Just ikväll kan jag bara inte förstå.
 
Jag kan bara inte fatta att jag strosade runt på Paris gator i skitkort hår.

Jag kan inte förstå att det faktiskt är mig själv jag tänker på, då jag tänker på den period med mediciner och behandling som jag faktiskt gått igenom. Hur fan överlevde jag på 5 bitar vattenmelon om dagen? (Det här tycker jag nästan är konstigast av allt, med tanke på min annars så stora passion för mat).

Hur fixade jag egentligen den där skolintervjun på MQ, då jag skrek av smärta då mamma rätade ut mina ben två timmar tidigare på morgonen? Då jag spydde upp frukostgröten och då jag gav kryckorna till mamma precis utanför MQ och på egna ben stapplade ner för rulltrappan för att intervjua och för att spela teater med omvärlden?

Jag kan inte föreställa mig att inte kunna knäppa knappen i tröjan själv. Jag kan inte förstå att min lillebror var den som fick hjälpa mig de få metrarna det är ut till köket ifrån min säng, då jag ville sitta med vid middagsbordet då de andra åt och jag mest tittade på.

Jag kan inte minnas den känsla som fyllde min kropp då mamma i telefon med förbaskade försäkringskassan bröt ihop i köket. Jag kan inte förstå att jag med bar överkropp faktiskt la mig ner på den där kalla britsen för att ta emot strålning. Jag minns knappt ambulansturerna, men jag minns så pass mycket att jag vet med mig att det är något som jag aldrig vill göra om. Ambulansen gav mig mer ångest än vanligt.

Jag har idag väldigt svårt att se mig själv kortisonsvullen, utan hår och med en kropp som vägrade lyda mina order. Jag har svårt att föreställa mig hur mina nära och kära mådde då, under tiden allt hände. För mig stod tiden väldigt sällan still. Möjligtvis i det ögonblick av kompakt tystnad då doktorn i den vita rocken svarade "Ja" på frågan Om jag hade cancer.
Annars gick alltid tiden framåt. På ett eller annat sätt. Antingen med hjälp av en film, av en bok, av bloggen, av mina vänner, av min släkt eller av morfin. Jag arbetade mig igenom varje minut med mer eller mindre möda. Hade mitt mål så fruktansvärt klart framför mig och aldrig förr har jag velat uppleva något så starkt som jag vill uppleva dagen då jag skulle vara färdigbehandlad.

Den dagen levde upp till alla mina förväntningar, och mycket mer. Jag kan idag bara inte förstå att jag faktiskt gjort det. Att vi faktiskt gjort det. Jag blir stolt och rädd på samma gång.

Jag minns väldigt tydligt en eftermiddag någon gång under min behandling. Jag minns inte när det var, men jag minns att det var under en sådan där riktigt tuff period. En sådan period då minuterna endast fördrevs med hjälp av morfin.

Anna, Anna och Eva skulle komma hem till mig för att hälsa på. Jag kunde sitta upp själv nu. Jag kunde till och med gå ner för trappan utan hjälp. Jag minns den lycka och värme jag kände i kroppen då jag tillsammans med tre av mina bästa vänner satt i sängen och pratade, tittade i skolkatalogen och uppdaterades om vad som hänt inom kompiskrets och skola under den senaste tiden då jag inte varit där.

Känslan är svårbeskrivlig. Under min behandlingsperiod kunde jag då och då uppleva ögonblick av lycka som fick mig att gråta. Jag grät först långt efter det att mina vänner den kvällen gått hem, först efter det att vi akut fått åka in till sjukhuset för att jag hade så ont. Men då och då kände jag ögonblick av total lycka. Denna kväll var ett sådant ögonblick.

Men på en sekund slås allt om. Det knackar på dörren till mitt rum och mamma sticker in huvudet. Jag minns hur glad hon var för att jag orkat träffa kompisar. Jag minns hennes röst då hon säger "Ursäkta att jag stör, men Johanna du måste jag dina mediciner".

På en sekund är den obeskrivliga känslan som bortblåst och jag befinner mig plötsligt mitt i verkligheten. Jag går ut i köket. Plockar fram den blå medicindosan ur översta lådan bredvid spisen. Den låda som nu istället för att agera kryddlåda, agerar min tillfälliga livlina. Min medicinlåda. En ordagrant proppfull sådan.

Jag minns den ilska som jag känner i kroppen. Jag minns den oerhörda vreden och jag minns då jag istället för att svälja mina åtta kvällstabletter, rullar in dom i ett ark hushållspapper.

Då tabletterna faller ner i soptunnan känns allt jävligt bra. Jag tycker att dom hör hemma där. För säkerhetsskull lägger jag lite extra papper över, så att mamma och pappa inte skall upptäcka hur jag syndat.

Så minns jag hur kvällen går mot sitt slut och mina vänner skall åka hem. Jag minns Annas hårda och varma kram och jag minns pappas blick då jag så gott jag kan försöker dölja den smärta som uppstår då någon försöker visa mig lite omtanke och kärlek genom en vanlig kram.

Vi åker in akut. Jag kan inte längre sitta upp och jag kan inte längre tänka på något annat än den smärta som skär genom magen, upp igenom bröstet och som slutligen dunkar mellan tinningarna.

Det går ju över. Självklart gör det de!
Men jag minns så tydligt känslan av att slänga tabletterna i sopptunnan. Vilken ångest jag sedan kände, hur jag skämdes. Hur kunde jag med att slänga min behandling, min livlina, i vår sopptunna hemma i köket?
Jag vet varför jag gjorde det, men jag vet inte hur jag kunde med att göra det.
Nu klarade jag uppenbarligen cancern ändå, trots att det "fattades" åtta tabletter i behandlingen, och tur var väl det. Men just den kvällen, som jag minns så väl, skulle de där jävla tabletterna inte få förstöra min kväll.