Jag tror att jag skall klippa mig.
Jag är ju inte klok.
I och för sig ser jag inte klok ut heller. Fågelboet på huvudet ser för djävligt ut. Men att gå till frisören. Huuh. Jag undrar hur det kommer att gå. Om det nu ens går överhuvudtaget.
Det är nästan exakt ett år sedan jag tappade mitt hår. Jag tror till och med att det var ett år sedan, på dagen, igår. Jag kommer verkligen aldrig att glömma det. En lång historia kan göras kort; Den värsta dagen i mitt liv.
Imorgon skall jag alltså till frisören. Jag fattar ingenting. Jag är ju för fan livrädd.
Min psykolog
Jag kommer väldigt bra överens med min psykolog. Och det är ju tur det, annars hade det antagligen funnits en hel del problem.
Men jag gillar verkligen henne. Hon är inte så där "psykologig" som vissa är. Hon kan skratta och svära, prata om sig själv och "sno" mina tips från sjukgymnasten, hon kan tycka att jag är "fantastisk" och hon kan tycka att jag helt knäpp.
Jag gillar henne.
Vi syns inte så ofta numera, förut var det en gång i veckan - numera är det ungefär en gång i månaden. Hon får verkligen mig att tänka på nya sätt, komma ifrån mina gamla och ibland dumma tankebanor. Det senaste har vi pratat om min inställning till träning, kompisar och mig själv.
Jag vill heeeeemskt gärna komma i form snabbt. Helstväldigtsnabbt. Detta resulterade i att jag körde slut på min kropp lite väl fort då jag bestämde mig för att börja träna. Nu har jag insett att detta inte är något som kommer att gå fort. Det kommer att ta tid. Det kommer kanske ta år.
ÅÅÅRR?!?! Tänkte jag först. - Ja, år. Sa psykologen.
Idag har jag nästan vant mig vid tanken. Inte helt och fullt, det kommer jag kanske aldrig att göra. Men jag antar att jag inte kan tro att jag kommer att kunna klara alla de där mål jag satt upp. Åtminstone inte detta året. Nästa, kanske. Eller året därpå.
Angående kompisar och vardagsplanering tycker jag att det varit tufft att säga nej till saker och ting. Jag har svårt att planera, vill helst hinna med allt på så kort tid som möjligt.
Nu planerar jag min vila. Det är ett stort steg. Att skriva i almanackan "Vila, 16,00 - 17,00" känns konstigt, men bra.
Väldigt bra.
Jag tror att jag saknar avdelningen
Jag gillade att man kunde åka upp och ner med sängen. På så sätt blev det, under de dåligare dagarna, mycket lättare att ta sig i och ur den.
Jag gillade att det alltid var nära till toaletten. Det gjorde att jag inte behövde svälja den smärta som uppstod då jag belastade knä- och fotleder, särskilt länge.
Men framför allt gillade jag sjuksköterskorna. Jag tyckte det fanns jättemånga. Åtminstone på dygnet-runt-avdelningen. Där var alla lika gulliga och snälla. Vissa var speciella, men alltid lika omtänksamma.
Jag saknar dem. Faktiskt. Jag gör det.
Imorgon skall jag till psykolog och sjukgymnast.
Hoppas jag träffar på någon från avdelningen också.
Godnatt!
Minnen
På riktigt. Jag mår faktiskt illa.
Idag har jag svårt att förstå att allt det där skulle i mig. Cellgifterna blev i slutändan min räddning, trots att jag aldrig mått sämre än jag gjorde efter det att jag fått dessa kurer.
Torsdagar blev den veckodag som jag helst ville hoppa över. Behandlingarna hamnade på torsdagar av en ren slump.
Jag ställde klockan på sju varenda torsdag.
Jag tog mig (oftast) upp ur sängen och ut i köket. Hungern gjorde att jag skakade. De gånger som det stod sövning på dagens schema, trodde jag inte att jag skulle överleva, eftersom detta alltid gjordes på tom mage.
Kortisonet gjorde mig hungrig som en varg. Att gå upp och äta fler gånger per natt var inget ovanligt men oftast inte heller särskilt jobbigt. Förutom de dagar och nätter jag inte kunde stå själv på benen, då var det självklart ett problem. Men det löstes alltid ändå, på ett eller annat sätt.
Sedan ändrades behandlingen, vilket bland annat resulterade i att jag drog ner på kortisondosen och fick nya cellgifter.
Plötsligt gick det knappt att svälja någon mat alls.
Att må illa sätter stopp för mycket, men främst för att kunna äta. Jag sov sittandes och svimmade flera gånger. Det svartnade framför ögonen om jag sov liggandes och svimmningarna trodde man främst berodde på att jag helt enkelt inte fått i mig tillräckligt med energi och näring.
Blåsorna och såren i munnen var även dem en starkt bidragande orsak till svårigheten att äta. De hälsade på med jämna mellanrum. Så fort det började ömma i munnen, visst jag att värdena rasade och att de skulle fortsätta göra det de nästkommande dagarna.
Så många tankar och minnen just ikväll..
Trött
Då klockan ringde imorse och jag satte mig upp i sängen trodde jag någon skämtade med mig.
Att jag blivit överkörd av något i stil med en traktor, var jag helt övertygad om.
Såhär trött har jag aldrig varit, tänkte jag. Men jodå, det har jag. Jag har varit betydligt tröttare, men det var ett tag sedan.
För tillfället är livet rätt tungt. Det är kul i skolan. Men problemet börjar när jag kommer hem därifrån. Eller egentligen redan då jag sätter mig på bussen hem.
Jag somnar direkt. Och gör jag inte det, beror det endast på att jag fått någon att prata med.
Men när jag kommer hem från skolan är jag helt otroligt trött. Jag äter och går en promenad. Inbillar mig att jag är pigg, att jag skall klara mig igenom läxhögen idag med. Måste, måste.
Oftast klarar jag det inte. Efter att ha nickat till ett flertal gånger ger jag upp. Detta leder till att jag tappar i planeringen.
Att jag alltid ligger i lite bakom alla andra gör mig stressad. Att alltid behöva läsa saker två gånger, för att förstå vad texten säger, gör mig också stressad.
All denna stress lägger sig som en klump i magen och övergår snart i att jag får ångest.
Jag får ångest när jag inser att jag inte räknat tillräckligt många mattetal.
Jag får ångest då jag inte har rört på mig under dagen.
Och slutligen, efter en tuff dag, får jag syn på mig själv i spegeln. Och då, om någon gång, får jag ångest.
Jag känner mig då och då som en tickande bomb. Ibland exploderar jag och det är något som tyvärr ofta går ut över min familj.
Igår var en sådan dag.
Jag blev fullkomligen rasande på pappa för att det inte fanns några bananer hemma.
Snäll som han är åkte han iväg och köpte några. Jag grät och bad om ursäkt. Och fick ångest för att jag betett mig som jag gjort.
En ond cirkel med andra ord.
När jag själv läser igenom vad jag skrivit nu, och då jag tänker på hur jag egentligen mår, undrar jag vad jag egentligen håller på med. Jag mår inte bra. Jag är en jävel på att låtsas må bra. Men egentligen, nej. Att leva på den där tunna bristningsgränsen hela tiden tar på krafterna.
Jag är inte redo för det tempo jag tvingas hålla för att klara av min vardag just nu. För fyra månader sedan avslutade jag min behandling, som blev tuffare än både jag och doktorerna anat. Så egentligen är det inte så konstigt att jag känner om jag gör, men det gör mig frustrerad.
Jag har svårt att sätta gränser. Det vet jag om. Att säga nej till något är skitsvårt. Jag vill göra allt och inte missa något.
Men bättre har det blivit. Jag har börjat säga nej. Jag har börjat planera mina helger för att kunna vila, inte som tidigare - då jag ville hinna med så mycket som möjligt.
Nu skall jag sova. Och imorgon tänker jag gå upp riktigt sent. Sådär sent som jag aldrig annars går upp. Inte en endast väckarklocka skall få störa mig.
Definitivt besked
Tredje oktober. Ett år efter beskedet
Det är den dag som satt sig likt klister på min näthinna. Nästan varje gång jag sluter ögonen om kvällen, spelas denna dag upp. Om och om igen.
Jag har insett att i princip allt jag gör, påverkas av vad som hände mig den dagen för ett år sedan. Jag går upp på morgonen, möter min blick i spegeln och är genast påmind om mitt öde.
Det har hittills aldrig gått en enda dag utan att jag tänkt på cancern och vad den har bidragit till. De allra flesta gånger är det negativa tankar, men då och då är det även positiva. För mig som överlevt kan jag en dag som denna, ett år efter beskedet, se de positiva som cancern medfört.
Många säger att min sjukdom var onödig, men jag har svårt att se på det på det viset. Jag har lärt mig så otroligt mycket. Jag bär på kunskaper som mycket få människor i min ålder gör.
Cancern har, tro det eller ej, stärkt mig som människa.
Idag är det ett år sedan och jag har gått runt med en klump i magen. Ångesten var värst i morse. Nu har istället ett lugn infunnit sig. Jag vill inte vara rädd, jag behöver inte vara det heller. Jag behöver inte må som jag gjorde för ett år sedan.
Jag ser inte på min sjukdomstid som en sorgens tid. Jag kan idag se tillbaka på månaderna som gått och tänka att jag inte velat vara utan dem. Då, under tiden, var det förjävligt. Jag har aldrig mått sämre i hela mitt liv, varken psykiskt eller fysiskt. Men jag har kommit ur det här starkare en någonsin. För trots att det ibland brister, så vet jag om att jag innerst inne har en vilja och en kämparglöd få saker kan ta död på.
Jag har haft ett helt otroligt stöd ifrån alla håll och kanter. Alltid har det funnits någon där som med utsträckta armar tagit emot mig då jag stundtals varit på väg att falla. Någon som puttat in mig på banan igen.
Jag har kämpat för min egen skull, men främst för alla de människor jag älskar och bryr mig om.
I slutändan är de trots allt mormor, en vän eller en släkting som jag låtit tankarna gå till då jag haft det riktigt, riktigt tufft. Idag kan jag komma ihåg tre gånger då tankarna farit iväg åt "fel håll". Det var de tre gånger jag upplevde höjden av smärta, de gånger jag aldrig trodde skulle gå över. De var i dem stunderna jag trodde att jag skulle dö.
Men vid dessa tillfällen, och även andra, har tankarna som sagt gått till de människor som fått mig att vilja leva.
Ni vet vilka ni är, och det är på grund av er som jag aldrig velat leva så mycket som jag ville då jag hade cancer.
Ultraljud, röntgen, psykolog och kyrkogård
Det gick helt okej på sjukhuset idag. Andra kontrollen sedan avslutad behandling och ultraljudsdoktorn sa att han inte kunde så några direkta förändringar!
Så nu återstår bara definitivt svar samt svar från röntgen.
Det var svårt att bli stucken idag. Jag var fullt preparerad med fyra emblaplåster, men först efter 25 minuter och tre stick senare, släppte jag ifrån mig något blod.
Porten sattes till slut i handen och jag fick kontrastmedel. Jag mådde jätteilla. Verkligen j ä t t eilla. Men svalde gjorde jag, och lyckades undvika att spy ner röntgenrummet. Jag kände mig stolt.
Sedan gick vi till ultraljudet där det var en jättetrevlig doktor som undersökte mig. Hans lillebror hade haft precis samma sjukdom som mig, och det var så mycket jag kände igen mig i då han berättade!
Pappa och jag åt lunch. Pappa åkte och handlade och jag gick till psykologen.
Jag tror faktiskt att det var det bästa samtalet någonsin idag.
När jag gick därifrån kände jag mig verkligen lättad. Jag skall tänka på ett nytt sätt nu. Koncentrera mig på vad jag själv behöver/vill/orkar och kan göra. Helt enkelt dra ner på tempot lite.
Vi bestämde att vi skall träffas nästa gång den 25 oktober, och då skall sjukgymnasten vara med också.
Efter sjukhuset åkte jag och pappa till kyrkogården. Tände ljus och gjorde det fint på farmor och farfars grav. Riktigt fint blev det!