Det blir en bok.

Efter mycket velande, tvekan och en hel del tvivlande har jag bestämt mig.
Det är väl klart att jag skall skriva en bok!
Projektarbete 2007/2008: En självbiografisk bok ur en cancersjuk tonårings perspektiv.

Det här kommer bli bra, det känner jag på mig.
Eller, jag hoppas i alla fall det.

Jag hade verkligen en underbar födelsedagshelg. Efter skolan hade jag fått blomsterbud, en jättefin bukett som "matchade" de blommor vi beställt som dekoration till kalaset, Tack Elisabet!!
På kvällen kom sedan runt 40 personer och grattade mig, vilket verkligen var skitkul! Det var ju även lite friskfest, och det kändes verkligen skönt att kunna ha en sådan.
På fredagen hade jag fest här hemma för mina kompisar. Jag dansade och skrattade mest hela tiden, det var så himla roligt!

Tack alla för allt.

Första dagen i skolan idag.
Det kändes faktiskt bra. Det var roligt att träffa alla och kanske blir det bra med lite struktur på vardagen.
Jag har dock aldrig tidigare känt mig så outvilad som jag gör denna gång. De flesta gånger skolan snart skall börja brukar jag ändå kunna känna att det skall bli rätt kul. Jag brukar känna mig laddad inför allt som skall göras och motivationen brukar faktiskt infinna sig rätt fort.
Men så är det innan denna gång.
Jag är faktiskt mest orolig för hur jag skall klara av det här året. För plötsligt är jag "en vanlig" klassmedlem igen. En "vanlig" skolelev som förväntas ha samma förutsättningar som alla andra.
Jag förväntas orka med alla kurser nu. Så var det inte förra året, då hade alla förståelse för försenade inlämningar, stor frånvaro och en ständig trötthet.
Men vad skall jag nu skylla på?
Jag märker fortfarande rätt tydligt att jag har koncentrationsproblem. Det tar betydligt längre tid att läsa en text, och få den att fastna, än det gjorde innan jag blev sjuk. Om jag skall läsa frågor får jag oftast läsa dem två gånger, om de inte är väldigt korta, för att försäkra mig om att jag verkligen uppfattat dem rätt. Dessutom orkar jag inte med lika mycket, varken fysiskt eller psykiskt.

Jag skall boka ett möte med skolans syo imorgon.
Jag måste få veta hur det blir med allt, om det finns någon möjlighet att skjuta på en del grejer ytterligare. För jag har redan nu, efter första dagen i skolan, två prov och ett arbete som jag förväntas kunna lämna in inom en snar framtid. Dessutom är detta i två ämnen som jag har stor betygspress i.
Det kniper i magen.



På torsdag fyller jag i alla fall 18 år! Så fram tills dess skall jag åtminstone försöka att oroa mig lite mindre. På torsdag är det öppet hus här, från klockan sex, och det ser jag verkligen fram emot!
Det blev ju aldrig någon större friskfest, vilket inte var så konstigt. Efter min behandling var avslutad gick nog luften ur oss alla. För tröttheten sköljde över oss och bara tanken på att behöva ordna en stor fest gjorde att jag bara ville gå och lägga mig och vila.
Så nu blir det allt lite friskfest på torsdag också! Alla är välkomna.
Nu vet vi ju faktiskt också med säkerhet att tumörerna är borta! Och det, om något, är ju värt att fira.

Jag kände att det förra inlägget blev lite väl deppit, jag är ju inte nere hela tiden! Faktiskt väldigt sällan om jag skall vara ärlig. Jag gör massa roliga saker och jag är så glad att jag har mina vänner och min släkt.



KRAM

Det var längesedan jag skrev. Känns det i alla fall som. Frankrike känns jättelångt borta! Solbrännan är bortregnad och på måndag börjar jag skolan.

Jag var ute och seglade med Eva i början av veckan, men började känna mig dålig redan andra dagen så jag åkte hem. Fick lite feber och huvudvärk, men det över rätt snabbt igen.
Jag fyller mina dagar med en hel del. Jag är borta hos mormor, träffar kompisar, ute och går, är i stan och fixar här hemma. Det blir inte så mycket vila, det känns som om jag har rätt fullt upp mest hela tiden.
Egentligen gillar jag det. Och jag vet att det bara är jag själv som kan sätta gränser och säga nej då jag behöver vila, för visst är det så att jag fortfarnade blir mycket trött oftare.
Men nu är det så här det ligger till:

Jag har mycket att ta igen, och det är nästan det enda jag tänker på. Jag tänker faktiskt rätt ofta på att jag skulle kunna bli sjuk igen. Vid den här tiden för ett år sedan hade jag inte en blekaste aning om vad som väntade mig eller hur mycket mitt liv skulle komma att kastas om.
Och tur är väl det.
Men  jag är helt enkelt rädd att detta ska hända igen. Jag tänker att om jag nu på nästa kontroll får reda på att tumörerna (mot förmodan) har börjat växa igen, eller att jag fått någon annan cancer, eller någon annan alvarlig sjukdom med för den delen (!), så vill jag kunna ligga där och tänka på allt roligt jag gjort.
Jag vill verkligen ta vara på alla chanser jag får till att göra något roligt, något jag kommer komma ihåg om jag nu skulle bli sjuk igen.
Jag vill verkligen fånga dagen.

Det gör ont att tänka så. Visst skall jag fånga dagen, det bör väl alla människor försöka göra, men att jag tänker så mycket på att jag kan bli sjuk igen får mig bara att vilja gråta.
Rädslan finns där hela tiden och den påverkar mig mer eller mindre i allt jag gör.

Det kan vara svårt att få ner tankarna ibland, och jag vet att jag skriver väldigt sällan numera. Men jag tänker fortfarande väldigt mycket och det går absolut inte en endaste dag utan att jag påminns om cancern.

Tack för varenda en av de fina kommentarer jag får, det är så kul att läsa!

Hemkomna från Frankrike är vi! Supernöjda och glada.
Vi hyrde samma lägenhet som vi gjort de tidigare åren vi varit där, och det blev precis lika bra även i år!
Tack för alla kommentarer, visst är det skönt att vi nådde fram till vårt delmål, eller vad man nu skall kalla det. Vi har ju längtat så efter resan och då vi bokade biljetterna var jag verkligen jättedålig.
Vissa stunder tvekade jag på att jag ens skulle komma till Frankrike.
Men det var bara de stunder då jag hade riktigt ont och då vardagen endast överlevdes med morfin.
Nu är det över. Det jag längtat efter så länge är över och nu blir det snart höst.



Nu skall jag ut och segla i några dagar! Vi hörs senare i veckan, ta hand om er.
Kram