Herregud. Jag tror att jag har bokat tid hos frisören.
Jag är ju inte klok.

I och för sig ser jag inte klok ut heller. Fågelboet på huvudet ser för djävligt ut. Men att gå till frisören. Huuh. Jag undrar hur det kommer att gå. Om det nu ens går överhuvudtaget.

Det är nästan exakt ett år sedan jag tappade mitt hår. Jag tror till och med att det var ett år sedan, på dagen, igår. Jag kommer verkligen aldrig att glömma det. En lång historia kan göras kort; Den värsta dagen i mitt liv.

Imorgon skall jag alltså till frisören. Jag fattar ingenting. Jag är ju för fan livrädd.

Idag är det tredje oktober. Idag för exakt ett år sedan fick jag redan på att jag hade cancer.

Det är den dag som satt sig likt klister på min näthinna. Nästan varje gång jag sluter ögonen om kvällen, spelas denna dag upp. Om och om igen.

Jag har insett att i princip allt jag gör, påverkas av vad som hände mig den dagen för ett år sedan. Jag går upp på morgonen, möter min blick i spegeln och är genast påmind om mitt öde.

Det har hittills aldrig gått en enda dag utan att jag tänkt på cancern och vad den har bidragit till. De allra flesta gånger är det negativa tankar, men då och då är det även positiva. För mig som överlevt kan jag en dag som denna, ett år efter beskedet, se de positiva som cancern medfört.
Många säger att min sjukdom var onödig, men jag har svårt att se på det på det viset. Jag har lärt mig så otroligt mycket. Jag bär på kunskaper som mycket få människor i min ålder gör.
Cancern har, tro det eller ej, stärkt mig som människa.

Idag är det ett år sedan och jag har gått runt med en klump i magen. Ångesten var värst i morse. Nu har istället ett lugn infunnit sig. Jag vill inte vara rädd, jag behöver inte vara det heller. Jag behöver inte må som jag gjorde för ett år sedan.

Jag ser inte på min sjukdomstid som en sorgens tid. Jag kan idag se tillbaka på månaderna som gått och tänka att jag inte velat vara utan dem. Då, under tiden, var det förjävligt. Jag har aldrig mått sämre i hela mitt liv, varken psykiskt eller fysiskt. Men jag har kommit ur det här starkare en någonsin. För trots att det ibland brister, så vet jag om att jag innerst inne har en vilja och en kämparglöd få saker kan ta död på.

Jag har haft ett helt otroligt stöd ifrån alla håll och kanter. Alltid har det funnits någon där som med utsträckta armar tagit emot mig då jag stundtals varit på väg att falla. Någon som puttat in mig på banan igen.

Jag har kämpat för min egen skull, men främst för alla de människor jag älskar och bryr mig om.
I slutändan är de trots allt mormor, en vän eller en släkting som jag låtit tankarna gå till då jag haft det riktigt, riktigt tufft.  Idag kan jag komma ihåg tre gånger då tankarna farit iväg åt "fel håll". Det var de tre gånger jag upplevde höjden av smärta, de gånger jag aldrig trodde skulle gå över. De var i dem stunderna jag trodde att jag skulle dö.

Men vid dessa tillfällen, och även andra, har tankarna som sagt gått till de människor som fått mig att vilja leva.
Ni vet vilka ni är, och det är på grund av er som jag aldrig velat leva så mycket som jag ville då jag hade cancer.