Lättare
Sista dagen i november. Snart två månader sedan, två månader med cancer. Snacka om att saker och ting har förändrats på de två månaderna.
Imorgon börjar julkalendern. Trots att jag bara har en lektion imon, och den börjar klockan två, och trots att jag kanske inte ens orkar gå på den, skall jag ställa klockan på kvart över sju, gå upp och tända julstjärnan i fönstret och kolla på julkalendern. Efter en kvart skall jag gå upp och stänga av julstjärnan, krypa ner under täcket igen och somna om. Bara för att jag ska. Det är så mysigt. Jag älskar verkligen julen, den gör en glad! Eller i alla fall gladare.
Idag bestämde jag mig för en sak. Jag ska sluta fråga folk om hur de mår. Eller hur e läget, annars då, eller vad som helst i den stilen, vad som helst som tvingar dom att ställa samma fråga tillbaka. Om de inte gäller mina närmsta då, självklart. Men folk man pratar med för att man skall vara trevlig, för att man liksom måste, folk som man sätter sig bredvid på bussen för att om man inte gör det skulle det vara oartigt, konstigt eller elakt, trots att man egentiligen inte vill. De personerna skall jag sluta fråga hur de mår. För folk vill inte ställa samma fråga tillbaka. Och jag vill inte alltid svara på den. Men enligt normer, eller vad det nu är, så måste man ju fråga själv då? Nej, det är inte värt det. Jag förstår att folk är rädda. Jag förstår att det inte vet vad de ska säga när de ser mig, jag förstår att ni vill vända och springa därifrån. Synd, för det kan ni inte, jag skulle bli sur. Det spelar ingen roll att jag skriver här, eller att jag tänker, men herre gud jag är ju för fan samma gamla johanna, jag kan väl fortfarande prata om annat än hur jävla sjuk jag är. Men det spelar ingen roll, för folk är lika jävla rädda ändå. Jag kan inte göra någonting åt saken, bara försöka bevisa att det är samma johanna, att ingenting egentligen har förändrats. Det är kul, och intressant, att se när en person inser det. Det är ju olika för alla, men det är riktigt roligt då det går upp för den andre att Fan, man kan ju fortfarande snacka med henne. Haha, grattis!
Jaja, nu skall jag nog ta min sömntablett och försöka sova lite. Godnatt regniga värld
Det är inte lätt att vara liten
Blodproverna från sjukhuset var i alla fall bra. Konstigt nog tycker jag, men det är väll så, jag har väldigt bra blodvärden helt enktelt, och man får ju vara glad för det, så länge det håller i sig.
Men det är svårt att vara glad. och efter jag skrattat går luften helt ur mig, det snurrar i huvudet och jag måste koncentrera mig på att andas i några sekunder innan det går över. Inte för att det hindrar mig från att skratta, det är bara det att det kanske inte just är att skratta som gör en glad. Även om man blir det just för stunden. Det handlar om att känna sig glad, känna sig pigg och uppåt. Känslan av att inte veta när jag kommer kunna känna mig sådan igen gör mig ledsen, även om vissa dagar är bättre än andra.
stopp
det är stopp i fötterna. ingen blodcirkulation överhuvudtaget. när jag ska gå känns det som om jag stödjer hela kroppen på ett par kalla stumpar! Det är faktiskt skit äckligt, helt avdomnade är dom. Luktar medicin gör det också, hela tiden, drar jag ett djupt andetag luktar det fruktansvärt illa. kanske är det för att jag har näsan för nära mun, men jag tror inte det. för det luktar lika illa efter jag borstat tänderna. Nej det är något annat, en speciell lukt som får speciella bilder att flasha förbi ögonen. jag vill att det skall lukta hav. hav och sand och berg och sommar. jag vill ha värme. jag vill köpa hårinpackning och ny plattång. jag vill vara frisk. ush idag är ingen bra dag. skolan har fungerat, har känt att jag klarat av allt ungefär så som jag velat, det har varit en sak som tagit tid men som ändå hjälpt till att skingra tankar och träffa människor. men nu. nu är det nog för mycket. och jag vet inte vad jag skall göra åt saken heller, måste fundera.
sömntablett o godnatt
Helgen är över
Nej skolan känns okej, hoppas bara att jag skall orka med hela dagen, jag hade hoppats på att medicinerna skulle släppa fort, släppa lika fort som de började ge biverkningar. Det gjorde de inte. De sitter kvar som berget, som de där sista resterna av häftmassa på ett bord, de där sista kletet man aldrig riktigt får bort. Det blir inte som förra gången det var uppehåll och jag antar att jag bara måste inse de, det är inte alltid det hjälper att hoppas.
Bara att göra det bästa av situationen, vilket i detta fall enligt mig själv är att sova. Så nu ska jag sova! Godnatt
Dumma bergakungen!!!
Det blev ingen bio. Fel på projekton, Casino Royal inställd. Det var ju kul, verkligen! Grymt besviken blev jag i alla fall, vi fick snällt ställa oss i kö för ersättningsbiljetter och sedan åka hem igen. Så nu är jag hos kusinerna istället, det är trevligt det med, men jag hade velat se Bond. Jaja, en annan gång! Mätt och trött är jag i alla fall, ska nog snart åka hemmåt, gå och lägga mig tidigt och vakna sent är min plan..
Bergakungen
Jaja, nu går bilen mot bergakungen! Vi hörs
Godmorgon
Jag har sovit hela natten! Helt fantastiskt, känner mig nästan utvilad nu på morgonkvisten, lite illamående bara, men det går nog över. Otto sov hemma i natt med, det e så tomt när han inte ligger i sängen brevid, konstig tystnad licksom. Men nu e han hemma igen, i alla fall i natt också.
Ska räkna matte nu. Det ska bli jättekul!
Det är så det är
Idag efter föreläsningen i skolan tänkte jag hinna med bussen. Det var en minut kvar tills den skulle gå, om jag rusade visste jag att jag skulle hinna. Men jag visste också att rusa är en förmåga jag tappat i samband med att jag blev sjuk, eller rättare sagt - i samband med att jag började få behandling mot min sjukdom.
Men jag tänkte att testa kan det vara värt. Reser mig snabbt, drar halsduken runt huvudet och försöker mig på en snabb utrymning av lokalen, snubblar till i dörren, men där fanns väggen. Äsh tänkte jag, koncentrera dig nu Johanna, koncentrerar dig. Börjar jogga fram i korridoren, märker ganska snabbt att det inte riktigt går så fort som det behövs. Försöker öka, och lyckas! Kommer ut ur huset, ser bussen åka borta från terminalen. Blir återigen påmind om att om jag rusar, hinner jag. Över vägen. Det är då det händer, först inser jag att skall jag hinna nu måste jag verkligen öka, lite till, kom igen, tänk ett - två, snabba steg nu. Vem trodde jag jag skulle kunna lura? Det händer inget, överkroppen lutas framåt, precis som när man skall öka takten, det är ju självklart, man kan ju inte rusa helt upprätt. Men benen hänger inte med, signalen når inte fram, den når ungefär till magen, kanske nästan hela vägen ner i höger lår. Inte en centimeter längre. Det stora paraplyet blir min räddning från uppskrapade handflator och knän. Försöker komma igång igen, ser bussen åka förbi på min vänstra sida, försöker accelerera igen. Stopp. Stopp säger signalen igen, andan kommer ifatt mig. Hyperventilation, snubblar in i ett cykelställ. Händer som fattar kramtag om den kalla stången, andan uppe i halsen, inte en droppe saliv i hela munnen. Precis som efter Idioten på bandyplan. Fast värre. Helt slut. Sitter där, tänker på det mamma sagt. "Titta upp, andas lugnt, annars svimmar du" Då kommer rädslan, om jag svimmar, vem hittar mig då? Hur lång tid kommer det ta? Måste härifrån, måste ha vatten, måste få ner pulsen. In på biblioteket, in på toaletten. Sjunk ner på golvet, fukta läpparna. Pulsen går sakta ner. - Titta upp, fäst blicken i taket. Du klarar det, ingen såg dig. Ingen.
Det tog ett tag, säkert tjugo minuter. Tjugo minuter med mig själv på en offentlig toalett mitt emot min egen spegelbild. Sen gick det upp för mig att jag är sjuk. Jag kan inte springa. Jag kan knappt gå ordentligt. Jag kommer inte kunna springa förrän i mars. Kanske inte förrän i april. Medicinerna lämnar inte kroppen samma morgon jag slutar ta dem. Jag kommer inte kunna köra mitt första innebandypass veckan efter jag slutat med behandlingen. Det här kommer ta tid. Jag vet att jag måste acceptera läget. Det är inte lätt, det är det svåraste av allt. Att acceptera. Inte visa respekt eller vördnad för, men acceptera att jag har cancer, att jag är sjuk och att jag inte klarar av det jag vill klara av. Kanske det kommer, kanske jag kommer kunna acceptera det. Offrliviligt tog jag ett steg närmare idag.
Nu har jag tagit sömntablett. Ärligt talat tror jag inte det behövs, jag skulle nog kunna somna stående. Men de säger att det är bra. Bra att komma in i en rytm, att jag måste börja ta de där sovtabletterna. Så jag ska göra det. Och sedan bara hoppas på att jag inte råkar ha den oturen att vara den på tusen som drabbas av alla mycket läskiga biverkningar! Trevlig helg och godnatt!!
Det var en gång
Skulle flyttas från akuten till avdelning 330. Dörren gled upp åt höger. Automatiskt. Stor och vit, med smuts på, fort gick och de gröna bollarna på väggen framför fångade genast min suddiga blick.
Så svängde sängen, de gröna bollarna befann sig nu på höger sida. En liten suddig figur dök upp, nästan helt utan hår, sisådär i fyra fem års åldern, bruna byxor. Hans blick mötte min, för en sekund. "ååh, fffhhy" formades i den lilles mun, knappt hörbart. Lång naglar lades snabbt på hans axlar, blont hår böjdes ner över hans lilla huvud, "älskling kom, inte titta". Den lilles ryggtavla mot de gröna bollarna. Sängen svängde och de var utom synhåll för min suddiga blick. In i ny korridor. Stopp framför glasdörr. Stor röd skylt täckte översta rutan. Karantänrum. Ingen går in, ingen går ut. Det har naglat sig fast, aldrig har jag känt mig så ful.
Tidsfördriv!
Senaste impulsköp: En svart mössa som
Bästa fikat: Condeccos muffins med hallonte.
Färg du hatar: Jag tror inte jag hatar någon färg..
Så får du motion: Går promenader, friskis och svettis, joggar (innebandy)
Om du var en blomma: Prästkrage, de får mig att känna frihet
Det dyraste du äger: Jag vet faktiskt inte, tror sängen var rätt dyr?
Tidigaste barndomsminnet: Ingen aning, kanske på Gotland med familjen
Samlar på: Just nu - ingenting
Pryl du inte kan vara utan: Mp3!!
Ditt livs aha-upplevelse: Vet ej!
Du gör med 100 upphittade kronor: Rakt ner i fickan!!
Nån du saknar: Morfar och Farmor
När grät du senast: Torsdags
Du tycker det är tantvarning/gubbvarning då: Du ställer dig framför bussdörren redan en hållplats innan du skall gå av. Bara för att vara säker på att hinna av.
När är du gammal: Det vet jag inte, men jag vill bli gammal!
Höger eller vänster? Höger
Natt eller dag? Dag
Felix eller Heinz? Jag vann en svenskatävling en gång, då skrev jag om en fågel som hette Felix. Så – Felix.
NK eller Myrorna? Det känns jättekonstigt men jag har aldrig varit på Myrorna, jag vet inte ens var det ligger, men jag skulle gärna vilja veta.
Rakad eller orakad? Rakad
Blåögda eller brunögda? Inte för att vara egoistisk, men brunögda
Naken eller pyjamas? Pyjamas, stor och mysig
Linda Skugge eller Linda Rosing? Jag känner inget större för någon av dem
Peter Stormare eller Peter Jihde? Peter Jihde.
Kaffe eller te? Kaffe? Haha, inte en chans, lätt te.
Champagne eller ramlösa? Ramlösa
Bakispizza eller bakischirre? Bakispizza.
Engångssex eller engångstallrik? Engångstallrik.
Plastbestick eller plastbröst? Hahah, ja inte plastbröst i alla fall!
7-eleven eller Pressbyrån? Pressbyrån.
Glasögonorm eller linscooling? Glasögonorm, de flesta är ursnygga i glasögon
Planka eller pröjsa? Pröjsa
Yngre eller äldre? När? Beror ju verkligen på.
Om du träffar någon som du blir förtjust i och han/hon talar om för dig att han/hon är rasist/nynazist...Skulle du fortsätta dejta honom/henne? Not a chance.
Om någon sviker ditt förtroende; kan du förlåta sånt? Jag tror jag kan förlåta det mesta, men tid tar det.
Tycker du om ord? Det gör jag, man kan göra mycket med ord. Skrämmande, så mycket som kan förstöras och gå fel, med ord har man makt.
Nämn namnet på en tennisspelare? Jimmy Connors
Finns det någon du ogillar starkt? Mjo, det gör det. Fast det är typ Saddam, annars brukar jag inte hata människor
Är du bra på att lösa konflikter el. är du konflikträdd? Jag är inte konflikträdd vad gäller människor jag inte känner så bra, däremot bråkar jag aldrig med kompisar, men konflikträdd är jag verkligen inte.
Är du bra på att be om hjälp eller är du en sån som hellre reder dig själv? Beror på vad det är, jag vill nog gärna klara mig själv
Är du svartsjuk? Det händer, men nej inte så mycket
Tycker du homosexuella ska få gifta sig i kyrkan? Ja
Använder du bokmärke eller gör du hundöron? Hundöron
Finns det någon bok du önskar att det gjordes film av? Hm, kanske en bok som heter Ängel i grön klänning
Tycker du om att gå i skolan? Det gör jag verkligen, tänk på de som aldrig får chansen att gå i skolan
Vilket ämne gillar du bäst i skolan? Hemkunskap och biologi
Har du fortfarande kontakt med någon från din klass? Japp
Tycker du det var bra att den 6 juni blev röd dag? Ja det tycker jag faktiskt
Vilket jobb skulle du aldrig kunna tänka dig ta? Obducent
Hur tror du att du skulle reagera om en mycket närstående "kom ut ur garderoben"? Jag skulle säkert bli förvånad men det känns självklart att stötta
Vad är ditt favoritpålägg? Ost o gurka!
Vad är det första du tänker på när du vaknar? Jag vet inte riktigt, tror jag tänker på hur underbart mitt duntäcke är
Är du troende? Konfirmerad är jag. Troende tror jag att jag är, eller.. Jag har inte bestämt mig. Om man får svara så
Ska kvinnor kvoteras till höga poster inom näringslivet? Det låter väl som en bra idé
Tycker du om stearinljus? Sjukt mysigt, nio stycken för närvarande i mitt rum =)
Använder du hårbalsam? Haha, inte just nu, men i ”vanligt” tillstånd – massor!
Vilken färg har din tandborste? Vit, med lite gult och lite blått
Har du lök i köttbullarna? Nej nej
Hav eller sjö? Hör till båda två känns det som, men havet är något utöver det vanliga
Har du någon skrivare? Ingen egen, huset har en
Har du någon scanner? Nopp
Vad har du för väckarklocka? Använder mobilen
Hur ofta klipper du tånaglarna? Ofta
Har du hår på ryggen? HAH! Jag har cancer, i den sjukdomen ingår inte mycket hår ska du veta!
Använder du hudlotion? I mycket stor mängd
Har du åkt ambulans någon gång? Ja
Sötlakrits eller saltlakrits/salmiak? Har aldrig smakar på lakrits i hela mitt liv, och det är sant
Chips/ostbågar/jordnötsringar? Chips
Tycker du om Dr Pepper? Vet inte om jag missat något stort men jag vet inte vem det är
Äpple eller Päron? Äpple
Äter du fiskbullar? Absolut inte under några som helst omständigheter, pallar inte ens lukten
Svettas du mycket? Som ett vattenfall när jag väl tränar!
När klippte du dig senast? Höstlovet
Vad kollade du senast hos doktorn? Blodprov var väl det senaste jag ”kollade”
Har du fått riktig massage någon gång? Inte på typ spa. Men jag längtar!!
Tycker du om rökt kött? Helst inte, kött är inget jag längtar efter
Vilken är din favorit på McDonalds? Minimorötter o garlic-dipp, Mums!!
Mc Donalds/ Max / Burger King eller annat? Burger king (de gör goast glutenfritt :P)
Platt eller vanlig dataskärm? Helt klart platt
Vad har du för mobiltelefon? En Sony Ericsson Z520i med halvt fungerande display
Vad är den värsta sjukdom du haft? Cancer
Lever din mormor? Som bara den!
Vad BORDE du göra istället för att sitta och svara på frågor just nu? Känner mig ganska kravlös idag
Använder du tofflor? På kvällarna oja!!
Använder du morgonrock? Japp
Är du en Besserwisser? Hoppas jag verkligen inte
Kan du dricka mjölk som "gått ut" för 3 dagar sen? Dricka mjölk överhuvudtaget? Never..
Fredag
Och det är nog första gången jag tvivlar på om jag kommer kunna hålla mig vaken hela Idol! Alla krafter är helt slut..
Var en sväng i skolan idag vilket kändes bra, skönt att träffa och se lite andra människor än familj och doktorer, det har ju annars till största del varit Hotel Östra som jag spenderat min tid på denna vecka.
Skall ha en lugn helg med Bond på bio och en sväng in till stan, måste börja kika julklappar!
hemma
skönt att få komma hem, det blev en lång dag. allt gick så segt, somnade inte fören kvart i tre i natt, upp igen sju. helt slut och redan på morgonen lätt illamående trodde jag faktiskt inte jag skulle få sova hemma idag. Men det fick jag! eller vi får väl hoppas att jag får sova kvar här i alla fall, just nu är jag hur trött som helst, känns bara lite att ta i att gå o lägga sig kvart i åtta.. får väl försöka hålla ögonen öppna ett tag till. annars inget nytt, blodproverna var bra, dags för uppehåll nu igen, två veckor utan behandling och med mindre tabletter, underbart. hoppas tiden går sakta..
onsdagkväll
Nu är det i alla fall dags för lost! Kram
kulkul
klockan ringde nio. helt slut var jag då, det går ju fan inte att sova. jag vaknar hela tiden, alltid är det nått som gör att jag kollar på klockan minst en gång i timman.
moster kom i alla fall och hjälpte mig med matten, mycket lättare nu, tror jag fattar det mesta. bara provet kvar. efter morgonlektionen i matte gick jag bort till mormor, åt lunch och vilade. vaknade igen, gick en promenad och hem igen. och nu sitter jag här. trött och sur. det spelar ingen roll hur mycket eller lite jag sover, hjärnan är lika sömning ändå.
imorgon är det sjukhuset igen. cellgift. jag vill inte, jag orkar inte, det e så förbannat segt att vara där. ush.
långt kvar till allt är det med. långt till helg, långt tills alla prov är över, långt till jul och långt tills jag blir frisk.
äsh, ska äta nått nu. hörs
snö!!
tryck så hårt du kan
det gör så ont att möta de mörkröda ögon som helt utan förstående knappt vågar möta min blick. om jag bara visste hur jag bäst skulle kunna trösta! vilka ord skall man välja? ibland undrar jag ens om några ord i hela världen skulle kunna hjälpa
Hoppas
Det blev inte riktigt så.
Istället blev det magsjuka, huvudvärk, ben som inte ville bära, ambulans och sjukhus. Har aldrig åkt ambulans innan, men det var lättast att ringa dem. Förra gången vi skulle ta oss till sjukhus själva slutade ju i kaos. Nej, de var två snäll människor som bar ut mig och tog med mig till akuten, kommer inte ihåg så mycket av hur det såg ut där inne i den gula bilen bara. Gul filt, alldeles för varmt, svårt att andas, torr i munnen, massa frågor -nej helst inte igen. Akuten var ju bara frustrerande, allting kretsade runt vilka mediciner jag åt, hur jag skulle få mig dem nu, om behandlingen skulle skjutas upp, vilken avdelning de skulle ta mig till och hur jag mått innan. Tillslut sa jag till, vafan jag hade inte åkt in till akuten för att få ligga på en hård brits i drygt två timmar för att må lika jävla dåligt jag gjorde hemma! Då blev det allt lite fart på kärringarna, dropp och eget rum fixades och äntligen kunde jag få sova ut. Hämtade mig fort tycker jag, igår kunde jag äta lite äpple och imorse ville jag hem.
Och hem fick vi åka, sov tills nu.
Fortfarande lika trött, men vad gör det, imorgon är jag ledig och det blir ingen mer skola på hela veckan. Tyvärr. Det låter väl knäppt men jag blir superstressad över att missa en hel veckas lektioner. Jag missar redan mycket som det är. Men på torsdag är det cellbehandling och efter det brukar jag inte vara i toppform på fredagar. Inte mycket att göra åt saken, får väl räkna lite matte imon. Försöka lätta samvetet.
Nu skall jag ta en promenad, rensa tankarna lite. Hoppas det är kallt ute.
jo
eller då hjärnan får systemfel och kommer på sig själv med att den faktiskt precis utvecklat ett skämt.
eller då öronen blir förvånade då de hör kroppen de själva sitter på skratta.
jo. konstigt. eller fruktansvärt
så var helgen över..
Lördagen var mysig, lite för tidigt julpyssel, god mat, ice age 2 och i mycket gott sällskap gjorde allt så mycket lättare för mig. Det är väl bara att inse att de närmaste månaderna kommer se ut såhär. Som en berg och dalbana. Upp och ner helt enkelt. Förra veckan var ett helvete, tung och mörk. Men helger brukar ju faktiskt pigga upp, och så även denna. Det blir lättare då man får något kul att tänka på, det är verkligen så, man orkar inte vara deppig hela tiden. Men vem vet imorgon kanske jag är nere på botten igen, bara det att då får det väl vara så, ingen dag är den andra lika och så fort man vaknar känner man ju egentligen på sig hur just denna dag antagligen kommer att bli. Imorgon är det skola igen. Ush. Lång dag och med extra mattelektion. Bara att bita ihop.
Bubblan har allt släppt efter lite, gett mig lite större utrymme att svänga runt med armarna i. Dess väggar känns inte på långa vägar så tjocka som de gjorde för bara några dagar sedan, nu är de tunnare och mer genomskinliga, jag ser ut lättare, jag kan andas lättare.
Sömnen däremot... Jag rent ut sagt hatar nätterna. Mörka, skrämmande och fantastiskt långa! Det är sådana mardrömmar nu för tiden att jag helt enkelt ligger och försöker hålla mig själv vaken. Vid tre, fyra - tiden brukar jag ge upp. Men det spelar ingen roll, det dröjer ju max två timmar innan jag vaknar igen. I de flesta fall då både kissnödig, hungrig och vettskrämd.
Har tagit en sömntablett nu. Den skrämmer mig nästan lika mycket, nästan lika mycket som att somna. Men det måste vara värt ett försök. Kan en yttepytteliten tablett hjälpa mig så måste det vara värt det. Klubbad eller utsövd? Beviset får jag imorgon.
Godnatt
Vilken vanlig dag.
Än så länge har ingen mer fått magsjuka heller. Vilket är en riktig lättnad, vaknade flera gånger i natt och tänkte Nä nu e jag nog magsjuk! Men nejdå, illamåendetabletterna hjälper dom med!
Dags att kila en sväng till Sofia, kika Idol och bara ta de lugnt! Trevlig helg kära värld!
.
trycker ihop dem så hårt det bara går
det hjälper inte
det finns ett hål
så du ser ändå
du kniper ihop ögonen till smala sträck
så att bara mörkret får plats
det hjälper inte
det finns ett hål
så du ser ändå
flicka lilla det kan inte hjälpas
du kan inte fly längre
hålet är för stort, mörkret är för litet
om du visste hur löjlig du ser ut
Glögg och pepparkakor
Jag längtar väldans mycket till julen. Väldans mycket! Alla juldekorationer har så smått börjat komma igång, nu får man jul-påsar då man handlar nått, man blir tillfrågad om man vill ha det man köpt inslaget som julklapp, jag har börjat skriva önskelista till tomten och jag har druckit glögg och knaprat pepparkakor! Det är så mysigt. Det ändå som fattas är den friska kylan då man öppnar dörren, den knarrande snön under skosulorna och adventsljusstakarna i fönstren. Snart så! Hoppas det blir en bra jul. Trots allt så hoppas jag verkligen det, jag skall dock få cellbenhandling bara någon dag före självaste julafton. Det suger om jag skall vara ärlig. Men men, man får ju se de positivt, om jag får skiten innan jul betyder det att jag inte får någon veckan efter, alltså ingenting innan nyår! Det är mycket positivt, då kanske man orkar med en stund den kvällen i alla fall!
Igår kväll avslutades med att min lillebror fick magsjuka. Ingen dålig sådan heller, hela natten har det pågått och han är näst intill vit som ett lakan i ansiktet. Det går tydligen epidemi på skolan, jättemånga barn sjuka. Fan tänkte jag. Jag orkar inte. Men det blev sjukhuset idag för oss ändå, vi var bara tvungna att hela tiden sitta i ett eget rum och inte ta i någon på avdelningen! Smittorisk-hög. Blodvärdena var bra, till och med bättre än man vågat hoppas på. Tror jag i alla fall, de sa nått i den stilen. Så alla sprutor, nya illamåendetabletter, som jag verkligen hoppas skall fungera bättre än de jag har nu! Sen var det sömntabletter med. Jag skall i alla fall testa, ge dem en chans, se om jag är helt klubbad dagen efter och om de tar bort mardrömmarna. Man kan ju alltid hoppas. Än så länge har jag inte känt av någon magsjukesymptom i alla fall, alltid nått, vi får väll se hur länge det håller i sig.
Nu skall jag i alla fall iväg på hockey! Förlunda mot Luleå, det skall bli kul, gött att få något annat att tänka på ett tag, de senaste dagarna har inte varit det ljusaste.. Jag såg verkligen fram emot en bra helg, och kanske, kanske, att den kan bli lika bra som jag hoppats. Bara jag inte måste ligga på sjukhuset! Ush, hata magsjuka!
Jag kan få allt det där!
"Alla kan inte vara bra på allt, men alla kan vara bra på något". Så stod det på en liten lapp i 1:ans korridor i Hindåsskolan idag då jag väntade på min lillebror. Och det var väl egentligen inget speciellt med det, den meningen har man ju hört förr. Tanken som slog mig var bara det att den stämmer så perfekt. Alla har något, och man vänder sig till olika personer beroende på vad jag vill ha. Tröst, skratt, hat, peppande eller förstående. Jag kan få allt det där. Det är vad jag kallar trygghet.
Jag borde verkligen plugga, snacka om att ligga efter. Men just idag så går det bara inte, det ända jag egentligen vill göra är att krypa ner under en varm filt med en alldeles för stor skål popcorn och kolla in någon bra film. Alternativt käka några pannkakor och checka Bonde söker fru, tror det får bli så, underbart felplanerade slappdag!
men det är inte säkert
Det tog ett tag, säkert en hel minut, tårarna slutade plötsligt rinna och jag tror det blev några andetag mindre. Borrade in blicken i gatlyktan utanför fönstret, tänkte på vilken vacker kontrast den skapade gentemot det tjocka mörker som lagt sig omkring. Tänkte på att utan den där gatlyktan, utan det där lilla ljuset, hade allt varit mycket mörkare, var hade jag då fäst blicken, om inte vid ljuset? Jag hade ju aldrig tänkt så innan, jag hade ju aldrig fått en den frågan. Sedan, kanske en minut senare, mer eller mindre - vad vet jag när tiden ändå står stilla, så formades orden.
- Jag tror det.
det finns bara ett val
även om jag bara gråter, det är tyvärr lättast så. man behöver inte tänka så mycket, bara koncentrera sig på att få ur sig så mycket som möjligt. då när man ändå har chansen, då när någon ändå sitter där med mig, håller om mig och säger att allt kommer bli bra. för fan vad bra det skall bli.
det finns egentligen inte bara ett val. det finns det aldrig. man kan alltid välja - ge upp eller ej. vinna eller förlora. jag har gjort mitt val, det gjorde jag nog direkt då jag fick veta, 3 oktober, då gjorde jag mitt val, jag bestämde mig för att oavsett vad detta innebär så skall jag klara av det. det har bitit sig fast, och det var inte längesen jag insåg att det faktiskt fanns ett andra val. att det faktiskt finns människor som inte väljer det jag valt, att jag faktiskt skulle kunna välja att ge upp. aldrig säger jag bara. aldrig.
nej tänk bara på hur bra allt kommer bli, - klart du klarar det här!!!!!
jaha. men om jag inte känner för att tänka så då? om jag får dåligt samvete för att jag inte tänker så. vad gör man då?
gräver ner sig själv.
deprimerande var väl ordet. sorry men ibland orkar man inte. tyvärr blir den känslan allt vanligare och vanligare, orkar inte. fan man måste ju orka.
Och det måste du med. vi måste orka, det finns inte många måsten i världen, men har man bestämt sig så har man. du måste orka. för min skull! tillsammans, alltid vi, varje sekund och minut.
ja nu var det väl bara typ tre toabesök, två värktabletter och tre knäckemackor kvar tills klockan ringer igen, ny dag, nya möjligheter - får väl jag hoppas på i alla fall. godnatt
Regn o rusk
Men jag vet nog, jag vet nog att detta är vad som krävs för att jag ska bli av med min cancer, för att bli frisk måste jag bli sjuk, eller dålig i alla fall, hur konstigt det nu än låter.
Men ibland orkar jag tyvärr inte tänka på hur bra allt ska bli efteråt och hur fantastiska alla dessa mediciner är, som kan göra mig frisk från en sådan förfärlig sjukdom. -Tänk på hur det var förr Johanna, det är tio gånger bättre att får cancer idag än vad det hade varit om du fått den för 20 år sedan, säger de så övertygande de bara kan. Tro mig, jag vet att jag hade kunnat ha de värre, men ibland orkar man inte, eller vill inte, tänka på något annat än hur jävligt det just idag. När det regnar så.
Nej nu måste jag ha klagat tillräckligt för idag, nu ska jag försöka öppna dörren, ut ur min dystra bubbla och vända upp ansiktet mot den underbara skyn och glatt förundras över hur vacker världen är då det regnar. Handtaget är bara så trögt.
Borat blir det i alla fall på bio idag, jag hoppas verkligen att jag kommer skratta! Tjipphaj
back to hell
Nu skall i alla fall hela kusinfamiljen komma med middag! Har inte haft någon aptit på hela dagen, lite frukost och en pannkaka i vad jag fått i mig hittils. Men nu blir det säkert bättre, med riktigt middag och grejjer =)
alla är så snälla!
Jag fick en så fin blomma av familjen Kristenson, jag blev verkligen jätterörd och ögonen svärmade över så fort jag kommit in i bilen på väg hem. Det värmer att få så fina saker jag hela tiden får, men framförallt värmer det då alla är så snälla och omtänksamma.
Ibland känner jag att jag hatar snälla människor. Snälla människor får mig att gråta och tappa behärskningen och jag gillar inte det. Jag kan inte rå för hur jag ibland reagerar men oftast känns det jobbigt. Jag vet att det låter konstigt då jag säger att jag hatar snälla människor, klart jag inte gör det. Klart jag aldrig hade klarat det här utan dem, för de är verkligen fantastiska. Ni är fantastiska! Sluta inte upp med det. Nej, det som är jobbigt med snälla människor är det att man får känslan av att man inte ger något tillbaka, känslan av att vara otillräcklig, känslan av att en miljon tack ändå aldrig kommer att kunna förklara den tacksamhet jag känner.
Ibland tänder jag ljuset i blomman, läser kortet, förundras åter igen över mitt enorma saltvattens förråd i kroppen och tänker en stund på er. Ni är speciella, hoppas ni förstår det. Tack så hemskt mycket.
Bättre sent än aldrig! Nu ska jag läsa genteknik..
Det värmde
Idag kom ett något förvirrat blomsterbud upp för vår backe. Men det gjorde ingenting att han var förvirrad, jag blev ändå så himla glad när jag såg vad han hade med sig; jag fick blommor från mitt innebandylag!
Det värmde. Som bara den.
Det dröjde ärligt talat inte länge från det att jag ringt och sagt att jag skulle ta ett uppehåll till det att jag insåg att jag begått ett misstag. För visst att jag kanske inte saknat och tänkt på det varje dag och varje minut. (det har vart en del annat att tänka på). Så har det ändå funnits där och då man kommit hem och lillebrorsan stått på altanen och skjutit har jag inte varit sen med att springa ner i källaren för att hämta klubban och följt hans exempel.
Jag tror jag kommer fortsätta med bandyn när jag blir frisk. Man lär sig uppskatta saker på ett helt annat sätt då man drabbas av något sådant som jag drabbats av. Man lär sig att inte ta allt för givet och man lär sig att vissa saker klara man sig helt enkelt inte utan.
Idag känns det som om jag skulle kunna göra en hel del för att få vara med på söndag mot Backadalen. Idag känns det som om jag skulle kunna göra en hel del för att få ha den där lätt pirriga känslan i kroppen, att få ha de där flygande fjärlilarna i magen som gör det lite svårare att få ner frukosten. Den där känslan precis innan domaren skall blåsa, då det alltid är så tyst, tryckande tystnad, förväntansfull tystnad. Idag har jag insett att jag bara tycker så fruktansvärt mycket om den tystnaden och den känslan.
Så, tack så hemskt mycket tjejer, ni ska veta att jag verkligen uppskattar det jag fick av er, och ni ska veta att jag tänker på er. Jag hade verkligen velat komma och säga detta personligen till er på en träning eller nått, men just nu känns det inte som om jag har kraft att göra det. Men jag ska i alla fall försöka komma på hemmamatcherna!
Som sagt, Tack!
Puss o Kram kära värld, nu ska jag försöka sova!
Summer 05
Men det var bara jag och mina två underbara solstålar!
Långa dag
Men det som varit så jobbigt idag är att jag har varit så allmänt nere, jag känner inte att jag alltid orkar vara glad och pigg. Jag kunde det förut, men det räckte med torsdagens mediciner, de första sen uppehållet, sen var jag tillbaka i den där lite lätt suddiga tillvaron igen. Den där tillvaron som är så motbjudande. Och som gör mig så irriterad, eller egentligen så kanske den mest gör mig ledsen. För det är så mycket jag vill göra, så mycket jag vill säga och så mycket jag önskar som helt enkelt inte går att uppleva! Antar att det bara är till att vänta, vänta och se när jag kan göra allt det där, bara det inte dröjer för länge, för just nu känns det som om tiden är knapp. Men jag vet att det ändrar sig, jag vet att alla dagar är som en berg och dalbana. Tyvärr har jag har aldrig gillat berg och dalbanor, alltid skräckslaget studerat de modiga människor som ställt sig i kön till Hangover och Balder, men aldrig att jag skulle ställa mig i den kön själv. Och nu är jag plötsligt intvingad i en liten berg och dalbane-vagn, en alldeles för liten en som inte tillåter något annat än nedstämda tankar. Men så i nästa kurva vänder det och nu finns det plats för mycket gladare tankar. Ganska krävande det där, att inte riktigt veta vad som skall hända i näst kurva.. Bara till att hålla i sig bäst man kan.
Jag hoppas att den hinner fram till en ny kruva imorgon, en roligare en än den idag.
Dags för tabletter igen.. Vi hörs
Fråga Anders o Måns!!
"Hur gör de blinda då de måste plocka upp efter sina ledarhundar?"
Haha! Anders och Måns, I love them!!
hemma trots allt
Nu är jag i alla fall hemma och jag hoppas, hoppas, hoppas att jag inte kommer må illa i natt! Men det trodde dom inte, så då tror inte jag heller det. Nu skall jag nog snart sova, helt slut som sagt.. Men först ska jag ringa Sandrisen!
Och sen måste jag försöka äta lite... hur lite jag nu än vill det.
Ha det underbart
Onsdag kväll
Idag var annars en helt vanlig dag, den var till och med lite roligare än en vanlig dag. Jag skrattade en hel del i skolan. Dagens blev ju lätt på väg till tåget med Anders, haha, tjejen som fastnade med foten under mattkanten och snubblar rakt in i glasdörren. Hon flög verkligen! Mitt nya paraply var inte så dåligt det heller. Nej, det var en bra dag, särskilt skönt var att komma hem och inte behöva plugga. Nu pluggade jag lite ändå, men just det där att inte behöva känna pressen att man m å s t e är underbart.
Nu är det snart Bonde söker fru, veckans höjdpunkt!
men orka
orka vara ett vg+barn.
Tröttis
På torsdag börjar allt igen. Det känns tungt, jag har varit så pigg de senaste, orkat med i stort sett allt jag velat orka med. Just därför ser jag verkligen inte fram emot torsdag, att allt ska börja om igen, tillbaka på ruta ett. Trots att vi egentligen är på ruta två. Nej ush jag vill inte, det är verkligen back to hell igen, fan om jag blir så dålig som jag varit innan, ush det är tråkigt. inget annat än tråkigt!! Och jag som vill göra så mycket i helgen, eller, två saker i alla fall, Roliga saker dessutom! Jag måste vara pigg.
Nu har historian tagit nog med tid och kraft för denna gång och jag tänker inte stanna uppe en enda minut i onödan, jag vill bara sova. sova tills nästa uppehåll egentligen. äsh jag vet, jag ska inte klaga, jag har ju inget att välja på, det måste ju göras, och det är ju ingen som bestämt detta för att jävlas med mig. Så jag hoppas ni mår bra =)
Sov gott dröm sött!
Söndagsångest
Jag har liksom prioriterat andra saker än skolan denna vecka. Jag har prioriterat att ta kul, att skratta och försöka vara så frisk som det går. Och det är inget jag ångrar, om jag för en gångs skull kan ha kul och stundtals får lite annat än medicin, tumörer och sjukhusbesök att tänka på anser jag att jag själv ska ta vara på de stunderna. Och det har jag gjort. Det har varit ett jättebra lov! Nu är det sex veckor kvar till nästa, bara att bita ihop.
Fredag var kanon, det var lyckat men fram för allt var det sjukt skönt att bara dansa, dansa o dansa, bara släppa loss, inte tänka! Underbart var ordet. I lördags var vi på middag hos Eva, och det var jättemysigt =)
Jag är glad att jag fått må så himla bra under denna vecka, visst jag har haft mina svackor och visst har det varit skitjobbigt emellanåt, men det kommer det nog vara så hela tiden, bara att vänja sig helt enkelt. Men mestadels har detta uppehåll från alla mediciner gjort mitt gott, sjukt skönt har det varit. Tyvärr är det bara tre dagar kvar i paradiset, sen är det back to hell igen. ush. Antar att det bara är att se fram emot nästa uppehåll, försöka längta dit, även om jag vet att det är riktigt långt kvar. Riktigt långa dagar. Segt.
I vilket fall som helst är det jätteskönt att läsa era kommentarer, mina änglar, Tack.
Jag fick i alla fall en upplyftande sak under lovet!
Bruno the man!! =D Hur fräck som helst är han!
Tack Sofia!!
Nu ska jag ta en dusch. Hoppas ni får en trevlig vecka, puss&kram
Aldrig förr
Men först i måndags slog det mig. Jag tror jag satt och läste eller satt framför datorn, och helt plötsligt så kommer jag på att, fan det kanske inte går. Fan det finns faktiskt en risk att jag kommer dö. Jag har inte tänkt så innan. det har inte funnits med i några tankebanor. Det jag tyckt var jobbigt, det jag tyckt var så förjävligt med beskedet att jag har cancer var det att jag skulle behöva gå igenom den fruktansvärda behandlingen. Den behandling som fullkomligen skulle förstöra min kropp, mitt självförtroende och mitt utseende. Det var så jag tänkte. Det var utifrån det jag resonerade då jag tänkte på det kommande månaderna. Men aldrig förr har jag tänkt att jag inte kommer klara det. Det har bara varit en sak som gällt, och det är den att jag till slut skall bli frisk, kosta vad det kosta vill. Sen i efterhand kände jag mig förvånad över mig själv, varför har det aldrig funnits med i mina tankar?
Idag har jag svaret på den frågan, det tog ett tag och lista ut den faktiskt, och jag vet det låter konstigt. Jag har helt enkelt inte riktigt förstått vad min sjukdom innebär, det har alltså inte riktigt sjunkt in än, den har inte riktigt tagit all plats den kräver än. Den får ta precis hur mycket plats den vill. Eller inte riktigt, visst måste jag inse att jag är sjuk, visst måste jag ta hänsyn till att jag är sjuk. Men inte alltid. Och sjukdomen får inte ta upp all plats, för det måste få finnas plats över till annat med, roligare saker, värmande saker. Jag tror jag inte tänkt på det förr för att jag hela tiden varit så mån om att fokusera på slutet av det här, hur bra allt kommer att bli då behandlingen är över och hur vältränad jag skall vara då, hur fint mitt hår kommer att bli, hur mycket jag kommer att gå ner i vikt och hur stark jag kommer att känna mig. Sådana saker har jag tänkt på. Och längtat till. Men aldrig Hoppats på att jag skall få komma dit. Jag har aldrig tvivlat. Bara längtat.
Det skall jag fortsätta med, längta. Jag har aldrig förr tänkt på att jag kan misslyckas. Och det tänker jag inte börja med heller. För om man håller hoppet uppe och man tänker positivt och inser att ingenting blir lättare för att man tycker synd om sig själv, då tror jag man klarar det. Du har alltid dig själv.
Du orkar ta dig igenom det här
Du räcker till, så var den du är
kent - kärleken väntar
Så mycket lättare
Idag var det sjukhuset igen. Blodprover och lungröntgen. Allt gick bra, och det var riktigt skönt, jag hade inte orkar något annat, fan om det satt sig i lungorna nu tänkte jag. Men det hade det inte! Allt var fullt normalt och portakrten satt där den skulle. Blodvärdena däremot har sjunkit ganska mycket, men inte för mycket, det försäkrade hon mig snabbt om, det är fortfarande bra. Idag fick jag ockå veta för första gången att jag ska få strålning. Det är det aldrig någon som berättat för mig. Eller jag har i alla fall inte hört det. Men det ingår i behandlingen, efteråt måste jag få strålning.
Efter sjukhuset åkte jag hem och sov, hade planerat vila lite, en timma kanske. Mjodå, jag vaknade tjugo i fyra, haha det var den dagen det. Men sen åkte vi in på Frölunda, det var kul!!
det värsta
skit fan jävlar hata. gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa jävla fan i helvete.
snart säger jag ett fult ord.
Det var en chock. dagen hade ju vart så bra, jag var glad. jag var glad. hallå. Det var ju längesen det känts så där bra, det var ju längesen jag vart glad när jag skulle gå o lägga mig.
vad fan händer. alltihop. A L L T I H O P. ett tag bara, ett enda jävla tag och så bara… alltihop följer med. första gången. rakt ner ba pang. tro fan det har lossnat mycket innan, tro fan det känts som det bara legat där. som en äcklig, döbakt kaka. men aldrig att det bara åkt med, alltihop.
helt kalt. helt jävla kalt. plast mot handfat. det borde klirrat, eller låtit iaf. det gjorde det inte. det låg nått i vägen. nått mjukt och fult. shit tänkte jag. shit. det växte i munnen. det svärmade över i ögonen. allt på en gång. det gick inte att hålla tillbaka. jag försökte inte ens. rakt ner i toan. slemmigt o äckligt. det hade redan brustit, och än är det inte slut. jag måste ha ett jävla saltvattens förråd i min kropp. men det bara låg där, en hel bunt, en hel hand. ett endaste jävla borsttag. ögon röda som körsbär, smak av spy. snälla ta ner alla speglar. det är värst hitills. eller var det värre att få beskedet. jag har inte bestämt mig. men det lutar åt detta hållet.
att jag har cancer det var väl kanske inte helt väntat. faktiskt inte alls om jag skall vara ärlig. men det tog ett tag att ta in det. det sjönk in o bredde ut sig allt efter som. därför var det uthärdligt. men det här...
nu e de slut. nu vet jag inte vad jag ska skriva mer. godnatt