Jag blev tillfrågad att ställa upp på en inspelning till en utbildningsdvd för nyutbildade onkologsjuksköterskor. Jag sa ja. Det beslutet ångrade jag idag. När jag insåg att jag skulle behöva åka till avdelningen ensam började ångesten riva. Tårarna rinner och jag vill inget hellre än bara gå och lägga mig under mitt duntäcke. Somna i en trygg famn och vakna först en annan dag. En bättre dag.

Nu gjorde jag inte det, jag åkte till avdelningen ändå. Mest för att jag lovat att göra det, och lite för att jag inte kunde med att ringa timmarna innan för att lämna återbud.

När jag parkerar bilen utanför sjukhuset blåser det kallt. Som alltid på denna plats. Jag huttrar och går snabbt fram till entrédörren. Den är enorm, den där jävla dörren. Automatiskt glider den upp då jag närmar mig. Så inbjudande.

Lekskeppet i entrésalen står där det alltid stått. Den välkända lukten av sjukdom fyller mina lungor och jag ler emot en liten kille som tillsammans med sin mamma klättrar runt i lekskeppet. Hissen upp till avdelningen luktar gammal rök. Jag trycker in knapp 2. Barncanceravdelning 321.

Då jag kommer in på avdelningen slår allt emot på en och samma gång. Jag minns så mycket mer än jag någonsin trodde jag skulle göra. Jag stirrar in genom den stora fönsterrutan på vänster sida av korridoren och min blick landar på den välbäddade sängen mitt i rummet. Det här rummet, numer ett, låg jag oftast i. Där fick jag mina behandlingar. Där träffade jag läkare och där har jag tittat på "Efter tio" med mamma många morgonar.

Jag ser plötsligt en morfinfull kropp som för längesedan tappat hoppet om en normal vardag, liggandes med slutna ögon i den vita sängen. En mamma som inte sovit lugnt på flera månader håller sin dotter i handen. Jag minns just detta tillfälle så väl eftersom min sjukgymnast kommer in på rummet. Hur hennes ansiktsuttryck och kroppshållning förändras då hon får syn på mig är svårt att beskriva. Eftersom morfinet gör mig helt avdomnad känner jag det inte själv, men jag ser i min sjukgymnast ansikte, att jag inte har någon mössa på mig. Hon ser mig för första gången utan mössa och utan hår.

Sedan jag tappade mitt hår behöll jag mössan på dygnet runt. I början var det mest för att stubbet som var kvar stacks mot den bara kudden, men efter ett tag blev det mer till en vana. Denna mössa hade jag alltså på mig även på avdelningen, trots att alla andra gick runt med bara huvuden. Ingen sköterska, ingen vän eller anhörig förutom mina föräldrar och två bröder fick se mitt skalliga huvud. Därför är den ångest som skär igenom mig då jag inser att mamma tagit av mig mössan efter det att jag somnat av morfinet - enorm. Likt en oändlig och iskall våg sköljer den över mig och då jag inser att kroppen inte vill lyda så pass att jag kan sträcka mig efter mössan, ger jag upp. Denna totala maktlöshet i samband med min sjukgymnast sorgsna blick, får mig att vilja skrika. Jag vill skrika ur all smärta, all sorg och all ilska som denna förbannade jävla skitcancer givit mig.

Men det gör jag inte. Istället koncentrerar jag mig på det träningsprogram som min sjukgymnast tagit med sig. Låter sedan tröttheten skölja över mig, ber mamma att sätta på mig mössan igen, och sjunker sedan återigen in i den djupa dvala som morfinet orsakar.

Maria - sjuksköterskan som skall intervjua oss idag - ropar på mig ifrån andra sidan korridoren. Hon ger mig en kram och jag vänder fönstret till rum nummer ett, ryggen.

Intervjun går bra. Maria är nöjd och jag åker hemåt igen. Jag går som i en dvala. En familj står i entréhallen. En av de små flickorna tittar upp på sin pappa och säger med liten röst att hon kommer sakna honom. Han säger att han kommer sakna henne också. Mamman kramar om den andra flickan och ger henne en puss i pannan. Två ska hem, två ska stanna. Ångesten river i mig. Jag måste ut.

Jag kör motorvägen hem och väcks plötsligt till av att mobilen plingar. Tittar upp och får syn på den skylt som indikerar på att jag ska svänga av här, för att komma hem. Jag har då kört ungefär 4 mil. Utan att tänka en enda tanke.

Jag är helt slut just nu. Hur en timma på avdelningen kan göra mig tröttare än fyra mils joggning, är beundransvärt och förvånande på samma gång. Jag tänker att jag är lyckligt lottad, som kan köra ifrån sjukhuset själv, som för första gången i livet varit på avdelningen ensam - och faktiskt överlevt.