar, pyramider, prickar, ringar, fyrkanter och sträck på.

Det finns så mycket mer att skriva men jag är för trött just nu, jag måste vila och samla tankarna först.

Klockan är tio. Jag somnade på mindre än en timma, och vaknade inte förrän sju timmar senare. Utvilad, utan sömntablett!! Jag åt en väldigt god frukost och gick sedan ut på promenad.
På promenad!!
Det var ingen kort en heller.
Okej, den var inte jättelång men helt klart den längsta jag gått på flera månader!

Nu sitter jag här och riktigt njuter av att jag mår så bra.
Jag ska göra mig en kopp te, sno en filt runt axlarna och sätta mig på altanen. 
Solen lyser. Den värmer så alldeles underbart idag.

Huvudvärken dämpas med Panodil och nu är det bara det onda i lederna och överkroppen kvar. Men allt är betydligt bättre idag jämförelsevis med hur de varit de senaste dagarna.
Jag mår fruktansvärt illa på grund av den smärta som uppstår varje gång jag belastar knäna, men jag kan åtminstone förflytta mig den sträcka som krävs för att ta mig till köket och toaletten. Framsteg!
Jag petar i mig lite mat vilket alltid ger extra energi och nu tänkte jag faktiskt försöka mig på att hålla mig vaken ett tag. Det blir lättare att sova ikväll då. De senaste dygnen har bara flutit iväg, jag har befunnit mig i något slags "jagvetinteriktigtomjagsoverellerej"-tillstånd och endast varit vaken de stunder jag pratat lite i telefon, ätit eller tagit tabletter.
Slut med det, nu vänder det, imorgon är jag säkert tillbaka på banan igen!

Idag skulle strålningen planeras. Jag gillar verkligen inte det sjukhuset. Det är långa, kvava, fula korridorer och jag tycker faktiskt inte att personalen är några direkta stjärnskott. Åtminstone inte om man jämför mot Drottning Silvias, där vi brukar vara.

Här är människorna mycket mer rakt på sak, inte alls lika vänliga och jag fattar inte alltid vad de säger, för de pratar så fruktansvärt fort och mycket.

Det gjordes i alla fall en vakumkudde, som jag tydligen skall ligga i varje gång jag strålas. Den såg ut som en stor kudde, som formades efter kroppen och som sedan blev hård som sten.

Jag tyckte inte om det. Helst av allt ville jag bara ta mina grejer och springa därifrån, så fort det bara gick.

Men det gjorde jag inte. Jag låg kvar, fäste blicken i taket och försökte tänka på hur underbart det skulle kännas då jag skulle ligga här och veta att detta var sista gången jag behövde göra det.

Problemet var bara det att jag fortfarande har väldigt svårt att andas då jag måste ligga ner och nu skulle jag plötsligt ligga helt stilla i flera minuter medan de diskuterades, målades och formades.

Det luktade illa i det där ljusa rummet med alldeles för stora fönster. Jag mådde jätteilla, skakade i kroppen och fick ansträngningsutslag på bröstet då jag efteråt satte mig upp.

Usch, tänkte jag, usch.

Sedan gick vi därifrån. Det var en riktig lättnad för ute sken solen och jag kände mig väldigt pigg efter en liten runda på stan. Tyvärr berättade de för mig att de kommer stråla mjälten också, vilket kommer påverka större delen av magen - bland annat tarmar, vilket i sin tur kan komma att leda till att biverkningarna kommer bli lite värre än jag först trott.

Innan vi åkte in idag kändes strålningen trots allt som något som verkade vara okej, något jag skulle klara av och något som jag förhoppningsvis inte skulle behöva må så jättedåligt av.
Så känns det inte riktigt längre. 
Nu verkar det som om strålningen kommer att göra mig mycket mer illamående och tröttare än jag trodde den skulle göra, plus att hela proceduren fyller mig av obehag.

Idag vaknade jag klockan fyra. Tre timmar senare gav jag upp försöken på att somna om. Jag gick till köksbordet, drack te och läste tidningen noggrannare än någonsin förr. Jag lyckades hålla mig där, med mitt te och Göteborgs Posten, i en dryg timma, sedan satt jag och stirrade ut genom fönstret i en halvtimma. Jag kunde inte komma på vad jag skulle göra, det stod helt still och det enda jag egentligen ville göra var att åka till skolan. Förbannade jävla cancer, tänkte jag.

Men nej - med sådana tankarna kommer man inte mycket längre än till köksstolen, så jag bestämde mig för att baka bullar istället. Det har jag inte gjort sedan jag blev sjuk. Sedan räknade jag lite matte och ringde ett viktigt samtal jag länge skutit upp.
Och när jag några timmar senare gjort de där tre sakerna kände jag mig plötsligt som världens lyckligaste flicka. Jag vred upp radion, sjöng med, dansade lite stapplande runt på köksmattan och tryckte i mig tre bullar av ren glädje.

Det är då jag inser vilken otroligt lyckligt lottad människa jag är.
Oavsett cancer eller ej, jag lever åtminstone.
Och jag älskar det.

Jag blir så rörd.

Egentligen gillar jag inte det ordet. Rörd. Det smakar obekant i min mun.

Men just nu

just, precis, exakt nu, så är det de enda sätt att beskriva den känsla jag bär på.

Jag trodde aldrig att en människa jag inte känner skulle kunna komma att betyda så mycket för mig.
Jag trodde aldrig att en kram eller några väl valda ord skulle kunna komma att värma på de vis de idag kan göra.

Det trodde jag verkligen inte.

..åtminstone tills vidare. Tills påsk. Jag orkar inte mer. Då det varken finns kraft till att ta sig upp ur sängen eller till att äta själv utan att bli hotad med sond, är det inte heller rimligt att räkna matte eller skriva fördjupningsarbeten i olika ämnen.
Nej, nu blir det vila och försök till att finna kraft till att klara av de närmaste veckorna. Det har aldrig känts så tungt som det gör just nu. Jag saknar de allra flesta av mina kompisar, jag kommer inte utanför dörren och dagarna flyter endast förbi med hjälp av smärtstillande tabletter. Jag vaknar runt fyra på nätterna, mår illa men skakar av hunger. Mamma kommer med rostemacka, vilket är det enda jag kan tänka mig att äta, Panodil och tabletter mot illamåendet. Hon är min räddare i alla situationer.
Sedan kan jag inte somna om, jag ligger och vrider mig till runt klockan sju, då brukar lillebror vakna vilket betyder att jag inte behöver vara ensam, så då går jag också upp.

Imorgon kommer säkerligen bli lite lättare! Då skall jag bara försöka äta och vila, bli av med den otroliga press som känns som om den tynger ner hela mig till botten av.. ja, jag finner inte riktigt orden.. till botten av elände och vardag kanske.
Stor kram till alla er rara själar som trots allt gör att jag står ut med en dag till!!

Dagarna är så tunga. Det finns igen kraft över till någonting, jag ligger mest i sängen och vilar.

Försöker föra bort tankarna från smärtan. Från sorgen. Det finns inga reserver kvar och jag är helt slutkörd. Sluter jag ögonen snurrar allt i ett herrans tempo, så jag blundar helst inte. Äter jag inte får jag ont i magen, äter jag så mår jag illa och måste spy. Vardagen blir mest till en enda ond cirkel och just nu känns allt ganska tröstlöst.

Jag skall försöka sova lite nu. Har lånat en cd, "mental träning som hjälp & stöd vid cancer". Den är faktiskt bra. Det blir lite lättare att handskas med den panik jag får då jag lägger mig ner. Jag får fortfarande andningsproblem om jag sänker ner ryggstödet i sängen, men med hjälp av den något skumme gubbe som pratar på cd:n blir det lite lättare.
Godnatt underbara människor!

Hur orättvist det än må vara

så faller även den bäste ibland

Då cancern tar ett barns liv blir det inga ord sagda, en liten vän förlorade kampen och det blir inte mycket annat än fallande tårar som fuktar kinden. Och det går upp för mig att hur stark du än må vara, hur mycket vilja du än bär på och hur fantastiskt starkt och länge du än må kämpat, så är det inte alltid det räcker.