Mina vita blodkroppar var 0,4, en frisk person brukar ha mellan 6 och 10. Gränsen för att få behandling ligger på 0,5, så jag kan inte få min behandling idag. Nu var det inte bara på grund av blodvärden jag inte fick behandling. Redan efter hon tittat i min mun var hon säker, jag har så djupa sår i kinden att hon sa att det var något av det värsta hon sett. Jag vet inte om jag tror henne, men ont gör det, och äckligt ser det ut, så det skulle inte förvåna mig om hon talade sanning. Sen berättade mamma om alla gånger jag fallit ihop, och jag berättade hur det kändes, hur allting bara åker förbi ögonen i en rasande fart och hur jag tappar balansen. Sen berättade jag om hur ont jag har när jag går, för att det inte finns någon blodcirkulation kvar i fötterna, och hur jobbigt det är att hela tiden gå runt och må lite småilla. Ingen behandling sa hon. Fan sa jag då, började lipa och bad att de skulle ge mig den ändå! Men nej, hon ville helst vänta tills måndag, i helvete heller. Fredag sa jag, annars går hela nästa vecka, och det funkar inte. Då sa hon till mig att jag nog skulle börja fundera lite över skolan, att jag nog är där lite för mycket och att jag nog inte kommer klara av det i fortsättningen. Hon frågade hur mycket jag var i skolan, varje dag sa jag. Då spärrade hon upp ögonen och skakade villt på huvudet, nej nej mumlade hon, Johanna du måste vila. Då tänkte jag att det är väl inte upp till dig att sitta där och tala om för mig vad jag klarar, och inte klarar av att göra. Sedan sa hon att man skall göra allt med sunt förnuft, men jag borde verkligen undvika att gå på bio, handla i mataffärer med mycket folk i eller gå på stan på eftermiddagarna då det är som mest folk ute. Dra åt skogen. Så länge jag inte mår bra psykiskt kommer jag inte heller kunna må bra fysiskt, i alla fall inte när jag äter alla dessa mediciner, så vad tyckte hon jag skulle göra, sitta i sängen och studera mönstret på min tapet? Jag kan det redan utantill..
Nu i efterhand förstår jag vad hon menar och jag förstår att man inte behöver överdriva så som jag gjorde. Det värsta är bara det, och jag tror det var därför jag blev så arg på henne, att hon har rätt. Nåja, till viss del åtminstone. Jag orkar inte med det tempo jag måste håll just nu för att klara skolan, de två sista proven jag har nu hänger som ett stort, tungt och blött moln över mig och jag har alltid dåligt samvete för att jag inte pluggar. Men jag orkar helt enkelt inte. Jag måste alltså välja bort fler ämnen, det tycker uppebarligen alla. Utom jag. Visst skulle det vara skönt att få lite mindre att tänka på, men jag tänker på det fjärde året, då behöver jag ändå läsa upp alla mina andra betyg, jag behöver inte en kurs till att tänka på. Plus att jag redan läst halva kursen till jul, känns ju ganska onödigt att bara lägga ner nu.

Idag var det julfest för alla på samhällsprogramet. Jag vet inte riktigt vad jag tyckte, eller om det var över eller under förväntan, men jag hade kul, och jag antar att det var de som var meningen. Jag har ändå fått gjort en hel del denna veckan, eller dessa två dagar rättare sagt, en svenska del är inlämnad, jag klarade mitt matteprov och det går bra i alla grupparbeten vi har.. Så det skall man väl vara nöjd över, och det är jag faktist, förra veckan var jag ganska övertygad om att jag tagit mig vatten över huvudet och att jag inte skulle klara någonting. Se vad det svänger snabbt. Jag har fortfarande väldigt mycket kvar i skolan som jag måste hinna nu innan jullovet, det är stressande, det ligger där som en tung sten som hela tiden gör sig påmind, måste, måste, måste. Och visst, jag vet att jag måste. Måste göra de två sista proven och de två sista redovisningarna. Men det känns ändå för mycket, jag måste komma igång nu, skärpa till mig helt enkelt. Det här skall jag klara. hoppas jag..
Jaja, imorgon är det sjukhuset klockan 10. Pigga och glada och med kontrastmedel i magen! Jag ska dricka det, kontrastmedlet alltså, därför att de duktiga doktorerna skall kunna se vad som är vad då jag skall röntgas. Det skall helt enkelt se om tumörerna har svarat på behandlingen och minskat. Jag har inte hunnit bli så nervös än, om man nu behöver vara det, men jag tycker inte det låter som en konstig sak att vara nervös över. Men det kommer kanske imon, jag har nämligen tagit min sömntablett och redan ramlat ihop på toaletten en gång, så det kanske inte är så konstigt om jag inte orkar tänka på morgondagen än, känns som en stor säng är det ända som cirkulerar i min hjärna för tillfället! Hejs svjevs i lingonskogen!

Tack för ikväll tjejer, haha ni är underbara! Godnatt!

Första advent idag och det har varit en riktigt bra dag, hunnit med både pepparkakasbak, adventsmiddag och plugg! Förutom att jag har fått blåsor i hela munnen, det blir tydligen så av medicinerna, så har jag känt mig riktigt pigg idag, det snurrar i huvudet ibland, men för övrigt känns det som om jag orkar det mesta jag vill orka, förutom att träna då. Käns riktigt bra, och ännu bättre blir det, för snart skall jag kila iväg till sofia på tjejkväll, ska bli kul! Nu kikar jag julkalendern, den är så mysig, jag gillar den verkligen. Tjipphaj

Danmark blev av trots allt! Det var supermysigt, och jag har känt mig hyfsat pigg hela dagen, tills nu.. Men huvudsaken var att jag orkade Danmark och det gjorde jag. Dock en liten incident, jag var väldigt nära på att svimma. För andra gången i mitt liv. Första gången inträffade inatt. Sjukt läskigt. Jag vaknade av att allt bara snurrade, jag kunde verkligen inte fästa blicken, inte sätta mig upp eller ens tänka klart. Jag skrek så högt jag förmådde, vilket nog inte var så högt, tyvärr var min dörr stängd så ingen kom. Jag fick panik, lyckades sätta mig upp och började koncentrera mig på att andas ordentligt. Då började det lugna ner sig, snurrade mindre framför ögonen liksom. Sen blev det bra igen, och jag somnade om. Vaknad bara någon timma senare av exakt samma sak, att rummet bara snurrade förbi ögonen, men inte lika fort denna gången. Jag knep ihop ögonen, då blev det ännu värre, då började jag må skit illa istället, så jag öppnade ögonen igen och då släppte det. Men idag var vi inne i en mataffär, jag skulle böja mig ner för att öppna någon leksakslåda som av någon konstig anledning tilldaragit sig min uppmärksamhet, så blev det helt plötsligt svart för ögonen och jag satte mig ner med en duns på golvet, ropade på jesper som som tur var stod precis bredvid mig, så kom mamma och drog upp mig. Tur det för då kom synen tillbaka. Det är jättehemskt, jag vågar inte gå och lägga mig nu, jag är jätterädd för att det skall hända igen. Så funderar jag på om det kan vara en biverkning av sömntabletterna jag käkar, men nej, knappast. Jag vet inte varför detta börjat hända, men en sak är säker och det är att jag absolut inte vill att det skall bli en vana, att det skall bli en sak till att behöva ta hänsyn till varje dag. jävla skit om det blir så..
Jaja, dagen var i alla fall bra, otroligt skönt att komma hemifrån en stund, väggarna har en tendens att krypa otäckt nära här hemma ibland.
Imorgon är det söndag och första advent, fyra dagar kvar tills behandling igen. Nya mediciner denna gång med, plus röntgen, utvärdering, på onsdag.. Är faktiskt nervös. Jag känner visserligen att den tumören jag har på halsen har krympt, men jag kan inte känna de andra, de har jag ju aldrig kunnat.. Vi får se vad som händer, det är ett tag kvar och jag skall försöka göra det bästa av den tiden.
Nu vet jag inte vad jag ska göra, vill egentligen bara gå och lägga mig, hur trött som helst. men jag vet inte.. jag vill inte vakna av att det snurrar igen. Får kika lite tv eller nått. Tjingeling

Lite piggare idag, mår väldigt illa bara. Men det är inte vanligt illamående, det är inte som det brukar vara. Idag känns det mer som en stor, varm klump som sitter i bröstkorgen. När jag gör något plötsligt, som att resa mig, eller sätta mig ner exploderar klumpen och plötsligt är det väldigt nära att jag spyr. Så känner jag mig spyfärdig i ungefär en minut, sen går det sakta över. Sjunker ihop till den varma klumpen igen, för att senare explodera. Det låter flummigt, men det är faktiskt skit äckligt.
Imorgon skall vi till Danmark. Kvart över fem behöver jag gå upp, det skall blåsa och regna jättemycket imorgon. Plus att jag känt mig hängig de senaste, och gör så även nu. Även om det är lite bättre. Men jag vill verkligen åka med, jag hoppas att jag skall orka. Vi får se imorgon, bestämmer inget nu. Det tjänar ingenting till.

Allting är relativt. Det är verkligen så. Nu för tiden ser jag på saker och ting på ett helt annat sätt. Saker som var ett problem för två månader sen, är inte längre ett problem idag. I alla fall inte ett lika stort sådant. Jag kan lyssna på andra människors klagande, eller läsa andra människors bloggar, och tänka, herre gud, du har verkligen inte gått igenom någonting, om du bara visste vad det innebär att ha det kämpigt.
När jag kommer på mig själv med att tänka så, skäms jag. Jag var exakt likadan för två månader sen, då tyckte jag också att vissa saker vad jobbiga, saker som jag idag inte ens ägnar en tanke. Men det är så det är, i en persons liv tar olika saker olika mycket plats och jag tror faktiskt att alla någon gång i livet får en större motgång. En kris. Eller vad man nu vill kalla det. Stor eller liten, det beror på hur man ser på saken. Det beror på vad och vem man jämför med. Allt är relativt och jag har det verkligen inte värst.