Lite piggare idag, mår väldigt illa bara. Men det är inte vanligt illamående, det är inte som det brukar vara. Idag känns det mer som en stor, varm klump som sitter i bröstkorgen. När jag gör något plötsligt, som att resa mig, eller sätta mig ner exploderar klumpen och plötsligt är det väldigt nära att jag spyr. Så känner jag mig spyfärdig i ungefär en minut, sen går det sakta över. Sjunker ihop till den varma klumpen igen, för att senare explodera. Det låter flummigt, men det är faktiskt skit äckligt.
Imorgon skall vi till Danmark. Kvart över fem behöver jag gå upp, det skall blåsa och regna jättemycket imorgon. Plus att jag känt mig hängig de senaste, och gör så även nu. Även om det är lite bättre. Men jag vill verkligen åka med, jag hoppas att jag skall orka. Vi får se imorgon, bestämmer inget nu. Det tjänar ingenting till.

Allting är relativt. Det är verkligen så. Nu för tiden ser jag på saker och ting på ett helt annat sätt. Saker som var ett problem för två månader sen, är inte längre ett problem idag. I alla fall inte ett lika stort sådant. Jag kan lyssna på andra människors klagande, eller läsa andra människors bloggar, och tänka, herre gud, du har verkligen inte gått igenom någonting, om du bara visste vad det innebär att ha det kämpigt.
När jag kommer på mig själv med att tänka så, skäms jag. Jag var exakt likadan för två månader sen, då tyckte jag också att vissa saker vad jobbiga, saker som jag idag inte ens ägnar en tanke. Men det är så det är, i en persons liv tar olika saker olika mycket plats och jag tror faktiskt att alla någon gång i livet får en större motgång. En kris. Eller vad man nu vill kalla det. Stor eller liten, det beror på hur man ser på saken. Det beror på vad och vem man jämför med. Allt är relativt och jag har det verkligen inte värst.