I söndags var det Barncancersdag på Liseberg i Göteborg och min familj var där. Det var trevligt. Sol och blå himmel, småkusinerna var roliga och trots att jag inte åkte så mycket var det kul.
Men det var ändå med blandade känslor jag gick dit.
Det var en hel del barn jag kände igen från avdelningen. Vissa såg piggare ut, vissa såg betydligt sämre ut.
Då en liten flicka med sond och mössa djupt nerdragen över öronen glatt log emot mig högg det verkligen till.
Det blir sådana kontraster då små, kortisonsvullna barn med tjocka mössor och gråaktig hudfärg går runt på Liseberg.
Men visst lös deras ögon! Jag såg verkligen hur glada och lättade dem var. Att få komma bort ett tag, tänka på något annat, att bara få ha kul.
Dem är så underbara.
Vilken livsglädje, trots allt.

   

En mamma pratade lite med min mamma och vi hälsade.
Hon sa att jag var snygg i håret.
Jag började nästan gråta.

Det blir lite mycket ibland. Massvis av "reklam" och texter. Tal och sång. Sjuka barn och utmattade föräldrar.
Jag tänker så på hur allt var. Och hur allt är.