Och det skall bli ganska skönt att gå till skolan igen. Det var längesen nu, skönt att vara hemma o vila upp sig men tankarna får så stora svängrum när man är ensam. Eller ensam är del ord. Det var det väldigt längesen jag var, och det börjar kännas. Det börjar kännas att man alltid har ett behov av att få vara ensam ibland, mitt behövs fyllas på. Skall nog ta en långpromenad någon dag, då jag orkar.
Nej skolan känns okej, hoppas bara att jag skall orka med hela dagen, jag hade hoppats på att medicinerna skulle släppa fort, släppa lika fort som de började ge biverkningar. Det gjorde de inte. De sitter kvar som berget, som de där sista resterna av häftmassa på ett bord, de där sista kletet man aldrig riktigt får bort. Det blir inte som förra gången det var uppehåll och jag antar att jag bara måste inse de, det är inte alltid det hjälper att hoppas.
Bara att göra det bästa av situationen, vilket i detta fall enligt mig själv är att sova. Så nu ska jag sova! Godnatt