Förra gången jag köpte ett gymkort fick jag bihåleinflammation och njurbäcksinflammation i ungefär samma veva.
Nu hade jag bestämt mig för att återigen börja träna. Men vet ni vad som händer då? Jag bryter foten! SURPRISE.
Jag lovar att det var bara för att jag köpt träningskort!


...så, nu har jag suttit ner i snart tre veckor. Riktigt roligt!

Nu är gipset i alla fall borta (jag behövde inte ha det särskilt länge eftersom det var ett ben i foten som gått av). Och jag har börjat stappla mig fram utan kryckor. Riktig frihet att kunna röra sig lite mer fritt.
Det är verkligen ingen stor grej att bryta foten. Det har jättemånga människor gjort och det är lätt läkt igen. För mig blev det dock lite jobbigare. Jag satte mig en dag för att vicka på tårna ("det är jääättebraa för foten", men tro mig, det gör skitont också!!) och titta ut lite genom fönstret. Då var klockan tjugo i tolv. Det minns jag väldigt tydligt, fråga mig inte varför. Efter vad som känns som en liten stund kommer mamma hem från affären och frågar vad jag gör. Då inser jag att jag suttit och stirrat på samma fågelskit på fönsterrutan i en knapp timma. Jag svarade efter en liten stund att jag trodde jag höll på att bli deprimerad.

Men det blev jag aldrig. Deprimerad alltså, nej, inte på riktigt. För mig var det bara väldigt jobbigt att inte kunna gå en promenad eller ta sig mellan toaletten och sängen utan att en väldig smärta uppstod. Det påminde mig väldigt mycket om cancern. Jag tycker att jag kommit vidare rätt bra (med vissa undantag) och jag känner ofta att jag mår väldigt bra, trots alla de tankar cancern fortfarande skänker mig.
Men nu blev det jobbigare. Allt kommer över mig. Stillasittandet, smärtan, beroendet av andra människors hjälp, kryckorna, sjukgymnast, sjukhus, röntgen, snälla sjuksköterskor som man bara vill krama om och akutmottagningar.

Jag går i skolan nu. Det började med ett riktigt hemskeschema men nu har detta löst sig och jag har nu endast två franskalektioner i veckan. Det är jättebra, men det kräver att jag har en enorm självdisciplin och verkligen pluggar hemma.  Det har jag tyvärr inte, har jag märkt. Jag trodde det skulle gå utmärkt att plugga hemma, men det är svårare att verkligen sätta sig ner och göra det än jag trodde att det skulle bli. Nu ska jag sätta upp deadline till mig själv, så att jag faktiskt får gjort lite.

Jag ska skriva en bok om cancern också. Det började jag ju med förra året, men jag orkade helt enkelt inte med det rent psykiskt. Nu skall jag försöka ta tag i det igen, för jag vill verkligen skriva den. Det handlar för tillfället bara om svårigheten till att finna inspiration då det enda jag sett de senaste veckorna är inneväggarna på övervåningen i huset.

Hoppas att allt är bra med er! Nu skall jag och lillebror läsa läxor.
Vi hörs!